emilou och det gamla livet

efter nästantårarna på kontoret så gick jag ut och sprang, det funkade väldigt bra.* Funkade egentligen att bara komma från kontoret. Ut i luften.
Men jag tänkte lyssna på min kropp, och den där känslan att jag bara ville ligga och göra inget, så efter springet så gick jag inte tillbaka till kontoret, trots att det var planen från början. Istället bänkade jag mig i soffan framför datorn och har ikväll kollat ikapp på alla mina serier som jag följer.

Jag kollar facebook medan avsnitten laddar, kollar lite vad folk som jag en gång i tiden umgåtts med mer än vad jag gör nu håller på med nuförtiden. Och kollar så klart deras bilder för att se om de verkar ha ett mer värdigt liv än jag. Oftast kommer jag ju fram till att så är fallet. Men egentligen vet jag ju inte för jag känner de ju inte längre. Detta är människor som jag inte ens kommer ihåg när jag träffade sist. Jag ser deras bilder och jag vet vilka de var för ett par år sedan, men jag har ingen aning om vad det där ansiktet står för idag. Skulle nya Emilou och de där nya personerna komma överrens? Har vi fortfarande något gemensamt? Var det bara avstånden som gjorde att vi gled ifrån varandra? Vad skulle hända om/när jag flyttar tillbaka till Stockholm?

Min pappa säger alltid att det är vännerna man får under tonåren som är de vännerna man har under hela livet. Men jag verkar liksom alltid missa de där grupperna. Jag har självklart ett gäng fina kompisar som jag snappat upp under tidens gång. Men jag ser bilder på det där gänget i Sheffield. De hänger fortfarande. Vissa är ihop med varandra, andra har integrerat sina partners i gruppen. Men de träffas fortfarande, verkar fortfarande vara nära vänner. Jag har inte den grejen. Inte någonstans. Jag har fina vänner, men de är i olika gäng, i olika städer, i olika länder. 

Jag ser bilder på de där människorna som egentligen inte spelade någon roll. De som jag stött på i olika sammanhang som man blivit kompis med på facebook, som jag inte pratat med eller träffat på år och dar och som jag inte har någon anledning till att träffa. Men som jag skulle säga hej till om jag träffade dem på stan, och som jag ändå vill ha lite koll på. Det gör liksom att jag fortfarande känner dem lite. Trots att jag bara ser statusar, aktiviteter och bilder. Jag vet vad de gör, de vet vad jag gör. Vi håller kontakten. Även om det är oavsiktligt.
Men varje foto, varje status tar mig tillbaka till det där gamla livet. Det där då jag var mer eller mindre annorlunda. Det då jag levde ett annat liv. Jag gick i skolan, jag jobbade, jag var tonåring, jag flyttade hemifrån. Och egentligen är saker och ting inte så annorlunda nu. Jag går i skolan, jobbar, är lite tonåring och bor hemifrån. Fast samtidigt är ju allt annorlunda nu.

*jag tror att jag ska försöka ge mig på att springa en halvmara i februari. I brighton.