Emilou och julfesten

Jag blev så bestört av det där dramat som skedde innan jul att jag helt och hållet glömt att berätta om julfesten i slutet på förra året. Den lite smått absurda julfesten.
Det börjar med att jag ju inte alls har lust att gå eftersom det involverade alla de som jag just då inte kände att jag ville träffa. Men jag ger mig av, för ofta är det festerna man inte är helt sugen på som blir de roligaste.
Denna blev kanske inte den roligaste, men mycket väl ganska intressant.
Det första som sker när jag kommer dit är att jag springer på en av mina elever, hon den där som var lite jobbig.  Och vi har en väldigt konstig konversation, och en typ nästan halvvägs kram, fast det inte alls är passande. Hon försöker skämta med mig om att hon bara gått förbi och gatecrashat. Jag fattar inte skämtet först, för det kändes som om en sak som hon typ faktiskt skulle kunna göra. Men det kändes som om hon har nog med självdistans för att det faktiskt är helt genialiskt!
Jag tar mig sedan till köket och hänger där med en av de som ställde till oreda, försöker hålla så god min som möjligt, för egentligen så vet jag ju inget, och jag är ju en trevlig mogen person som inte överreagerar. Varför jag beter mig på detta sätt vet jag inte, men jag bemöter otrevlighet med trevlighet tills jag blir knäpp och då flippar jag. Denna kväll flippar jag inte, och har ännu inte flippat.
Träffar en massa av de nya doktoranderna, och en Svensk tjej. En sådan där utlandssvensk som är ganska nöjd med att bo i London, trots att hon har ett skitjobb för att det inte finns några jobb för samhällsvetare. Hennes kille doktorerar i literaturvetenskap och något om modernism, och kanske filosofi. Och tycker att en av värdarna är den bästa personen i världen. Jag håller inte helt med, men säger såklart inte något till vad som verkar vara ordföranden i hans fanclub.
Hamnar senare bredvid kompisen till vårflirten. Och jag skämtar något om att jag är en maneater, varpå han säger "ja just det!" Jag undrar då vad det är han menar, och det visar sig att han menar när jag hånglade med en snubbe på förra festen. Jag trodde att han menade vårflirten, varpå vi börjar prata om honom. Jag säger att han är lite av en fuckup, Kompisen undrar varför, och då är jag igång. All ilska, all irritation, all frustration sprutar ur mig som från en kulspruta. Men jag känner inget. Orden är starka och prickar mitt i prick, men de har inga känslor med sig. Jag har redan känt nog. Har redan känt klart. Och det är nog det som är det konstigaste med detta samtal, för det slutar med att han ger mig en kram, för att jag verkar behöva det. Och kanske verkade jag brydd, eller kanske så drog den konversationen upp känslor igen som jag bara inte kunde känna. Eller så verkade det som om jag var uppgiven för att jag var tom. De känslorna kan nog se ganska lika ut. Och så var jag ju arg. Men det är ju bara när jag tänker på det.
Alla andra dansar, men jag har ingen lust, och snart efteråt så hoppar jag in i en taxi och drar hem. Jag tror att jag kanske gråter lite den kvällen.