Jag var jävligt blyg när jag var liten. Jag minns att jag gömde mig bakom mamma och pappa när jag träffade nya människor. Jag var också ganska rädd, rädd för det mesta hur länge som helst. Och när farmor dog så var jag ledsen väldigt länge.
Men de historier som jag fått berättat för mig ger en helt annan bild. Jag hade min första kille när jag var typ 5 år gammal, och det var inte bara på låtsas. Våra lekar i hans koja var inte helt oskyldiga vad jag kommer ihåg. Och särskilt rädd var jag inte heller, eftersom jag tydligen på alla fester hemma stal all uppmärksamhet genom att hoppa ned från ribbstolen. Tydligen var jag även lite av ett envist A-barn. Jag gick när jag var 9 månader, vägrade ha kläder på mig och började skolan ett år tidigare.
Så kanske ett ganska typiskt yngstabarn egentligen.
Jag minns inte mycket från min barndom av någon anledning. Jag minns vissa småsaker, men har svårt att skilja på vad jag minns och vad som är historier som upprepats om mig under min uppväxt. Kanske är det därför som bilden jag har av mig och bilden som jag fått berättad för mig skiljer sig så.
No comments:
Post a Comment