Ibland slås jag av en sådan enorm saknad av de där finaste fina vännerna som jag stött på vid olika perioder i mitt virrvarr av liv. Dom som hoppat rätt in i hjärtat och gett mig någon typ av trygghet. Men jag saknar även de där vännerna som kanske inte blivit lika nära, men som ändå varit del av mitt liv.
Tänker de på mig? Lika ofta som jag tänker på dem?
Betydde jag något för dem? Lika mycket som de betydde för mig?
Det är så lätt att bli bitter. För det känns som om allt gått förlorat. Det där fina vi hade och att anledningen till att vi inte hörs är för att jag är en som man inte vill vara kompis med. det är som om en bra del av mig försvunnit och ju mer jag umgås med de dåliga människorna i min omgivning desto sämre människa blir jag. Jag degraderas och förtvinas.
No comments:
Post a Comment