Emilou och känslorna

Hej bloggen,
Jag har varit rätt tyst ett tag.
Jag har varit rätt nere ett tag.
Det har känts som om saker och ting omkring mig bara exploderat. På ett dåligt sätt.
Jag har bråkat och varit missnöjd. Obekväm och osäker.
Känt mig oälskad. Omöjlig att älska.
Med risk för att låta som Mia Törnblom så har nog min självkänsla gått på sparlåga.
Jag har haft fina och bra stunder. Saker som gått bra och rätt. Känts fina. Saker som jag vill minnas. Saker som jag minns och ler.
Men de flesta av de sakerna är inte där jag är just nu. De sakerna är någonannanstans. De är något jag längtar efter, trugar efter, suktar efter.  Något jag vill ha. Men inte har.
Så där jag är nu känner jag mig utsatt, osäker och ovärderad.
Konstigt egentligen, eftersom jag ville göra detta. Jag ville hit.
Men så ikväll. Då kom jag tillbaka till det som var förut. Den E som är bra. Den E som mår bra. Den E som tror på sig själv och sina vänner. Som orkar engagera sig. Som orkar delta i samtal.
Men, såklart kommer det ett men, de jag är med är bara här tillfälligt. Vi har nyligen fått känna på hur det känns när någon man gillar lämnar en, och jag påminns ständigt om det tillfälliga stadiet som vi befinner oss i. Vi längtar alla hem. Bort från där vi är. Hem till där vi hör hemma, och det enda som förenar oss är vår längan bort. Och vår visdom att vi måste stanna tills vi är klara. Vi måste härda ut. Vi måste klara det. Det är ganska absurt att vi förenas genom vår längtan bort och tvång att stanna kvar.