Denna blogg började som en typ resesagbok där jag berättade hur det var när jag först flyttade hit. Sen blev det mer av en akademisk dagboksblogg där jag skrev om alla mina killar och alla mina uppsatser.
Jag var inspirerad av de stora dagboksbloggarna och jag slängde ut tankar och åsikter hit och dit. Delade med mig av saker som var kanske mer privata än personliga.
Jag ångrar det egentligen inte, utan är glad åt att jag dokumenterat mitt liv på det sättet. Jag läser mina gamla inlägg och minns sådant som jag annars glömt. I take a walk down memory lane. Precis som jag fysiskt gjorde förra helgen då jag var i Sheffield. Jag gick på gator jag inte gått på flera år och mindes saker jag inte kom ihåg. Känslor och händelser strömmade över mig och jag insåg hur mycket av mitt liv och mina upplevelser som ändå utspelat sig här. Hur mycket det har format mig.
Men så flyttade jag till soton. Egentligen är det väl inte var jag är så mycket som min position som spelar roll i den ändrade tonen och frekvensen av inlägg här på bloggen som ändrats.
Här så är jag inte bara en av hundra studenter, som även om man gör lite intryck inte för ett lika stort intryck som när man är en av tio. Och utav de tio också gör väsen av sig.
Att folk här som är viktiga vet vem jag är, och att folk som inte vet vem jag är vet vilka de som är i min omgivning är har gjort att jag blivit mer försiktig. Vissa kanske skulle säga smått paranoid. Men även om denna blogg i princip är anonym så vill jag inte på något sätt involvera de som jag har att göra med proffeionellt på denna blogg. Jag vill knappt ens involvera det professionella jaget för det skulle eventuell någon gång kunna slå tillbaka. Trots att bloggen är anonym.
Och det leder till en jävla massa begränsningar som gör att jag inte skriver. Trots att det är ett bra sätt att deala med saker och minnas.
Jag vill fortsätta skriva. Jag vill fortsätta dela saker. Men jag kommer nog aldrig komma upp i nivån jag var i i tvåan.
No comments:
Post a Comment