Emilou och kärleken

Vi hade bestämt att mötas upp i London när jag kom tillbaka till Europa. Jag minns när vi bestämde det och hur glad jag blev bara av tanken att ha ett datum, en dag, en tid, en plats som vi skulle ses härnäst. 

Jag satt och slumrade i vänthallen när han kom fram till mig men jag kände hans närvaro innan jag såg honom. Jag ställde mig sömndrucket upp och vi pussades. Och tre månaders av en halv värld emellan oss kändes. Det var klumpigt och lite konstigt. Jag var glad att se honom. Vara nära honom. Men det var också konstigt. Här är den där personen som jag saknat, som jag spenderat massa tid med innan jag åkte, den där personen som jag vill spendera massa tid med. Helt plötsligt är han där och jag blir nästan lite överumplad. Var börjar man? Hur gör man? 

Vi tog tunnelbanan in till stan och promenerade genom Hyde park i jakt på kaffe. Jag pratade, han pratade. Vi pratade om allt som skett den senaste tiden. Han berättade mer än vad han sagt förut om hur han känner och mår, han hade en sårbarhet i rösten som jag inte hört förut. Och jag tog hans hand. Höll den hårt och släppte knappt taget förens vi sa hejdå fem timmar senare när han gick till bussen och jag till flyget. 

Då i den stunden då jag tog hans hand kände jag en så ovillkorslös kärlek till denna man, och den känslan vinner miljoner gånger över det konstiga och klumpiga som tre månader och en halv värld skapade.