Emilou kan själv.

En sak jag just kommit underfund med lite nu på senaste är att jag någonstans på vägen tappat bort mitt mod och självständighet. Jag har blivit harig och tycker allt är svårt och jobbigt, vilket är konstigt för jag älskar känslan av att få saker gjorda. Fixa och få resultat. Speciellt om jag klarar det själv, det är det bästa. Men på senaste har jag tyckt att allt är svårt, och speciellt svårt att göra själv. Jag har tappat min självkänsla och mitt självförtroende. Jag behöver bekräftelse och en hjälpsam knuff för att klara av saker.
Detta genomsyrar hela livet. Jag har inget sätt att avgöra om min forskning är bra utan att någon jag respekterar säger att det är det. Jag har inget sätt att avgöra om det jag skriver är bra utan att någon säger att det är det. Och om någon säger att det är dåligt tror jag ju också på dem.
Jag orkar inte fixa med lägenheten utan att någon kommer och hjälper. Jag tar mig inte för att fixa de grejer jag kan fixa själv om inte jag vet att någon kommer på besök så jag måste se till att det skett något.
Jag kan inte bestämma mig för vad för möbler eller något annat alls i lägenheten jag vill ha utan att prata med någon om det. Kan inte bestämma mig för vad jag vill göra i livet. Vill bara att någon ska säga till mig vad jag ska göra,
Att kunna stötta sig på andra är väl egentligen en bra egenskap, men när jag blir handlingsförlamad utan andra känns det som om det gått i överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till modet, och antagligen behöver jag en vänlig knuff öfr att göra det, men det behöver komma tillbaka.