Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst fick jag min drog, lukten och känslan av att ligga bredvid D.
Men det var också en enorm besvikelse.
Allt det som var problematiskt för ett år sedan är fortfarande problematiskt. Var ska vi vara, på vems premisser, han vill inte ha barn (eller kan inte lova något nu), vi sårar omedvetet varandra hela tiden. Men när vi väl är tillsammans vill vi inte prata om det. Det ligger så mycket emellan oss att vi inte ens hade sex.
Sista morgonen spenderades i sängen, gråtandes,fylld av ångest. Vi försökte att prata igenom det svåra. Försökte hitta lösningar. För vi älskar ju varandra. Han är den finaste bästa människa jag känner. Han har många drag jag stör mig på också, men han känner mig jag känner honom på ett sätt som ingen känt mig förut. Han gör inte många av de sakerna som andra romantiska killar gör. Han överöser mig inte i kärlek och känslor, han säger inte hela tiden att jag är snygg eller sexig. Men det jag gör inte heller det till honom. Men han får mig att skratta djupt och intensivt med alla sina djur imitationer. Vi är ett otroligt bra team.Vi har ofta samma värderingar. Han gör mig trygg och galen på samma gång. Han får mig att vilja leva resten av livet med honom samtidigt som jag ibland inte kan stå ut med hans osäkerhet. Jag är djupt förälskad i denna man.
Men söndagsmorgonen och allt som vi ännu en gång var tvungna att gå igenom fick alla känslor att rinna ur mig. Jag var arg och fantastiskt förälskad på samma gång, för att sekunden senare vara helt apatisk. Jag kände ilskan klia längs med min ryggrad, men så sa han något, eller jag sa något som fick den att förvandlas till ett littet moln av lättnad över skuldrorna. Min kropp stängde nästan ned, hjärnan vägrade processa information, kunde inte tänka en klar tanke, och jag slumrade till allt som oftast. Hela morgonen är som en dimma.
Det ska inte vara så här svårt.
Jag vill ha någon som vet vad de vill, vet att de vill ha mig och vill vara med mig.
Jag vet att D vill det. Och jag vet att anledningen till varför det är så svårt är att han inte vill lova något han inte kan hålla. Han vill inte säga att vi ska leva tillsammans inom ett år för han vet att det kan vara svårt att uppnå. Så jag vet att det inte är för att han inte vill som han är svår. Jag litar på honom. Jag vet att han älskar mig. Men varje gång detta händer så distanserar jag mig lite lite mer. En liten del av mitt hjärta ger upp trots att jag älskar honom. Jag skjuter bort honom, skjuter undan planer och tankar på en framtid med honom. Fördet ska inte vara så här svårt, ellerhur?
Jag vet också att förhållanden inte är lätta. Man måste jobba på förhållanden, och jag tror också att man måste välja att vara tillsammans. Det händer inte bara. Eller iallafall inte för mig. Min hjärna och mina känslor fungerar inte på det sättet. Men jag trodde att vi kommit längre än vad det visade sig att vi gjort. Vi har kommit långt, jag förstår hans perspektiv bättre nu, han förstår mig bättre. Vi har lärt oss bråka och han tar mer innitiativ till att lösa konflikter. Jag har lärt mig lita på att han vill vara med mig. Vi har rest tillsammans, vi har rest till varandra, vi har byggt ett skjul tillsammans. Vi har kommit långt sedan förra året. Men uppenbarligen inte långt nog. Och jag står rådvill och vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag känner och vad jag vill. Hjärnan säger att det inte ska vara såhär svårt, men jag vill inte förlora min D. Så jag gör ingenting. Väntar på att det ska kännas helt rätt eller helt fel. Kompartmentaliserar och tänker på annat.
No comments:
Post a Comment