Emilou och jaha det är så det känns att inte räcka till

Min sista dag i Sverige ville min käraste lille E leka med mig. Jag är ju lekmostern som fixade rymdskattjakt och det var min sista dag hemma så han ville vara med mig.
Men jag hade massa andra saker att ordna med, packa, städa tornet, fixa iordning för att åka så jag kunde inte leka med honom hela tiden. Emellan dessa saker gick jag in i mitt rum och kollade på telefonen. En av de gångerna kom han in och sa:

Emilou jag vill leka med dig. Du kollar ju bara på telefonen hela tiden!

Och jisses vad hjärtat krossades just då. Plötsligt var jag inte den roliga lekmostern, utan jag var mostern som bara kollade i telefonen. Jag fick en så stark känsla av skuld och att inte räcka till. Inte göra nog för honom. Inte vara tillräckligt närvarande. Och jag insåg plötsligt att föräldrar måste känna så hela tiden.