Friday, January 12, 2018

Emilou och jag saknar honom

Jag gick just ut och hällde kaffesump i trädgården.
Värmepannereparatören var här på förmiddagen och fick en kopp kaffe.
Just det där med att hälla kaffesumpen i trädgården är något som D alltid gör när han är hos mig. Han dricker mer kaffe här än jag. (Jag borde förövrigt inte dricka kaffeslatten som blev över eftersom jag försöker detoxa, men jag har ju även ätit socker och kolhydrater så jag kanske får börja om helt enkelt).
Att gå ut och hälla kaffesumpen i trädgården slängde mig tillbaka till när D var här. Det var som att den kroppsliga aktiviteten väckte ett kännslomässigt minne, ett känslomässigt minne som verkligen kändes i kroppen. Känslan när han var här. Känslan att vara med honom. Vara nära honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Det är underligt hur kroppen och knoppen hänger ihop på det sättet. Hur en tanke kan kännas i kroppen. Hur en rörelse kan ge upphov till en tanke. Hur en känsla kan vara i både kroppen och knoppen samtidigt.

Och det är fantastiskt hur hjärnan kan bli kontrollerad. Vanligtvis kompartmentalerar jag mina känslor angående vårt förhållande. Jag spenderade så mycket energi på att oroa mig de första åren att jag var tvungen att lära mig att lägga om energin på de rätta grejerna, som att visa att jag gillar honom och uppskatta hans känslomässiga uttryck. Det främsta jag lärde mig var att inte oroa mig när vi är ifrån varandra. Och därmed inte tänka så mycket på förhållandet heller när vi är ifrån varandra. Jag håller det i sin lilla låda i mitt huvud som jag öppnar när vi är tillsammans. Det har hjälpt jättemycket. Men så ibland kommer kroppen med sådana här minnen, då känslorna kommer utan att jag förväntar mig dem. Och min lilla låda öppnas upp automatiskt. Den som jag annars bara öppnar när jag är med honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Men hjärnan är fantastisk. För jag låter den där känslan komma fram, känner den lite. Sedan kan jag stänga lådan igen, inte låta den dominera mitt liv och min dag. Lite sipprar ut såklart. Jag saknar honom ju hela tiden.

No comments:

Post a Comment