Feministiska politiska filosofer/teoretiker faller så lätt in i ståndpunktsfeminsimens träsk. Jag säger träsk, och vet att det kan argumenteras emot, ganska så starkt och rättfärdigat. Det finns vissa saker som bara kan förstås ur en kvinnas perspektiv. Det går inte bara att titta på var kvinnor är, eller inte, och sendan försöka blanda män och kvinnor i situationer där det fattas av det ena könet.Stir in some women and mix, liksom det funkar ju inte. Det handlar även om hur kvinnor(och män) är i den situation där de är, och vad som fått dem att vara där. Även i situationer där kvinnor är i en manssituation. Kanske är detta speciellt viktigt. Man måste se på individen och upplevelser, inte bara titta på det externa. (För övrigt skulle jag tycka att det vore skitintressant att studera dagispersonal. För att se vad det är för beteendemönster eller drag som behövs för att ta hand om barn. Jag menar, Ulla var ju benhård mot sina små knoddar, en otroligt konsekvent dam minsann. Och är det detta man menar är kvinnligt?)Man måste gå in i det privata eller personliga, för vare sig vi vill det eller ej så kommer det personliga ut i det offentliga. Varför kan då inte det offentliga få titta in lite i det personliga? Rota runt lite och se vad i det personliga som kommer ut. Om man använder ståndpunkts utgångspunkten i detta syfte, är jag helt okej med det. Men detta är inte allt denna ståndpunkt gör.
Det jag menar med träsk är att detta perspektiv ofta hamnar i ett offersökande, eller kanske offerhittande. Att det är så sjujävla synd om alla förtryckta kvinnor där ute i världen, och hur illa vi behandlas av dessa patriarker! oj oj voine voine, detta måste göras något åt! Det utbryter ett ramaskri, och en radikal lösning föreslås. Kvotering! Titta på kvinnorna, Ge oss makt! Släpp ut oss från hemmen! Frigör oss från spisens bojor!
Och det är väl detta som är politik. Men det är inte detta som är politisk teori.
För övrigt har jag aldrig känt mig förtryckt som kvinna. Jag har känt av viss olika behandling, på grunder som jag kunnat ana var mitt kön. Och detta är sjukt. Men jag har aldrig aldrig velat tycka synd om mig för den skull. Den som behandlat mig illa är den som har något fel, och jag kan inte göra annat än bevisa motsatsen. Självklart har jag ojat mig och vojat mig för att jag blivit annorlunda behandlad, och tyckt att det är skit. Men aldrig att jag skulle ta på mig offerrollen. Inte för inte att det inte finns riktigt förtryck där ute i världen, och inte sägande heller att kvinnor Tar På Sig offerrollen, men det är ofta så här det framställs i litteraturen. Men jag känner bara; ja, det finns orättvisor, men om vi stirrar oss blinda på detta kommer vi ingen vart. I alla fall inte i vår teori. Ja, vi måste erkänna att det görs fel ute i världen, och självklart ska lika arbete ge lika lön, men dessa saker kan agera som exempel för en teori, inte vara dess bas.
Det är också träskigt för att det så lätt faller in i en fokusering på vilka skillnader det finns mellan könen, och att man i denna diskussion blandar ihop kön och genus. Glömmer bort, eller inte tänker på, vad som är biologiskt och vad som är socialt. Jag tror starkt på att vi inte kommer någon stans alls i vår jämställdhets-hets om vi väljer att titta på skillnader eller likheter. Utgå från att det inte finns några relevanta skillnader, skit i könet, titta på människan. Jag tror att genusroller till trots, kan man inte applicera dessa universiellt på ett kön eller det andra. Faktum är att de är sociala konstruktioner och därmed kan falla på vilket kön som helst. Och om vi vill nå vår jämställda utopi så MÅSTE VI GLÖMMA ALLT VAD GENUSROLLER HETER!
Nej, inte allt. Men det får inte vara så att man talar om att kvinnor ska in i bolagstyrelser för att de kan tillföra ett nytt 'kvinnligt' perspektiv. Eller att fler män ska in på dagis för att vara manliga förebilder. Dessa exempel talar om män och kvinnor i deras stereotypa roller, men en kvinna som är i en position att komma in i en bolagsstyrelse är nog inte den stereotypa kvinna som de söker. Titta på min mamma tillexempel. Hon fick tre barn och en PhD på 10 år, och är därmed mer välutbildad än min pappa, samt har jobbat extra som mamma. Nu jobbar hon för viagra-tillverkande- Pfizer. Hon är den som försörjer vår familj, under mina tonår så var det min pappa som var den mest närvarande, han sköter allt hushållsarbete och hushållsekonomin. Men dessa är ju endast materiella eller faktiska företeelser. Det jag menar är att min mor i sin karriär är otroligt bossig och målinriktad. Karakteristiska drag som vanligtvis förknippas med män. Mamma min är inte alls särskilt känslomässig eller ömsint som chef, eller vad det nu är för 'kvinnliga' egenskaper som eftersöks när en kvinna ska bidra. När vi pratar om vad jag ska göra med min utbildning är det hon som pressar mest på att tänka taktiskt, och min pappa som säger att jag ska följa mitt hjärta. Alltså faller min mamma mest in i den 'manliga' rollen och min pappa mest i den 'kvinnliga'. Men de båda drar lite från varje, och min mamma är otroligt konservativt kvinnlig när det kommer till bilen, min pappa likaså.
Ja, nu kanske det är så att jag växt upp i en abnormal familj. Men vad fan är normalt?
Jag vill sluta behöva tänka på att jag är kvinna. Och helt ärligt så tänker jag inte så mycket på det, mer än när jag förbannar mina PMS bröst. Men det handlar ju om att jag är Kvinna, inte 'kvinna'. Jag skiter fullständigt i om någon beter sig utanför sin könsroll eller genusroll, vilken man helst vill välja att göra revolt mot. Jag vill inte tänka i dessa termer när jag träffar människor i vardagen. Genus och kön är användbara analytiska verktyg, men bespara mig dem i min verklighet.
Ett annat problem som jag ser med feminismen och könsroller är att vi har fått Den Goda Mannen. Han som minsann ska visa att han inte tänker tvinga kvinnorna att göra kvinnogörat, utan han kan minsann också diska det där, och dammsuga och tvätta och skura. Tyvärr gör han alla mansgöran också, så det finns liksom ingenting kvar att göra för kvinnan. Han drar undan mattan på oss med sina goda intentioner och det får raka motsatta effekten. Han anser nämligen att han, som man, kan göra kvinnogörat, det ska välan inte vara så svårt? Men en kvinna får inte komma in och röra runt i eller göra anspråk på mansgörat, för det klarar hon ju inte av.
Det jag skulle skriva om, men blev lite distraherad, var att mitt rum verkligen inte vill bli varmt. Vi har haft värmen på sedan klockan 18 och klockan 22 var det fortfarande så att jag satt med halsduk, raggsockor och filt. Nu har det däremot värmts upp, och jag slår vad om att jag kommer få värmehuvudvärk lagom tills det att jag ska sova. Jag känner den redan trycka.
Idag hade vi möte om tredjeåret. Man kan välja att antingen göra ett examensarbete, eller läsa en kurs. Jag vet helt ärligt inte vad jag vill göra. Men det är från en diskussion om detta som detta blogginlägg föddes. Kanske kan en examensjobbstes någon gång i framtiden födas från detta blogginlägg.
No comments:
Post a Comment