Jag skrev för en tid sedan att jag hade en känsla av att allt kommer att fucka up. Men inget fuckade egentligen upp just då. Och kanske kan inte allt rasa på samma gång, utan det är en långdragen process som tar månader. Denna krasch började i höstas men nådde sitt klimax(no pun intended) kvällen som jag kom tillbaka till England. Jag gick ut med Martin och några av hans kompisar, och jag sov sedan över hos Martin. Och med tanke på vad som skett tidigare var det som skedde bara en fortsättning. En naturlig sådan har en viss herre till och med uttryckt det som. Jag visste inte vad som skedde, eller vad som skett, och var tvungen att tänka lite. Det var då jag skrev det där om luftslott och köpa grisen i säcken. Det var då jag skrev det där om att lita på sina vänner, att de inte ska såra dig. Jag tog bort det för att det redan dagen efter visade sig att det gör ont att kasta sig ut, det är jävligt dumt både att köpa grisen i säcken och att försöka föreställa sig hur grisen ser ut, för jag vill inte ha någon jävla gris överhuvudtaget! Det visade sig att vänner kan såra, nära vänner kan såra extra djupt. Den man trodde att man kunde lita på visar sig svika.
När jag tänkt och byggt luftslott, bestämde jag mig för att jag skulle våga kasta mig ut, eller jag var tvungen att kasta mig ut. Jag tyckte att det behövde redas ut vad det betydde och vad han ville. Jag försökte att inte bygga ett luftslott, men kunde inte hjälpa att göra det. För trots mina tveksamheter, och att han ju är Martin min vän, så tänkte jag att det kanske är precis det här vi båda behöver. Han behöver en tjej som inte bitchar runt honom, och jag behöver en kille som pallar med min knäpphet, överanalys och nördighet. Och till viss del tror jag fortfarande detta. Jag kände tvekan för att han ju inte alls är det jag någonsin förväntat mig att jag skulle vilja ha, men kände att det fanns möjlighet att komma över det. Om det kändes rätt. Och så som luftslottet såg ut, eller som grisen i säcken verkade, så kändes det som om det skulle kunna vara rätt. Men som sagt, jag försökte att se bort från luftslottet och kasta mig ut i världen utan att hoppas på för mycket.
Och det jag fick tillbaka var;
I don't regret it at all. It felt good, and nice, and like a natural step for us to take as friends. I think it might even have brought us closer. But you know I am crazy about this Katie girl. And dont take this as something against you, because you are a person that I would be attracted to, but we're friends you know. And I am sorry if I led you on. Are we ok? are you ok?
Då svarade jag att ja jag var okej, och ja vi var okej, men jag kunde inte förstå hur han kunde ligga med sin nära kompis när han var kär i någon annan. Men att han inte behövde svara på det, för det är alldeles för svårt. (och jag pallade inte prata mer) Jag försökte att ta in det här. Försökte att inte bli ledsen, försökte att se att det var okej. Jag visste ju att han var kär i den där tjejen, han hade ju pratat om henne med mig, och bett mig om råd. Men jag blev ledsen. Jag blev jävligt ledsen. Men det som jag blev ledsen för handlade ju mest om mina issues och att jag förväntat mig massa saker som jag inte borde. Denna händelse katalyserade en massa andra känslor som legat och grott länge, och liksom om du blir dissad av din bästa killkompis, vem fan skulle vilja ha dig? Alltså var jag den minst värda personen i hela världen, som ingen vill ha och aldrig någonsin kommer att vilja ha. Och det var detta som orsakade kraschen.
Men jag blev också sur. Sur på honom för hur han behandlat mig. För att han inte tyckt att det var något vi behövde prata om. Jag trodde att bollen låg hos mig för att jag varit så dissig när vi hånglade sist(han frågade vad det handlade om, jag pft:ade och skämtade bort det), men han tyckte att saken var självklar: han låg med mig som en kompis, och han var egentligen kär i en annan tjej, och det visste jag, så jag var på samma premisser som han. Men saken var inte alls självklar. Jag trodde att man åtminstone ger en sådan här sak en chans, att man överväger det som hänt och hur man känner. (så som jag gjorde) Och att man pratar om det. Visst att man kan fylleligga med sina vänner utan att det behöver betyda något eller leda någon vart, men då pratar man om det och kommer fram till att det inte är nått, men man fylleligger inte med sin kompis när man är crazy about någon annan. Eller om det bara sker en gång, och man märker att det liksom inte gnistrar, då kan man låta det rinna ut i sanden. Men detta har som jag såg det varit en utveckling fram till detta. Och jag trodde att hånglet liksom var slutet. Men så skedde detta, och jag blev till att omvärdera allt. Men det tyckte uppenbarligen inte han att han behövde göra, utan för honom var det självklart att han inte ville något, utan han var kär i en annan. Och detta gjorde att jag kände mig naivast i världen och riktigt riktigt dum i huvudet. Jag gillar inte att känna så och blev förnedrad.
Frågan är ockå, och detta är det jag blir mest besviken över, vad var jag då? ett tillfälligt mellankull? Om det var så så är det inte okej. Det är något som är okej att göra med one-night-stands, men inte med din kompis! Och liksom vad tar han mig för? någon som ligger runt med mina vänner lite hipp som happ, och det spelar inte så stor roll, och jag är bara en känslolös sexmaskin? Han om någon borde veta bättre! Han har ju hört om alla mina vevor fram och tillbaka med känslor hit och dit och hur jag blivit sårad och förbannad när jag blivit behandlat på det här sättet. Han sa att han var rädd för att bli en till Tom Taylor, jag sa att han inte var det, och tänkte lite att han ju faktiskt är värre. Tom och jag var ju inte vänner. Att det ens finns en möjlighet att han kan tänka så här om mig gör mig jävligt rädd, för jag har ju gått runt och trott att han förstår mig, lyssnar på mig och respekterar mig. Men hans beteende har bevisat motsatsen, han har behandlat mig respektlöst, och jag känner att jag inte kan lita på honom längre.
Han vet ännu inte om något. Han ringde och smsade dagen efter vi hade pratat och jag kände att jag inte kunde prata med honom. Jag kände mig förnedrad och var förbannad. Jag ville inte ta konflikten face to face just då för jag pallade inte. Jag hade så mycket annat att tänka på och var tvungen att komma ned på jorden lite. Så jag smsade och sa att det inte var ok, jag var inte okej, och att det kändes som att han behandlat mig respektlöst, trots att detta inte var hans intention, och att jag behövde lite utrymme ett tag. Han svarade att han var ledsen att jag kände så och att jag skulle höra av mig när jag ville prata.
Detta var nu en vecka sedan. Och jag har varit livrädd att springa in i honom i biblioteket, men har bara stött på honom en gång. Och då vände jag direkt i dörren och sprang därifrån. Likaså gjorde mitt sällskap. Jag skakade och kunde knappt stå på benen efteråt.
Men detta känns löjligt. Jag skäms över hur jag inte ens kunde gå förbi honom, att jag sprang därifrån som värsta fjortisen. Jag skäms också för att jag idag sa till Tom att jag inte kunde gå ut med honom i kväll för att Martin skulle vara där och jag och Martin inte riktigt pratar med varandra.
Det är jättefint att Marta och Alix ville sluta vara FB kompisar med honom, och ta bort hans inbjudan till vår födelsedagsfest, och hur Alix stolt berättade att hon ville sabba hans learning log genom att ge fel instruktioner, och att hon egentligen ville gå därifrån. Men, det känns som om det är att ta det för långt. Jag vill inte blanda in andra i denna konflikt, det är ju en sak bara mellan honom och mig. Det är jättefint med sympatier, men jag vill inte att folk är taskiga mot honom för att han varit taskig mot mig. Förhoppningsvis lider han nog av att jag inte pratar med honom, och att han vet att han har sårat mig på ett sätt som ingen sårat mig förut, och att det syns i att jag inte pratat med honom på en vecka. Och för mig är det nog. Därför kändes mitt beteende fruktansvärt löjligt, jag borde kunna gå ut med Tom trots att Martin är där, för det är ju för Toms skull som jag skulle gå ut. Och varför behövde jag berätta det för Tom, varför kunde jag inte bara nöjt mig med att säga att jag hade andra planer? Jag trodde att jag skulle klara det, men fan heller, när jag fick reda på att Martin skulle vara där, så kände jag benen darra igen, och jag ville inte ens se honom.
Men samtidigt fick detta mig att känna att jag måste lösa detta med Martin, pronto! Jag kan inte låta det fucka up mina andra vänskapsrelationer, och jag saknar ju honom ändå. Och det är också detta som gör att aktiva sympatier blir problematiska. Jag vill ju bli kompis med honom igen, och om andra har betett sig illa mot honom på mina grunder så blir det ju bara fel. Jättefel. För om jag och han löser konflikten, och förlåter varandra för vårt beteende så är ju vi okej, men alla andra har då behandlat honom illa på grunder som är svårt att glömma och förlåta. Jag skulle i alla fall ha svårt att förlåta den typen av beteende, mest för att det känns så himla omoget. Och om jag hade tagit ett så starkt ställningstagande för en vän skulle jag ha svårt att se varför eller hur den kunde bli kompis med skitstöveln igen. Och det har jag ju också nu, jag har jättesvårt att se hur jag ska kunna lita på honom igen, och hur jag ska kunna komma runt att det känns som om han ser mig som en liten slut som man kan tillsvidareknulla. Men jag hoppas, för det finns så mycket där som jag gillar ändå. Och han kanske inte alls resonerade så, eller om han gjorde det så borde han veta bättre nu. Jag vill i alla fall prova.
Och det är här jag står nu. Livrädd för att ta konfrontationen. Men känner att jag måste. Det är en ganska skön känsla faktiskt. För en gångs skull vet jag vad jag känner, och jag känner det väldigt starkt. Jag behöver inte prata om det, inte dela det med folk eller få råd. För det spelar ingen roll vad de tycker att jag ska göra, jag blev förnedrad, arg och respektlöst behandlad av den snubbe jag minst anade skulle göra något sådant, och detta kräver att jag bryter kontakten med honom ett tag. Men det kräver också att han får reda på vad det är han har gjort. Att jag måste konfrontera. Och eftersom jag börjat bete mig som en 21, snart 22, -årig fjortis är det sooner rather than later som gäller.
No comments:
Post a Comment