cyniker är vi allihopa

jag satt just och tänkte på Colins hjärteargument, det om den sociala konstruktionen av kriser, och att det är ganska så cyniskt och konspirationsteoretiskt. Han argumenterar praktiskt taget(väldigt förenklat) att bakom varje kris finns det en eller flera grupper som vinner på krisen och det är dessa som konstruerar krisen, regisserar den och nästan planerar den. Som den sanna konstruktivist han är så anser han inte att detta är något som försvagar meningen med krisen, utan den har precis lika mycket värde och effekt för att vi tror att det är en riktig kris. Poängen är alltså att kriser är sociala konstruktioner, det finns inget som ÄR en kris, utan det handlar om att en grupp makthavare (i det vidare begreppet, alltså inte nödvändigtvis den politiska eliten) pekar på vissa händelser och säger 'Kris!'.
Generellt är jag ett stort fan av konstruktivism, min feministiska ådra skulle inte överleva utan ett visst uns av social konstruktion, och jag håller i princip med om att det säkert inte finns något som är en kris. Men det som gör mig lite skeptisk har att göra med att någon verkar vinna på det. Att man tror på konspirationer i den sociala konstruktionen, att någon har ett mål med att skapa en kris och får ut något av det. Och här kommer Martins baksidor fram, han håller starkt med Colin, och ska ju för bövelen skriva sin PhD på att den nuvarande finansiella krisen är en konstruktion*, och delar alltså konspirationsteorin. Det som skrämmer mig med konspirationsteoretiker är att det känns som att de tror att alla och hela värden är (potentiellt) emot dem, och när som helst kan vända sig emot dem, så fort de rätta materialistiska faktorerna finns som de kan använda till sin förmån. De litar inte på någon, men det är fördelaktigt att verka som om man litar på folk och som att folk kan lita på dig. Men de är hela tiden beredda på att du kan vända dig mot dem och de är hela tiden berädda att vända sig emot dig.
Detta stör mig ofantligt. Mestadels för att jag inte tror att politik kan fungera utan tillit. Och då pratar jag genuin tillit, inte en media-fasad och polerad tillit. Men också för att på ett personligt plan blir det väldigt svårt att vara kompis med en sådan person. Eller som M själv uttryckte det när vi dissade rational choice "what scares me the most is not that people might be this way, but how the people who believe it see me!"

Men så vid vidare eftertanke så är ju jag också lite av en cyniker och konspirationsteoretiker. Jag argumenterar ju emot exkludering från majoriteten. Av kvinnnor från patriarkatet, av barn och unga från vuxenvärlden. Och någonstans antyder jag ju då att exkluderingen till viss del är medveten och att de som exkluderar vinner på det. Men denna antydan behöver inte vara lika stark som i Colin och Martins argument, för det första för att den inte är uttalad, men också just för att den inte är uttalad är jag öppen för att den är baserad på missförstånd, brist på insikt osv.ja alltså, egentligen att de som exkluderar är dumma i huvet. Jag tror att den öppna formuleringen kan skapa mer konflikt än lösning, men samtidigt kan min dumförklaring göra det samma. Colins argument är ju inte så starkt att han pekar på en grupp som alltid vinner, utan det är en mer pluralistisk syn på makt, makten är spridd och makthavare finns överralt. Och det behöver egentligen inte vara en koordinerad aktion. Och det kan jag ju skriva under på, för jag vill inte beskylla enskilda personer eller peka ut grupper som aktivt och medvetet exkluderar, men sammantaget så blir det större effekter än vad en enskilld akt kan orsaka, och detta är otroligt viktigt att tala om, peka på och göra något åt. Det är väl kanske det som jag saknar i Colin, han verkar anse att detta är så som världen fungerar, grupper konstruerar kriser, vi slutar aldrig göra det (jag menar kolla bara på kvällstidningarna, de är ju proffs i kriskonstruktion). Det är som att dessa spridda maktfulla grupper inte går att nås, och det är bara i efterhand som vi kan se att något är en konstruktion. Jag saknar idealismen, tron på människor och förändring. Men samtidigt är jag ju den som kallar folk dumma i huvet. Så det känns som att alla som är kritiska till omvärlden är cyniska och går runt med konspirationsteorier, även de som är idealister, för någon måste ha gjort fel för att vi ska se problem och vilja ha förändring.

*vilket ju väcker frågor om vem det är som vinner på den nu, och som det verkar är det politkerna, de återtar makt från marknaden, vinner förtroende genom att ge bidrag etc. och detta har jag ju egentligen inget emot, eftersom min tes bygger mycket på misstron och proffessionaliseringen av politiken.