Så fort tanken planteras i min hjärna, antingen genom att man hamnar i samma säng eller att något sägs, så kan jag inte få ut det. Jag tänker att det kanske inte är så tokigt ändå. Att de där sakerna som talar emot säkert går att komma över. Jag kanske vill det egentligen. Jag ska kanske inte vara så petig. Och jag behöver ju inte ens anstränga mig för att se de positiva sidorna, men ignorerar de negativa.
Jag tappar all självständighet. Tappar allt.
I mina tankar låter det och verkar det så himla bra, men jag glömmer att det ju inte är så i verkligheten. Verkligheten är en helt annan. Jag ser det jag vill se, inte det som är. Det vore ju okej om det bara hade med mig att göra, men tyvärr så har det ju med någon annan att göra också. Och om jag agerar på det jag ser, men de ser något annat, då blir det bara fel (sociologen ett tydligt exempel). Jag tappar verklighetsuppfattningen. Tappar allt.
No comments:
Post a Comment