Sitter och funderar på om jag ska skicka ett meddelande till honom. Men kommer mig inte riktigt för. Kollar hans facebook sida, och jag känner mest ingenting. Det känns så himla avlägset allt det där jag kände för ett par veckor sedan. Han och vår vänskap känns så himla långt borta. Jag kan knappt komma ihåg hur det kändes. Rafi berättar något han sa när han var inne sist, och jag känner att han är en jobbig snubbe. What was I thinking?
Jag har gjort så himla mycket sedan vi sist sågs, sedan vi pratade om det där. Jag har seglat första gången på egen hand. Varit skitnervös för detta, och överlevt att behöva flytta båten klockan fyra på morgonen. Att göra och klara av sånt får liksom saker som han och jag pratat om eller gjort att verka så himla banala. Att han bara är bra för att Soton inte har mycket mer att erbjuda. Att jag hittat på att han är bra, när det egentligen inte är bra alls. Han är så himla osäker och oföretagsam, vilket jag också kan vara och jag har full förståelse för, men att jag skulle vara ihop med någon som är så? Nej, det skulle fanemig inte gå.
Därför drar jag mig för att skicka det där meddelandet. Jag vet liksom inte vad jag vill med att ta upp den relationen igen. Och det kanske är lite hårt, men jag undrar vad jag egentligen får ut av det. Men det kanske är lätt att känna så nu när jag är hemma, borta från den lilla bubblan som är soton. Här där jag inte behöver ta hand om mig själv så mycket. Här där jag alltid har någon eller något som kan distrahera. Här som är hemma. Men det är också därför jag vill ta tag i detta nu, nu när jag har buffer, trygghet och distraktion. Nu när det inte spelar lika stor roll vad utfallet är. Nu när det är långt borta.
No comments:
Post a Comment