Dagens insikt 4

Jag har trottnat. Trottnat pa det har. Hela grejen liksom.
Det hander alltsom oftast. Och da drar jag. Det borjar nog bli dags att dra.
Det ar klart att det finns saker som haller mig kvar, men jag behover nagot av en paus.
Jag behover lite ny energi sa att jag inte ar sa himla lynnig langre.
Jag behover ocksa skara bort typ 1000 ord pa min raport.
Kul jul.

Hur man overlever som doktorand 9

Man skaffar sig projekt.
Jag har ju varit delaktig i ett projekt pa skolan dar jag delat ut enkater pa demonstrationer, och det har visat sig att dessa enkater fragar precis de fragor jag vill fraga for min PhD! Och studien gors i Sverige ocksa! Fatta hur perfekt! Men for att jag ska kunna ta del av denna data sa kravs tva saker:
1. de vill att jag ska gora data input. Data input ar typ det trakigaste i varlden.
2. For att kunna analysera datan sa maste jag lara mig mer statistik. Jag trodde att jag aldrig mer skulle behova gora statistik (trots att jag sagt i min ansokan om pengar att jag skulle triangulera...), och den statistik jag maste gora nu ar inte vilken statistik som helst, utan jag ska gora Advanced Quantitive Methods. For detta kan jag fa extra pengar att ga pa kurser for. Sa jag har nu hela dagen suttit och letat kurser i statistik, och hittat tva som jag skulle kunna ga pa i sommar. Sa inte bara ska jag gora statistik, utan jag ska aven gora det under sommaren da jag aven ska skriva en dissertation.
Inte nog med detta, utan jag planerar en workshop i juni och vill gora en studie pa piratpartiet under riksdagsvalet i host. Allt detta under fyra manader i sommar.
Men det ar val detta som ar att doktorera antar jag.

Introducing: Nya Läsare

Efter ett antal glas vin igår, då vi skulle gått och lagt oss tidigt för att vi skulle orka upp och skriva om kvantitativa metoder, började vi prata om bloggosfären. Vi pratade om vad och vem som skriver och vad och vem som kommenterar.

Jag vet inte om det var som försvar, om det var vinet eller om jag var lite stolt, men jag kom ut som bloggare. Jag sa inte adressen, men Anjelica var jäkligt snabb på att lista ut det. Så nu har de båda bookmarkat bloggen och jag antar att de kommer att spionera lite då och då. Så:

Hej Hej Anljelica och Alice! Välkomna till Emilou.

Dagens Undran 5

Igår blev jag vald till club secretary för boxningsklubben. Det vara bara jag som ställde upp för val, så det var inte direkt svårt att vinna.

Men det som slog mig var hur grabbiga grabbarna i klubben är. Och hur problematiskt det verkar att jag är tjej. Jag var otroligt obekväm i hela situationen.

Både för att jag kände mig rent utan o-grabbig, men också för att de verkade tycka att min o-grabbighet var ett problem.

Detta märktes mest när vi kom till sobar, en studentbar som jag egentligen försöker undvika utav glatta livet men blev övertalad till att besöka efter tre cider. Sobar är en riktigköttmarknad. Och det var 'lads night out', där jag fick vara 'honorary-lad' eftersom jag ju inte var en lad. Men 'lads night out' innebär en massa saker som jag liksom inte gör, eller i alla fall inte med en massa snubbar. Tillexempel att delta denna köttmarknad. Jag har är varken intresserad av lammkött eller att vara en vara på den marknaden. Så jag gick hem strax innan midnatt.

Jag hade svårt att somna igår, och vaknade med en klump i magen imorse. Och jag vet inte riktigt varför. Jag har inte känt så på väldigt länge och det enda som har ändrats är att jag umgås med boxarna igen. Jag undrar varför det umgänget har sådana konsekvenser på mig.

The first time is always the hardest

I just voted for the first time. No, this is almost a lie as I have voted back home in Sweden before, so I’m not really a first time voter, rather a second time first time voter. But it is the first time I vote in a UK election, and as I have dual citizenship I am allowed to vote in both general and local elections. But my experience as a voter has not exactly made it easier for me to vote. Because despite having an interest in politics, being (relatively) up to date with the election campaign, watched all the debates and not the least have a BA in Politics and philosophy, I found it really hard to make up my mind. And for a brief moment I even considered not voting because I would not know what or who I actually voted for.
According to voting behaviour theorists I should not have a difficulty to make up my mind, I am interested in politics, I am educated and I even have a somewhat ideological identification (this identification is highly theoretical though as I don’t go on what the parties say and do but rather where their ideology puts them on the left-right scale rather than that I feel like working/middle-class, I suppose that is what a degree in politics and philosophy does to you). But I am young, and we all know that young people don’t vote, whether we think it is because they don’t care or because they cant make up their mind about things that don’t concern them, polls continuously show that young people don’t vote. So this is what makes it so difficult, I am young! Ah the relief to know that this is something I will grow out of, the first time is always the hardest and it gets easier with time.
But hang on. I have voted before. I have already started to establish a habit of voting, because I have voted in every election that I am eligible for, even the European Parliament (but only for Sweden that time as I don’t want to cause any injustice in having my vote count twice). And if Franklin is right this should be a sign of that I am a secure voter, and combined with the rest of my characteristics I should not have any difficulties voting. But does the habit mean that I am ‘better’ at voting or making up my mind, or does it just mean that I don’t care about the difficulties anymore?
But I did have difficulties despite having the habit of voting. Despite recognising the importance of voting and politics (my PhD is on exactly this topic), I considered spoiling my ballot paper or not voting at all. Because I didn’t know what or who to vote for. I didn’t know what the candidates stood for, until a week ago I didn’t know what constituency I lived in or who my candidates were. I would not have been able to make a rational and informed decision of who I wanted to run the country or the local council.
The irony is that I live in a constituency where it is a close race between conservatives and Liberal Democrats. So I ought to have been bombarded with information and parties wishing to get my vote. But nothing. Until three days before the election, then I received a letter from the conservative candidate, (with awful pictures one where she was walking her dog sporting a massive camel toe!) and this letter was addressed to Mrs. Rainsford. I don’t know who Mr. Rainsford is and as far as I know there is none. Maybe it was some indirect and obscure way of promoting their marriage-tax benefit.
Instead I have followed the media’s reporting on the election campaign and the promises made by the parties. But most public statements that they make is about telling us how bad the other party is, I know that is a long tradition in politics, but as we saw with Obama it is possible to win it differently. I have even glanced through the manifestos, but their main accomplishment it to make me angry because they are so cheesy. And to be fair, I don’t understand what they say.
To be fair there has been some events around campus and the halls, that I have unfortunately missed as I have had other engagements. And if some of my research is correct, meeting the candidates is more effective than getting bombarded with PR from the parties. It gives it a personal touch and interest. It could however also have the complete opposite effect as we saw with Cameron at Southampton University and Brown in Rochdale.
But the difficulties were not over yet. The actual act of voting was not an easy assignment either. I got to my polling station and was actually quite excited about this direct and concrete way to exercise a right and have political influence. As I approached the door I was approached by a woman with a blue badge asking me for my electoral register number. I thought it was a bit strange, but hey, I’m a first time voter, so I said yeah sure. I assumed that she was perhaps conservative due to the blue badge, but as she didn’t introduce hersefl as conservative I thought she might just wear a blue badge for the fun of it. Stupid, yes, but I doubt my own rationality in unknown situations, such as this poling station. Then I got my senses together and asked what it was for, she said it was an exit poll for the conservatives. Exit poll? But I was entering! And then she said, ‘so if you’re not voting Tory I don’t want your number’! If I was a bit more vein I might just have said that I would vote Tory just to please her. But I had regained some of my rationality, and said that she would have to be without my number then. Is this even legal? Isn’t the ballot supposed to be secret, and she just managed to get me to say that I was not voting Tory! Sure there are other parties to vote for, but the secrecy of the ballot is as much to not knowing what you vote for as what you don’t vote for!
When finally having escaped that minor diversion I got in to the station and found out that I was indeed allowed voting in both the general and local elections, despite the little mix-up about my nationality. What surprised me though was that they did not check any ID, did not ask for any evidence that I was the one I said I was or that I was actually British. As I live in a student flat where the 6 of us share a post box, any of my flat mates could have taken my polling card and voted for me just as long as they made the polling station before me. I would then not only have lost my vote, but the vote that ‘I’ cast would not reflect my interests. Despite all the outrageous information that the ID cards that are suggested to be introduced here I do think that simply having something that proves your identity that is not your passport is for your own security against identity fraud.
So I was given both the yellow and the white ballot paper, but as I stepped in to the polling booth I was unsure which one was for what election. It didn’t say on the ballot paper, and there was only a rather un-pedagogic note in the booth telling me which one was for which. As I stood there confused I realised I only had a certain numbers of parties to choose from, and due to the lack of information I didn’t really know much about them. I had had a look at my local MP candidates, and despite not liking the looks of one of the contenders websites or policies, I felt that I had to vote for that candidate because I didn’t like the ideology of the other.
But I ticked my boxes and went to actually cast my vote in to the black boxes. But even here it wasn’t clear which ballot would go in which box. I stood looking a bit confused and one of the volunteers came up to me and told me to put them in the boxes. I don’t remember voting being this hard!
Still, despite these difficulties I experienced voting it does feel good to have done it. And the difficulties I found with voting is not enough to make me not to vote, but I wonder whether it will really get easier with time. Only the future will tell.

Och så ett litet claim to fame på det.

Kommentarerna är ju helt idiotiska och de har uppenbarligen inte läst artikeln. Men det visar ju att någon läser i alla fall!

Hur man överlever som doktorand 8

Man gör det bästa av situationen:

Jag har ju alltså fått musarm, och det gör ont att sitta för länge vid datorn. Det värsta, och antagligen det som orsakade det hela, var att jag satt vid min bärbara dator för länge och för mycket. Så, nu har jag omarbetat min arbetssituation, som kan ses på bilden ovanför. JAg har nu ett litet skrivbord och en extern mus. Och det bästa av allt är att jag nu får användning för min supertjockan statistikbok!

Dagens Undran 4 som blir insikt

Ännu en gång förundras jag över hur lugn jag är nar det kommer till saker som sker i livet. Denna gång galler det män.

För ett par år sedan, och då menar jag ju faktiskt för bara typ två år sedan, så skulle jag ha oroat mig och skrivit tills fingrarna blödde om alla mina analyser av vad som skulle ske eller inte nar jag börjat dejta en snubbe. Men nu är jag alldeles lugn.

Jag vet att jag skrev förut att jag saknade tonårens enkla förhallanden,så egentligen borde jag ju vara nöjd med att vara lugn. Men det jag menade då var ju att man inte riktigt hade de där ’flytta-ihop-skaffa-barn-gifta-sig’ förväntningarna på sig, inte på riktigt i alla fall. Inte lika påtagligt som det är när man är 23. Men det som man gjorde då var ju att sönderanalysera blickar, rörelser, sms och ord. Jag minns att jag skrev ned alla sms jag fick från mina pojkvänner under högstadiet. Tror att de kanske finns kvar i en låda uppe på garderoben där hemma. Det var så himla mycket oro och känslor, så mycket spel och tolkningar. Men som sagt, detta höll ju i sig ända tills för åtminstone två år sedan.

Men nu är jag alldeles lugn. Jag vet inte om det beror på honom eller mig. Om det har att göra med att jag är mer mogen eller att jag försöker leva för dagen. Det rörde mig inte i ryggen att han inte smsat på en vecka. Jag visste att han var upptagen, jag var upptagen, och det var det liksom.
Nu ljuger jag ju nästan. Jag var inte ett dugg lugn då jag smsat och frågat om en dejt, och han inte svarade på flera timmar. Då gick jag och drack en och en halv flaska vin med min kursare.(Ok mängden var aldrig riktigt menad att vara så mycket, det bara blev så). För att sedan möta honom och hans vänner på vägen hem och konfrontera honom för bristen på svar.

Men det var då.

Någonstans ligger det en oroande tanke och gror att jag är så lugn för att han inte betyder så mycket för mig. Att jag skulle vara lika bra utan honom. Att jag liksom inte är helt så där jättekär som man bör vara.

Men när jag tanker på det, och rationaliserar som jag alltid gör, så är det här ju det jag alltid velat ha. Jag vill känna att jag ar lika bra utan honom som jag är med honom. Jag vill inte behöva honom. Jag vill välja att vara med honom.

hur man överlever som doktorand 7

Man skaffar sig en rutin. När deadlines börjar närma sig behöver man jobba enligt en rutin. Denna rutin måste inte bara innebära hårt arbete, utan också en del träning och ledighet. Rutin är ganska så trist och tråkigt, för visst är det roligare att gå ut flera dagar i veckan, eller spontant gå ut och ta en öl sådär på fredags(eller onsdags eller torsdags eller vilken-som-helst-dag) kvällen, men det leder inte till resultat. Det leder till stress. Visst att man tar ledigt och tar det lugnt, slappnar av och stressar ned. Alla dessa saker är viktiga, men om det går ut över det planerade arbetet så leder det bara till stress, och stress är allt ifrån roligt. Så rutin, även om det är bland det tristaste vi vet, leder till mer lycka i framtiden.

Eller detta är i alla fall det jag försöker intala mig själv då jag måste prioritera eftersom j20-26 maj bjuder på fyra deadlines på totalt 17500 ord. Detta kräver alltså förtidsarbete och planering. Mycket och strikt planering. Och det ända sätt jag kan leva upp till kraven som kommer att ställas på mig är genom att leva på rutin. Schemalägga mitt liv. Trist, men nödvändigt. Välkommen till verkligheten som doktorand; vi är vår egen chef och väljer att sätta hårda scheman för oss själva.

Dagens insikt 3

Eller egentligen ar det ju gardagens, for igar blev jag overtalad till att stalla upp i University Challenge, en fragesport som Anjelica arrangerade for valgorenhet.
Jag insag, eller visste kanske redan, att jag ar valdigt dalig pa fragesporter. Jag ar helt enkelt for langsam i min tankeprocess. Jag kunde en del av svaren men blev sa stressad att det blev totalt blankt.
Aven om jag inte just da kom ihag skillnaden mellan unwritten och uncodified consitutions sa kan jag forklara vad skillnaden ar, och jag kan till och med forklara varfor UK har en uncodified. Det ar val bara ett annat satt att tanka. Och jag gillar att jag gar mer pa djupet an bara kan svar pa fragesporter. Jag kan mycket om lite istallet for lite om mycket.
Och jag menar, att kunna svara pa fragesporter ger dig inte en kolumn i en nationell tidning!

Claim to Fame

Här är länken till denna veckas 'Ask the Independent'

Dagens Undran 3

Jag har funderat på det här med nya förhållanden och om att misslyckas. Ibland känns det som, om när man påbörjar ett förhållande så finns det egentligen bara en väg att gå, och det ar till det långvariga och stabila förhållandet. Visst att man kan ha någon typ av öppet förhållande också, men om det är någon som man gillar att hänga med och liksom vill vara monogam med så kommer förväntningarna som ett brev på posten. Det är som om man inte blir ett ihopetsat par snarast, eller om man inte ställer sig i ledet för att vandra mot det långvariga och stabila, då är man något typ av misslyckande. När man ändå lyckats hitta någon att kila stadigt med, så misslyckas man med att få det att hålla eller bli en institution.

Men varför kan inte bara ett förhållande få vara? Inte behöva sluta med att man flyttar ihop, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Varför ses det tillfälliga förhållandet som ett misslyckande? Måsta alla människor som man bestämmer sig för att hänga lite mer regelbundet med vara den som man även tänker sig att man ska dö med?

Kanske är det så att jag drar på för stora växlar här, och överdriver dessa förväntningar. Kanske är det som min kära vän J ofta säger: att det mest är i mitt huvud som dessa förväntningar finns. Men även om de är mest i mitt huvud, så måste de ju komma någonstans ifrån. Speciellt eftersom jag reagerar så starkt när de visar sig i mitt huvud. Vad som än är fallet så skulle jag vilja tala lite för hängandet med någon som liksom gör en glad för stunden. Och att det liksom är nog, och även om det inte leder till något mer än så, så är det bra. Det är bra i sig. Att man inte sedan utvecklar det från att vara tillsammans till att leva tillsammans är inte ett misslyckande.

Jag undrar varför det ses som ett misslyckande. Jag undrar varför man som singel ses som ofullständig. Som att man hela tiden går och väntar på att bli hel. Att hitta den som gör att man inte känner sig ensam när man är själv. Den som man vet alltid kommer att stå vid ens sida, och du vid dens. Eller kanske varför det känns som om den bilden och de förväntningarna projiceras på en. Jag undrar varför det inte anses som riktigt okej att bara vara tillsammans utan att kanske ens för tillfället vilja vara tillsammans livet ut.

Ibland saknar jag verkligen tonårens enkla förhållanden då man liksom var tillsammans för att man gillade den andra personen, inte för att säkra sin framtid.

Hur man överlever som doktorand 6

Man skaffar sig en bra spotify lista

Dagens undran 2

Jag undrar idag lite vad ens reaktioner pa ens personlighet sager om ens sjalvbild. Var journalist kompis skrev en kolumn om oss igen. Min reaktion var att skriva en tusen ords kommentar, kanske var det delvis for att jag laste det efter vi varit pa tidningen och jag darfor hade nagon typ av kreativitets injektion, men det ar ocksa ett forsvarstal for Facebook. Att inte alla har helt oppna profiler och delar allt med alla. Att inte alla accepterar vanskapsforfragningar bara for att kunna stalka. Facebook ar bara ett medium dar man uttrycker ungefar samma saker som man gor i verkligheten. Den texten kanske kommer upp nagon dag. Men min reaktion var i princip ett forsvar for mitt anvandande av facebook. Mina vanners reaktion var snarare acceptans. De accepterade den bilden som malades upp av dem och tog darmed kontrollen over dess mening. Accepterar bilden, men inte meningen.

Sa min undran ar nu hur mycket detta sager om var sjalvbild, ar det sa att jag star sakrare pa jorden och darfor kanner att jag inte kan acceptera den bilden som jag far projicerad pa mig? eller ar det de som ar sa pass trygga i sig sjalva att de kan acceptera bilden av sig som facebookberoende och for det ar ju en del av dem som de star for?

Eller sa kanske det bara ar olika personligheter. Men det ar anda lustigt hur man reagerar pa en sadanhar sak!