Dagens Undran 3

Jag har funderat på det här med nya förhållanden och om att misslyckas. Ibland känns det som, om när man påbörjar ett förhållande så finns det egentligen bara en väg att gå, och det ar till det långvariga och stabila förhållandet. Visst att man kan ha någon typ av öppet förhållande också, men om det är någon som man gillar att hänga med och liksom vill vara monogam med så kommer förväntningarna som ett brev på posten. Det är som om man inte blir ett ihopetsat par snarast, eller om man inte ställer sig i ledet för att vandra mot det långvariga och stabila, då är man något typ av misslyckande. När man ändå lyckats hitta någon att kila stadigt med, så misslyckas man med att få det att hålla eller bli en institution.

Men varför kan inte bara ett förhållande få vara? Inte behöva sluta med att man flyttar ihop, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Varför ses det tillfälliga förhållandet som ett misslyckande? Måsta alla människor som man bestämmer sig för att hänga lite mer regelbundet med vara den som man även tänker sig att man ska dö med?

Kanske är det så att jag drar på för stora växlar här, och överdriver dessa förväntningar. Kanske är det som min kära vän J ofta säger: att det mest är i mitt huvud som dessa förväntningar finns. Men även om de är mest i mitt huvud, så måste de ju komma någonstans ifrån. Speciellt eftersom jag reagerar så starkt när de visar sig i mitt huvud. Vad som än är fallet så skulle jag vilja tala lite för hängandet med någon som liksom gör en glad för stunden. Och att det liksom är nog, och även om det inte leder till något mer än så, så är det bra. Det är bra i sig. Att man inte sedan utvecklar det från att vara tillsammans till att leva tillsammans är inte ett misslyckande.

Jag undrar varför det ses som ett misslyckande. Jag undrar varför man som singel ses som ofullständig. Som att man hela tiden går och väntar på att bli hel. Att hitta den som gör att man inte känner sig ensam när man är själv. Den som man vet alltid kommer att stå vid ens sida, och du vid dens. Eller kanske varför det känns som om den bilden och de förväntningarna projiceras på en. Jag undrar varför det inte anses som riktigt okej att bara vara tillsammans utan att kanske ens för tillfället vilja vara tillsammans livet ut.

Ibland saknar jag verkligen tonårens enkla förhållanden då man liksom var tillsammans för att man gillade den andra personen, inte för att säkra sin framtid.