Jag har fått väldigt olika reaktioner till namnbytet i England och Sverige.
I England har de som är bekanta, men inte nära vänner med mig och alltså inte har någon aning om mitt privatliv, trott att jag gift mig, en föreställning som inte kan vara längre ifrån sanningen! Men det är ju förståeligt, eftersom giftermål är den vanligaste anledningen till namnbyte.
Och det är här mina vänners i olika länders olika reaktioner kommer in. I Sverige så har reaktionerna mestadels varit positiva och förstående, medan i England lite mer skeptiska.
En av de vanligaste frågorna jag får är vad min pappa säger eller tycker om det, och jag kan inte sluta förmå mig att förundras över denna fråga. Speciellt i sammanhanget där folk tror att jag gift mig. Det är som om, om jag hade bestämt mig för att gifta mig och därmed ge upp mitt 'flicknamn' så ställs inga frågor, eller visas ingen skepsis. Men om jag istället bestämt mig för att göra det för min egen skull, av egna intressen så bemöts mitt val med skepsis. Det är som om då är det okej att ifrågasätta mitt val att byta namn, men inte om jag bestämt mig för att gifta mig. Visst är det så att det hypotetiska giftermålet även skulle vara i mitt intresse, men namnbytet kommer inte som ett brev på posten längre i dagens moderna samhälle. Dubbelnamn, nya namn bildade av kombinationer av de gamla eller separata namn med kombinerade namn för potentiella barn är några av de lösningar som jag hört talas om för att få med bådas familjer när man bildar en ny familj.
Och visst att jag byter bort vad som kan ses vara min pappas familjenamn, men han är ju fortfarande min pappa, jag är fortfarande hans dotter. Och inte minst så är jag ju fortfarande min mammas dotter, för hon har ju onekligen gett mig mitt efternamn precis lika mycket som min pappa. Min poäng är att vi är ju en familj vad vi än heter.
Det är som om de som är skeptiska anser att jag sviker min familj och min bakgrund genom att ge upp det som knyter mig samman med min familj, men att samma 'svek' är helt acceptabelt om jag istället tar en partners efternamn. Nu har jag ju snarare tagit ett gammalt familjenamn, så egentligen är jag mer trogen till min bakgrund än om jag skulle ha gift mig.
Kanske är det en kulturell skillnad, och det kan förklara de olika reaktionerna från svenska och engelska vänner. Sverige är helt enkelt mer modernt och tolerant för flexibla familjer, medan Engelska vännerna är uppväxta i ett mer traditionellt samhälle där kärnfamiljen fortfarande är stark, och inte minst där vikten av namn för framgång är mycket mer institutionaliserad än den är i Sverige. Men jag vet inte, och jag kan inte komma underfund med varför faktumet att jag inte är gift men bytt namn ger upphov till sådan skepsis.
