Eller så kan man ge mig momentum!

Mitt käraste hjärtebarn, vår citizenship day, verkar nu ha nått ett typ av momentum. VI har en lokal parlamentsledamot som har sagt att han vill komma, en högt uppsatt person på universitetet som stöttar och vill komma, fått extra pengar och för att inte tala om att vi har fyra skolor, nio föreläsare, tio doktorander och tjugo volontärer som är villiga att ställa upp på ett evengemang som JAG har initierat! Det skulle ju inte vara där det är utan Anj och vår kära finansiär, men att vi nu börjat få extern bekräftelse på att det vi vill göra faktiskt är något som andra tycker är bra och vill lägga ned tid och pengar på, alltså folk som inte känner eller har pratat med mig (och jag därför praktiskt taget har tvingat) är det bästa någon någonsin skulle kunna ge mig.
Nu måste vi bara genomföra detta också, med bravur.
Men jag tror att det blir lättare att motivera folk som ska vara med på dagen att faktiskt leverera när vi har dessa stora namn bakom oss.
Det rör på sig.
Det är kanske som min kollega sa: ett projekt når sitt momentum vid en viss tidpunkt och då går det typ inte att stoppa. Det rör på sig.


För ett år sedan hade jag inte velat skriva detta. För jag hade varit rädd att jinxa det. Att om jag skrev om de bra, eller pratade om det bra, eller njöt av det bra, så skulle det försvinna. Men jag väkjer nu att skriva, prata och njuta, för detta är helt fucking jävla fucking awresome!
För även om det blir så att de stora namnen inte i sista minuten kan komma så VET vi att de tycker att det är en BRA sak som de är villiga att lägga ned tid på. Och det räcker egentligen. Sen om de kommer är det ju ännu bättre, men jag tänker njuta av att det är som det är nu. OM det blir så att dessa saker inte går i uppfyllelse så får jag hantera de motgångarna då. Det vore värre om vår citizenship day blev ett totalt misslyckande för att vi inte lyckades leverera. Nu har alla en extra anledning/press på sig att leverera och det gör mitt jobb väldigt mycket lättare, och sannolikheten att vi lyckas bra lite större.
Jag hoppas nu bara att vi lyckas leva upp till förväntningarna. Och det ska vi fanemig göra!

Eller så...

...kan man ge mig denna eftersom dragkedjan på min trotjänare gick sönder idag

födelsedagstips

Ja trots att julen knappt är slut så fyller jag ju år snart och om det finns någon vänlig själ som har lust att göra mig väldigt glad på min födelsedag så kan jag tipsa om en present som denna:

Hej 2011!

Jag har varit förskräcklig på att uppdatera på senaste. Det verkar ju kanske till och med som om jag slutat med detta. Produktionsmässigt så var det väl så, men mentalt så har jag inte slutat. Bara det att jag inte skrev så mycket. Och inte kom på så mycket att skriva om. Eller inte hade tid att skriva så mycket. Och så helt plötsligt blev det 2011.
Nu på senaste har tiden och tankarna kommit tillbaka, så jag ska försöka bli bättre. Det kan kanske bli ett sent nyårslöfte:
Kom igång med bloggen igen.

Jag skulle ju kunna börja med ett sedvanligt (sen-vanligt?) bokslut av 2010.
2010 var året som jag bestämde mig för att jag inte fick låta bli att göra något för att jag var rädd. Våga mera blev mitt motto.
2010 var året som jag fick ett helt gäng med nya goda vänner, allt från en tillfällighet.
2010 var året som jag fann något jag brann för och startade upp ett nytt projekt.
2010 var året jag skaffade tvättmaskin och flyttade in i min egen lägenhet.
2010 var året som jag inte lyckades måla väggarna i drömfärgen.

2011 blir året som jag:
Målar väggarna
Genomför Citizenship day
Kommer igång med avhandlingen
Inte flyttar
Pysslar mer (kräver även införskaffande av symaskin...)

uppdatering. Livet som Doktorand

Det har hänt en del sedan sist. Jag har ju blivit doktorand på riktigt.Flyttat. Inrett lägenheten. Blivit klar med mastern med lite kriser på vägen. Haft syster på besök. Varit i London. Skaffat tvättmaskin= + vuxenpoäng, och fått den installerad typ en vecka senare= - vuxenpoäng...
Livet tuffar liksom på. Eller det är nästan som om det startas nu med tanke på fokuset som låg på att bli klar med dissen som hindrade all annan aktivitet tidigare.
Snart får jag internett hemma för hoppningsvis. Lagom till helgen som jag tror att jag måste spendera hemma görandes ingenting eftersom jag känner en förkylning på gång. Som vanligt.
Först måste jag dock skriva ett nytt forsknings förslag. Hade mitt första möte med Gerry förra veckan och han undrade vad det egentligen var som jag ville göra och tyckte att jag kollade på olika variabler. Så jag har redan stött på den första krisen och börjat tvivla på mig själv och det jag gör. Kom på en lösning (hoppas hoppas att den håller) till problemet när jag kom hem efter en utekväll senare på kvällen. Så ungefär så ter sig livet hittils som doktorand.

The Fear

Jag kan se den i allas våra ögon. The Fear.
Det är rädslan för att misslyckas. Rädslan att inte vara bra nog. Den finns överallt och syns mer än vi tror och önskar.
Tillslut är man rädd för allt. Sova, vakna, äta, gå ut, klä på sig. Jobba.




För genom att göra något riskerar man att misslyckas. Och att misslyckas genom apati är bättre än att misslyckas om man försökt. Man vet att det är kontraproduktivt att vara rädd för att jobba. Det leder ju bara till ännu mer rädsla och panik. Men så länge man inte ser det som man måste producera så behöver man inte se att man är misslyckad. Det är liksom inte svart på vitt mitt framför dig.
Men rädslan syns ändå. Även om vi inte ser våra misslyckanden finns rädslan där. Och den syns. Skinande. I ögonen. Ögonen som undviker kontakt. De som stirrar ut i tomma intet. Blanka. Där finns rädslan.
Men bara en sekund. För rädslan får inte synas för länge. Då tar den över. Så man döljer det med glittrande glädje.
Motsatsen är den bästa förklädnaden. För även om vi alla vet att vi bär på rädslan låtsas vi som om att vi inte har den. Det blir bara värre då.
Delad rädsla är dubbel rädsla.
Ser vi den finns den. Ser vi rädslan finns även våra misslyckanden och det är ju det vi är rädda för.
Så vi stirrar ut i tomma intet och glittrar.

Idag skams jag over att vara Svensk.

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i denna position. Anda sedan jag flyttade till England sa har jag skrytit om Sverige och aldrig kant mig sa svensk som jag kant mig har. Men idag skryter jag inte. Att SD fick nastan 6% ar en storre skandal an att Gordon Brown i varens valrorelse kallade en kvinna som uttryckte oro over invandringen till Storbrittanien en 'Biggot'.
Det ar en storre skandal inte for att nastan 6% av den Svenska befolkningen helst skulle se att min mamma aldrig kom till Sverige, och om man ska harddra det sa borde jag kanske ha stannat i Sverige for att halla Sverige Svenskt, for tekniskt sett ar jag ju lite mer Svensk eftersom pappa ar helsvensk. For det haller ju inte att saga att vi inte ska ha nagon invandring om vi inte heller kan ha nagon utvandring. Faktumet att jag varnar och sprider den svenska kulturen, senast i Lordags da jag hade kraftskiva med mina vanner- med hattar, haklappar, snaps och manlampor, ar ju ocksa rent logiskt fel eftersom jag gor det i fel land. Detta ar bara ett sidospar av det verkliga problemet.
Anledningen till att det ar en storre skandal ar inte heller att det ar sa forvanansvart manga som haller denna uppfattning i ett land som har en lang och stark socialdemokratisk tradition med tolerans och solidaritet som grundstenar. Men detta borjar narma sig grundproblematiken.
Det ar snarare sa att det ar en skandal for att SD har uppmarksammat de andra partiernas misslyckande att hantera invandringen. Det ar en skandal for att istallet for att bemota folkets oro sa tiger man. SD bjods inte in till debatter, SD bemottes med mediablackout och ingen ville samarbeta med dem. Brown var ju anda, eller blev tvungen till att vara, 'oppen' med vad han tyckte och tankte om denna kvinnas asikter. Detta ar inte bra politik. For politikerna tar inte sina valjares asikter och intressen pa allvar. Jag ser inte Sverige Demokraternas framgang som en frammarch av rasistiska eller nationalistiska asikter i Sverige, jag ser det snarare som ett misslyckande fran politikernas sida att bemota sina valjare och deras oro. Men oron ar ett resultat av en misslyckad invandrings politik. Jag tror inte att oron for invandringen har kommit fran att Svenskar helt plotsligt har borjat tycka att vi ar lite battre an andra, eller att vara traditioner och sprak ar hotade. Jag tror att tror att det finns en kansla av hot, men inte fran invandrarna, utan fran den misslyckade invandringspolitiken. Balansen mellan integration och assimilation ar svar att hitta, men Sverige borde klara det. Vi har en stark icke-diskriminerande (i de flesta fall) valdfardsstat, vi har starkt socialt kapital, och grundlaggande varderingar om allas lika varde. Forutsattningarna ar goda. Men nar invandrings politiken satter vissa grupper systematiskt i ett utanforskap som leder till segregering och stigmatisering ar det nastan forstaeligt att det skapas en kanlsa av hotfulhet runt dessa grupper. Och det ar detta som SD har fangat. De tar denna hotfulhet och oro pa allvar. De andra partierna forsoker tiga bort problemet. Jag kanner en stor besvikelse over hur politikerna har hanterat denna fraga.
Men jag ar aven besviken pa de som rostat pa SD. Annu en gang inte for att de har rostat pa ett parti som haller asikter som ar rent provikativa gentemot mig, utan for att de tror att det ska gora nagon skillnad. Jag menar inte att underminera partipolitiken, men nar det kommer till integration sa handlar det om vad du och jag gor inte politikerna i Rosenbad. De kan definitivt behjalpa eller begransa genom bostads- och arbetsmarknads politiska atgarder, men det spelar mindre roll an att motarbeta rasistiska kommentarer pa arbetsplatser, i skolor, i foreningar och pa internet. Darfor ar jag inte saker pa att en rost pa SD kan komma att fa den effekt som de valjarna onskar. Om de, som jag hoppas och tror, framst ar oroade over den ohallbara och tigande invandringspolitik som fors av de andra partierna, sa kan kanske en rost pa SD vara en vackarklocka for regeringen, men jag ar inte saker pa att det loser problemen. For att losa de problem som vi moter i vart samhalle idag sa tror jag att vi som medborgare maste agera tilsammans for att motarbeta konsekvenserna av invandringspolitiken.
Jag kan bara hoppas pa att vara politiker tar tag i invandringspolitiken och att det vaxer fram en stark och enad medborgarrattsrorelse fran detta valresultat. Och aven om det ar en skandal och manga idag kanner stor besvikelse, sa maste vi komma ihag att de endast har 20 mandat och det bara ar fyra ar. Vi har fyra ar pa oss att gora om och gora ratt.

Open Day

Det ar oppet hus pa uni idag. Massa sma 16 aringar som kollar pa universitetet for att se om det ar vart att lagga typ £10000 pa. Nyfinka gar de runt i klungor och tittar pa allt som ar viktigt, biblioteket, fakulteten, datarummen och inte minst studenterna. For studentlivet ar ju valkant for sina fordelar med mycket festande, allnighters och sovmornar. Ar studenterna har glada? Verkar de coola?
Det far mig att kanna mig som en apa pa zoo. Helt plotsligt ar jag en del av sevardigheterna. Jag ar en del av konceptet. De som ser mig ga och kopa kaffe, sitta i biblans cafe skrivandes, lasandes och drickandes mitt kaffe ser det som en vardag i en students liv. Det ar sa de kommer att leva om ett ar. Och jag sitter dar och lever det livet som i ett skyltfonster. Jag blir liksom del av kulissen. Jag ar en del av universitetet. De tittar pa mig och ser nagot som for dem ar exotiskt, men som for mig ar min vardag. Jag har ju liksom varit student i fyra ar och vet inte mycket annat en detta liv. Sa pa samma satt som jag ar del av och definierar universitetet sa definierar ju universitetet mig. Sedan att de studenterna de ser har under sommaren ju inte direkt ar representativa for universitetet i allmanhet eftersom det mestadels ar internationella studenter och postgrads, ar val en mindre viktig detalj. Vi ar ju anda studenter...

Efter sol kommer regn?

Ibland sa ar livet bara helt sjukt ironiskt och upp och ned som en berg och dalbana med spar som en puckelpist.
Helgen spenderades rockstar style genom att inte sova i min egen sang tva av natterna och vakna med samma klader som jag haft pa mig kvallen innan. Men bjod aven pa en mysig tur till New Forest, klappande pa hastar och vindrickande vid vattnet. Det var helt fantastiskt mysigt och vi hade sjukt bra musik spelandes i bilen hela dagen. Perfect soundtrack to our lives.
Men precis som rockstjarnor glider igenom livet for att sedan falla hart sa bjod helgen aven pa en hel del oonskade overraskningar och motgangar ocksa. Typ att jag tappade £30 i lordags kvall for att namna det minsta och att jag forolampade en kompis for att namna det varsta. Det kanns som om jag just nu har sa javla dalig karma och att livet bara har kastat en massa skit pa mig den senaste tiden. Visst att det skett en hel del sweet ocksa, men det ar for tillfallet en javla obalans och jag har bara lust att rulla in mig i bommul och komma tillbaka till varlden nar den har beslutat sig for att dra in taggarna och vara lite sjysst mot mig.

hur man overlever som doktorand 12

man gor typ ingenting av det man borde gora under dagen(annu en gang skriva om ungdomars speciella situation, utan att kopiera det du sagt forut och komma pa ungefar vad det ar du vill saga), och vantar pa att klockan ska bli sa mycket att man kan lagga pengar man borde kopa mat for pa att dricka vin. Och hopas pa att morgondagen blir battre. Fragor pa det?

Dagens insikt 9- Jag har ett tecken

När jag var yngre var jag helt övertygad om att andra kände mig bättre än jag själv. Alltså, de kunde säga mer om hur jag betedde mig i olika situationer och vad jag oftast gillade. De gav liksom en objektivitet som jag själv inte kunde se, de såg mig klart utifrån, medan jag såg mig själv inifrån i ett virrvarr av tankar och känslor. Det är ju självklart relaterat till att jag är så himla velig och aldrig kan bestämma mig för vad jag vill; att gå på restaurang med mig är ett litet äventyr i beslutsångest. Dock måste jag säga till mitt försvar att jag på senaste tid insett att beslutsångesten inte handlar om att ta ett beslut i sig, utan om kvalitén på alternativen. För när jag är i en situation där jag vet vilket av alternativen jag föredrar är jag väldigt beslutsam.
Hur som helst så har jag också kommit underfund med att jag har ett tecken som kan hjälpa mig ta beslut i framtiden. Om jag inte gillar situationen så får jag ont i huvudet. Detta handlar väl mest om sociala situationer, när man liksom är lite osäker på om man gillar personen eller inte, de är sjyssta, men man känner viss tveksamhet. Så ska man vara en stor människa och vara trevlig ändå, och jag brukar ofta tänka att jag ju måste ge dem en chans. Och jag menar inte nu att detta tecken skulle ge mig en ursäkt för att inte ge dem en chans, men det kan rättfärdiga att jag inte behöver spendera så himla mycket energi på dem. För jag tror att huvudvärken kommer när jag överanstränger mig och använder för mycket energi på att försöka hålla en konversation gående, att hitta gemensamma samtalsämnen osv. och den andra parten uppenbarligen inte anstränger sig lika mycket tillbaka. Bara den obalansen är ju en god anledning till att lägga ned. Det bra med detta tecken är ju att det ger ungefär samma objektivitet som en vän skulle göra, för det är ju en fysisk åkomma, inte bara en känsla. Visst att det är en fysisk åkomma som kanske orsakats av en känsla, men det hjälper mig i alla fall att fatta ett beslut, för jag vill ju inte gå runt med ont i huvudet!

Äntligen!

jag har skrivit på för en lägenhet! Här är den det är den på Highfield lane. lite dyrare än jag tänkt mig från början, men väldigt fin. Herregud, jag ska flytta in i en egen lägenhet! Det är ju första gången jag bor själv på riktigt sedan jag flyttade hemifrån. Nu får jag bara hoppas att alla papper går igenom så att jag inte betalt en massa pengar och det visar sig att jag behöver leta igen. Jag hoppas verkligen att jag inte jinxar det genom att skriva om det.
Jag har börjat planera hur jag ska inreda. Och måla. Och så har jag nog insett att jag behöver köpa lite nya möbler. Typ ett nattduksbord. Och lampor. Och gardiner och tavlor. Det ska bli så himla kul att inreda.
Om allt går vägen så ska jag flytta in den 11e september. Jag längtar så efter att flytta ifrån denna korridoren. Jag är så himla less på att bo här.
En annan kul nyhet är att pappa kommer och hälsar på i oktober! Vi bokade det imorse, så jag ska se till att hitta på en massa kul vi kan göra då.
Jag hoppas hoppas hoppas att allt går vägen med lägenheten nu, med tanke på allt som skett så kan jag inte vara säker förens jag står där med nyckeln i handen.

ps.

Det luktar speciellt här också. En lukt som är specifik för England, som jag tidigare faktiskt gillat ganska mycket, men som jag nu av någon anledning inte alls vill känna.
ds

Dagens insikt 8- Post-Stockholm blues

Jag kommer tillbaka till Southampton och känner en enorm olust. Kanske är det förkylningen. Men av någon anledning så är det bara jobbigt att komma tillbaka. Vanligtvis när jag kommer tillbaka till England har jag ju något nytt och kul att se fram emot; ett nytt hus, en ny termin; en nystart. Denna gång kommer jag tillbaka och börjar om precis där jag la av för två veckor sedan; en omstart.Men jag är för tillfället otroligt omotiverad att starta om.
Kanske är det för att Stockholm var så underbart och fint. Och att jag liksom inte var där länge nog för att tröttna, jag var där precis länge nog för att bara få det roliga och härliga. Kanske är det för att jag kommer tillbaka hit och är sjuk så jag orkar inte gå ut på födelsedagsfirande och för att jag vet att den kommande månaden måste innebära jobb, jobb och åter jobb. Sen, efter jobbet så drar allt igång igen, då kommer nystarten. Men nu sitter jag och försöker samla energi till en omstart.