Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

Hur man överlever som doktorand 17

Man får hit föräldrarna, och de är här hela veckan. Vi ska måla mitt rum imorgon, ta tag i det där jag inte tagit tag i på det nästan hela år jag bott här. Men nu ska väggarna bli så där fint gråblåa. Jag har av denna anledning rensat ut allt i mitt rum förutom sängen och garderoben. Och gardinerna. Så nu är allt i vardagsrummet och det ser ut så här:


Någonstans ska alla kläder från garderoben ta vägen också för annars går den inte att flytta.
Egentligen fattar jag inte varför jag inte gjort detta tidigare. Det tog inte alls lång tid att röja rummet.

dagens insikt 20: Jag ser nu ut typ såhär

Jo jag klippte ju av mig håret här om veckan. Jag ser ut typ som Tove Styrke, och det är jag ju ganska nöjd med.

och ja, anledningen till att jag bloggar så mycket för tillfället är för att jag har ett papper att skriva. och bara inte kan koncentrera mig. Jag har just ätit mandlar till middag.

Saker jag inte gillar 5

Konflikten fortsätter. Jag biter tillbaka för jag är så less på att bli behandlad på det sätt hon behandlar mig på.
Hon skriver i ett ps att jag ska vara glad.
Jag ba: jag är inte inte glad, och behöver inte bli tillsagd att vara glad. Om jag inte verkar glad är det för att jag är frustrerad.
Så jävla nedlåtande. Och jag pallar helt enkelt inte det längre.
Hon säger att hon tycker att vi kan lägga till en sak, och att vi inte bör vara rädda att lägga till den saken för min handledare skriver en bok på det nu. Hon säger att det känns som om jag tycker att hon bara kritiserar, jag säger att jag inte är emot tillägget, men att det blir svårt att göra det, och att hon gärna får ge exempel på saker som hon vill lägga till för att kritiken ska vara konstruktiv.
Kommentaren om min handledare är så jävla onödig. För hon antar att jag inte tycker att tillägget är viktigt, vilket jag ju gör, och referensen till annat folk är liksom bara för att säga att hon har rätt vad jag än tycker.
Det slutar med att hon ber om ursäkt för att hon gjort mig frustrerad. Och jag vet inte vad jag ska svara på det.
I mångt och mycket är jag säkert en asjobbig person att ha en konflikt med, för jag är så fruktansvärt envis och långsint. Och om jag inte känner att ursäkten är genuin så tror jag inte på den utan fortsätter att vara sur.
Men hey, att vara sur är bättre än att vara ledsen. Och surheten gör mitt liv lite lättare för tillfället.

inatt jag drömde

Alltså jag vet att andras drömmar är typ det tråkigaste någonsin att höra om, men det jag drömde inatt/imorse är helt sjukt.
Jag drömde att jag skulle jobba extra på posten, på kvällen efter att alla gjort klart sina rundor, och jag skulle köra moppe. Med släp. Anledningen till att jag skulle jobba på kvällen var för att jag och Anj hade varit i stan och hållit ett föredrag på en skola, jag var skitnervös och hade inte förberett mitt föredrag ordentligt. Så när jag kom till posten efter föredraget mötte jag pappa och jen på parkeringen och upptäckte att mina kläder som jag skulle ha på mig när jag jobbade hade hängt på min moppe hela dagen och blivit alldeles blöta. Jag frågade Jen om jag kunde låna hennes fleece, men hon vägrade dela med sig. För det var vinter också, så jag skulle verkligen behöva de varmare kläderna.
Så gick jag in och skulle få reda på var jag skulle gå, och det var Linnea som skulle berätta för mig var jag skulle gå, men hon var jätteflummig, alla var egentligen ganska flummiga. Men det fanns jätte lyxiga mackor.
Jag gick och frågade chefen var min post var och om jag kunde få en hjälm, eftersom jag skulle köra moppe och det var vinter och därmed halt, och vi gick och letade hjälm. Vi gick ut och letade men lyckades inte hitta någon hjälm, och cykelförådet var fullt av virke och inga lampor fungerade. Så gick vi bort mot garagen och helt plötsligt springer chefen iväg i skogen. Hon springer assnabbt och så byts miljön från den verkliga posten till ett landskap vid en sjö och plötsligt är det inte vinter längre utan ljus sommar kväll. Och så ser jag att hon jagar någon, och så är det en massa folk i skogen som hon kommunicerar med. Och den hon jagar springer upp för ett jättebrant berg och chefen och de hon kommunicerade med ringar in den de jagar uppifrån och nedifrån. Den som jagas ger upp och chefen har fångat honom. Jag börjar försiktigt klättra tillbaka på de vassa klipporna, och chefen och den som blev fångad klättrar bakom mig. Så ser jag en jättehäftig regnbåge genom skogen, den är jätteskarp och dubbel, och de två regnbågarna korsar varandra. Jag ropar och pekar, och när jag tittar tillbaka förstår jag att det inte är riktiga regnbågar utan sådana där jättestarka lampor som rör på sig som brukar finnas vid stora event, och desssa var alltså regnbågsfärgare. Jag förstår detta för att regnbågarna rör på sig. Denna avledning av uppmärksamheten från den där som vi fångade unnyttjade den där som vi fångade och satte igång någon typ av virvel i vattnet, hoppar i och sugs ned i det bruna vattnet. Och är borta.

appropå ingenting

tycker jag att detta är fantastiskt, speciellt eftersom Svenskt Näringsliv kritiserar Harry Potter kursen (som visade sig vara jättebra för lärare som fortbildade sig).
Jag får en nästan surrealistisk känsla när USA, liberalismens moder, hjärta och hjärna har en president som vill införa universell sjukvård och inför universitetskurser i Svensk kriminallitteratur medan Sverige, socialdemokratins moder, hjärta och hjärna säljer ut mer och mer av allmänyttan och skär ned på finansiering av kultur och reformerar universitetsutbildning till en extra rad på CVt för att få ett jobb och universiteten till likriktande arbetsförberedande institutioner.
Hur mycket jag än älskar Sverige så är jag ganska glad att jag inte lever i alliansens sverige. För jag är fanimig inte i någon allians med denna typ av politik.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

hur man överlever som doktorand 15 :eh vaddå jobba?

I augusti åker jag till Island för att presentera två papper på en konferens. I augusti ska vi även skicka in ett papper för publicering. För tillfället är två av dessa papper halvskrivna. Och ett helt oskrivet.
Men av någon anledning så kommer jag mig inte för att skriva det papper som jag kan jobba med själv. Det är en omarbetning av min master dissertation, och jag är inte helt säker på vilka delar jag ska ha kvar och vilka delar jag ska göra mig av med. Jag skulle vilja prata med G och få lite tips, men han är för tillfället på andra sidan jorden.
Jag är verkligen ganska omotiverad att doktorera för tillfället. Ser inte poängen med det jag gör, för jag gör ju inget. Jag tror att jag är alldeles för lat för att doktorera. Jag behöver kontinuerlig stimulans. Och det får man inte när man bara läser och läser. Eller det kanske man kan få om man har lite självdiciplin. Men det är något som jag totalt saknar. Jag kan varken se till att jag jobbar eller bestämma vad jag ska jobba med.
T kommer hit på torsdag, vi ska jobba med caught på onsdag. Och hela nästa vecka är mamma och pappa här för min graduation. Så jag har egentligen ingen aning om när jag tänkt att hinna skriva dessa papper. Om inte nu.

Hur man överlever som doktorand 14

Man* spenderar fredagskvällen drickandes öl med de andra doktoranderna och har lite djupa tankar, svamlar om dem till lite folk.
Sen träffar man finaste finaste smartaste Mandie och brunchar. Pratar känslor, tankar och planer.
Och istället för att gå hem och läsa de där kapitlen som bör läsas inför skrivandet av pappret till Island så kollar man på tv serier och läser bloggar om kärlek hela dagen. Önskar att man någonsin får uppleva den kärleken. Den där då man springer tillbaka för att ge en sista puss. Den som är överallt och hela tiden. Jag vet att det kanske inte är så eller någonsin kommer bli så med M, men jag ser ett annat värde i honom. Kanske. Vi får se.
Nu är klockan halv sju, då är det dags för middag och sen är det ändå för sent att läsa de där kapitlen. Kanske. Eller så får jag dåligt samvete och sätter mig och sträckläser klockan nio. Men jag har ju varit bakis idag. Och druckit cola. Det gör jag bara när jag är bakis.

*Man är ju självklart jag. Hela tiden.

Show me some respect

Asså jag blir så jävla trött på människor som är så jävla laid back att de missar att vara hövliga. Typ komma i tid, visa intresse, kommunicera osv.
Slut på meddelande

dagens insikt 20: det här med avslut

Ja det var det jag hade tänkt att skriva om, för det är väl dagens händelse. Eller veckans.
I tisdags sågs vi, jag och han som jag skrivit och pratat om och tänkt på så mycket på senaste. Och det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Men utan spänningen som kommer med något nytt. Det var som om vi tagit ett steg, eller fem, tillbaka men ändå hade vår historia. Jag stal en puss innan jag hoppade på bussen, och en timme senare får jag ett sms som är början på slutet. Jag är då på väg för att äta middag med en kollega, och jag blir rejält förbannad för att han inte sagt, eller ens antytt något när vi sågs. Och för att han inte säger det rakt ut utan framför sina preferenser på ett väldigt konvolut vis. Jag ber honom att vara rättfram och ärlig eller sluta slösa min tid. Och han hör inte av sig mer.*
Men efter ett par dagars tänkande inser jag 1. det var rätt aggressivt, och 2. han måste förklara sig. Så jag kontaktar honom och föreslår att träffas. Och det var det som skedde idag.
Jag trodde jag skulle vara mer nervös än jag var. Jag trodde det skulle vara jobbigare än det var. För trots att jag skakade i hela kroppen under delar av samtalet så är jag nu övertygad om att avslut är det som är bäst. Detta kom egentligen inte heller som en nyhet, eftersom det bara känts helt rätt då och då, men då har det känts som om det skulle kunna bli riktigt bra. Riktigt Bra. Det är nog det som kändes/känns jobbigast, den förlorade potentialen. Men det har liksom varit ett gradvis avslut på vår lilla romans.
Och efter dagens samtal vet jag att trots potentialen kan jag inte vara ihop med någon som inte ens är villig att försöka. Inte bara försöka med oss, utan att försöka med de saker som tydligen stoppar oss. Jag kan inte, vill inte, vara ihop med någon som har den typen av issues. Därför känns det inte så mycket. Visst att världen kändes avgrundsmörk i tisdags kväll och på onsdag och att ensamheten kröp på mig när helgen närmade sig, men det löstes med ett fullspäckat schema. Ironiskt nog har jag mitt i detta hittat någon typ av lugn. Jag har kontroll över mina känslor och mitt liv, och är övertygad om att även om det skulle vara jag som var felet, så spelar det ingen roll för det han visat sig vara nu är inget jag vill ha. Och det vet han. Jag önskar verkligen att denna känsla håller i sig. På många sätt har han gett mig mer än han vet.

Så egentligen blir detta lite av ett anti-klimax inlägg, för visst att det gjorde ont, men det är liksom över. Eller löst. Avslutet är avslutat.


*eller det är ju inte helt sant med tanke på att han kommenterade på min FB status, varpå jag blir mer irriterad, för var är det med snubbar som liksom inte fattar/accepterar när man ber dem dra åt helvete. Jag har mött på tre av dessa trögfattade snubbar.

Tystnad

Men livet fortsätter och jag hänger tvätt.

Saker jag inte gillar 4

Just nu känns det som om det är en massa jävla saker jag inte gillar. Jag är otroligt lättirriterad för tillfället. Mest av allt är det folks beteenden som stör mig. Situationer då jag bara skulle vilja säga åt folk att dra åt helvete. Massa situationer från långt långt tillbaka som sitter kvar i min kropp som små glasskärvor eller stickor som inte dragits ut och blivit inflammerade.
och jag känner så här:

små små tecken

Ibland så tänker jag inte på de negativa parallellerna, utan på de bra parallellerna. De när jag får reda på att det typ mysigaste omaka paret jag känner inledde sitt förhållande på ett liknande sätt, de träffades, lade till varandra på facebook och började chatta. Och de när jag läser ett blogginlägg som beskriver precis hur jag kände för en dryg månad sedan. Visst att dessa inte handlar om mig, men jag har ju inte haft detta förut, så att få reda på att andra som funkat är på samma sätt ger mig liksom lite hopp.