Island Dag 2- Emilous isländska flirt

Laundromat, Paradiset på Island

Igår när jag och Maria satt på Laundromat och jobbade hela dagen så kom vid ett tillfälle en av killarna som jobbade där till vårt bord och frågade om vi ville ha något. Hur mycket jag än älskar Laundromat så är detta något störigt, alltså inte att de kommer fram och tar beställningar, men för att det inte är uppenbart att det är bordsservering. Det är liksom en bar i mitten som gör att det verkar som om man ska gå upp dit och beställa och betala, och det är kanske okej, men det är förvirrande när de har båda systemen! Eller så är jag bara så indoktrinerad i det Engelska att beställa i baren att det är därför jag blir förvirrad.
Hur som helst så var vi precis på väg att gå (trodde jag!) när han kom och frågade om vi ville ha något mer, så sa jag nej tack och att vi precis var på väg att gå. Men jag hade lite dåligt samvete för att vi hade suttit där hela dagen och ockuperat bordet (även om vi köpt saker hela dagen) så jag lade också till något om detta och att vi jobbat på en presentation. Det visade sig sedan att han skulle börja plugga statsvetenskap på universitetet och var chockad över att jag bara var 24 och doktorerade. Hej åldersångest!
Han är en typiskt snygg skandinav. Intensiva ögon. Lång. Snygg frisyr och markanta kindben. Vi pratade lite om statsvet osv. men inte så mycket mer än så.
Tills ikväll. Vi hade letat i evigheter efter någonstans att äta, och eftersom ECPR ökade Reykjaviks befolkning med typ 10% så var det proppfullt på alla matinstanser i hela stan. Till och med de dåliga. Men vi hamnade tillslut på Laundromat igen. Maria var inte med oss, utan hade suttit på Laundromat hela dagen och typ surat/jobbat. När vi kom dit och jag såg henne frågade jag om hon ville äta med oss, men hon sa att hon inte kände för att socialisera. Vi väntade i evigheter på att ett bord skulle bli ledigt och tillslut fick vi två mindre bord i olika delar av lokalen, varav ett var precis bredvid Maria. Tydligen så kom en av de jag var med upp och var otrevlig, eller jag var inte där, men en av de i den grupp jag var med. Medan vi väntade stormade hon ut så vi fick bordet hon satt vid och vi fick ett bord som vi alla fick plats vid. Men jag fick ett surt sms som sökte sympati. Jag vägrade ge sympati för jag pallar inte ursäkta dåligt beteende för att någon mår dåligt. Det funkar inte så. Visst att om någon mår dåligt kanske de har kortare stubin eller inte är så sociala som vanligt, men att var oförskämd, där drar jag gränsen. Och någonstans tror jag att det handlar mer om uppmärksamhet än att hon bara mår dåligt.
Hur som helst, när vi var där och letade bord såg jag snubben jag pratat med dagen innan. Han var där med sina kompisar och såg inte mig när jag såg honom. Han har ett sådant där ansikte som står ut bland andra ansikten, ett som märks. Det är något med hudfärgen och hårfärgen tror jag. Skandinaviskt askblond. Isländskt askblond. Och guldskimrande smutsnövit hud. Det är kombinationen av det gyllene och gråvita. En kombination jag bara sett i Skandinavien (och jag är ju så himla berest att jag ju kan jämföra.... eh!) Synen av honom fick mitt hjärta att hoppa till lite. Fick mig att le inombords. Och kanske lite utombords också. Men eftersom han var med sina vänner såg han mig inte tror jag.
Men så när han var på väg ut så vänder han sig om mot där jag sitter och är involverad i en diskussion om epistemologi (ja detta var ändå en konferens för statsvetare!) och ler. Och jag kommer av mig totalt. Den där ögonkontakten med energi. Med magi. Med ett leende. Den där som vet vad den söker och stannar när den hittat den. Och ler.
Jag vet inte om jag log tillbaka. Vet inte hur länge jag behöll ögonkontakten. Tror att jag mest chockades, rodnade och sänkte blicken. Försökte återkomma till diskussionen jag hade. Jag är inte så van vid denna typ av ögonkontakt. Sist det hände så var det med golfaren i Sheffield. Men under de få sekunder som blicken varade spred sig en varm känsla (eh kanske att jag rodnade...!) spred sig från huvudet ned i bröstet och ledde till små små darrningar i händerna. Och varje gång jag tänker på honom och hans blick kommer känslan tillbaka. Han är min Isländska flirt och jag vet inte ens vad han heter.

Alltså helt seriöst jag har blivit så jävla bra på rutiner. Typ att jag lagat ordentlig mat (typ) varje dag och att jag diskat varje dag. och det där med att jag sprungit tre gånger denna vecka bara måstemåste sägas igen.Och att jag trots att jag druckt två glas vin inte röker. Rutin att inte röka. Det är bra. Nu ska vi bara göra oss av med sockerbehovet också så är vi tiptop.

Emilou och hösten

Jag skrev att jag såg fram emot att komma tillbaka till rutiner och vanor denna vecka. Och det har väl funkat någosånär. Men jag har ju också såklart blivit värsta rastlös. Vill hitta på något hela tiden och om jag inte har något att göra, någon att vara med så känner jag mig ensam. Men jag har varit ute och sprungit en del, tre gånger faktiskt sedan i onsdags. Så jag har väl börjat komma in i rutiner, måste bara se till att faktiskt gilla dem och upprätthålla dem. Jag har nu planerat och handlat för veckans middagar också. Detta är första hösten som jag inte känner av uppstart/nystart ångesten så farligt. Kanske har det att göra med att jag inte varit hemma och alla nystartat långt innan mig, men kanske är det för att jag själv gör en nystart uppstart. Tar tag i mitt doktorerande och gör de där sakerna som jag bävat för förut.
Det har varit en sådan där fantastisk höstdag här idag, varmt och soligt men blåsigt. Krispigt i luften och löven börjar bara precis bli gula så de prasslar i vinden. En perfekt söndag att strosa i parken med någon man är kär i. Såg en massa sådana där kära personer när jag var ute och sprang. Och så kastas jag tillbaka till april-maj-juni. Minns när vi åkte till Winchester i regnet. Det var verkligen riktigt skitväder, blåsigt och regnigt och bara så himla dystert. Men han höll om mig när vi fikade. Vi höll hand när vi gick ut från bokaffären. Och jag önskar att han inte var som han var och att vi kunde funka bra hela tiden så att jag kunde strosa med honom i höstsolen på en söndagseftermiddag.
Men istället är jag ute och springer, planerar mat och skriver presentationer.

Emilou ger er massa (onödig) info.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, jag hatar när folk är sena. Så himla respektlöst!

HAR DU BRA KONDITION:
mja, pallar ju att springa hyfsat långt, men när det gäller super intensivitet som på dödsträningen så tvekar jag. Har nog någon rätt bra grundkondis, som försämras och förbättras beroende på hur mycket jag tränar.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I helgen av papparazi syrran som köpt ny kamera.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
sugen på att dricka öl. och inte så sugen på att göra den där översättningen som jag borde.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Jag skulle säga svart, men visualiserar min garderob och då blir jag lite osäker. Finns en del färger, men nog ingen som dominerar. Beror på plagg.

KAN DU LAGA MAT:
Hells yeah. Och baka. Lagade jordens godaste kykling och sötpotatisgryta igår.

VAD PLUGGAR DU:
erm, statsvetenskap. Men som doktorand är man ju i limbo mellan forskare och student.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
när jag vänder rätt kind till.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår när jag och systeryster bråkade.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
nä, det är rätt bra att gråta när man bråkar.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
mja. innan bråket var det asabra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Twinnings Earl Grey. Inget annat märke duger.

ÄR DU NYTTIG:
Jag gör mitt bästa.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Inte som jag är utbildad för. Men jag har ju ströjobb som är relaterade, som typ undervisning och intervjuer.

ÄR DU BLYG:
Jag var extremt blyg när jag var liten, gömde mig bakom mina föräldrars ben osv.Tror att jag kommit över det värsta nu. Nu är jag mest nervös och osäker.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
typ 9-

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Just Dance, och hatade det.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
asså jag spelar ju inte.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
allt ifrån två pints till ett par vodkacokes.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
ja, i en papperskorg på en full nattbuss. Lisa skämdes ögonen ur sig, jag var för packad för att palla bry mig.

JAG SOVER:
väldigt gott i mitt nymålade fantastiska sovrum.

VAD SA DU SENAST?
oh no.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
nä. Men på konferens, vilket ju typ är nördfestival. Och förra året var jag på Research Methods Festival. Jag är typ jordens coolaste.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
oftast ingen. skriver av mig ilskan/ledsenheten.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
motivation.

HAR DU SNYGGA SKOR:
ja. till och med mina gummistövlar är heta.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Förlåt att jag var så envis. Jag älskar dig.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
ja

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, men på min bäddsoffa.

HAR DU KÖRKORT:
ja.

ÄR DU ENSAM NU:
på mitt kontor ja, men folk sitter i rummet bredvid.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att få lite rutin och börja bocka av saker på min långa lista.

Paus i Islands berättelsen

För att ventilera lite systerskap.
Det har varit förvånansvärt bra denna gång. Vi pratade om saker, diskuterade, hon började inte vistelsen med att säga åt mig hur jag ska leva mitt liv. Förens idag. Då började hon säga åt mig hur jag inte skulle slösa på diskmedel. Vad jag vet har jag inte nämnt att det är ett problem som jag behöver lösa. Jag slösar liksom inte på diskmedel. Sedan berättade hon för mig att jag packat väskan fel, och inte nog med det utan hon började förklara hur man ska packa väskan rätt och varför.
Men pristet togs ikväll då vi pratat länge och väl om bra saker, och jag lyssnat på hennes oro och tankar. Och jag kände att det var bra att vi pratade, vi connectade för första gången någonsin. Men så kom kvällen ikväll, då hon fick ett mail som gjorde henne nervös och jag blev snäst åt när jag sa att det var ett positivt mail. Jag blev snäst åt och fick ett 'jag måste ringa Remy' slängt i ansiktet.
Jag kan lyssna och prata och ge råd och stå ut, om det bara uppskattas. Men om jag bara får snäs och fräs tänker jag inte vara med. Jag tänker inte vara en slasktratt. Hon kan inte gömma sitt dåliga beteende bakom ångesten.
Hon insåg inte ens att hon gjort mig sur.
Så jag ställde mig och diskade. Och slösade på diskmedel. Använde så mycket att det nästan löddrade över.
På det viset påminner vår relation om ett dåligt förhållande, ett konfliktundvikande missnöjt förtryckande jävla skit förhållande. Men ett förhållande man inte kan komma ur.

Island dag 1

Jag skrev lite i en anteckningsbok när jag var på Island. Detta skrev jag första dagen när jag satt på favoritkafeet Laundromat och läste och väntade på att Maria skulle vakna så vi kunde jobba på vår presentation

24/8 Första dagen på Island.

Jag gillar Island. Det är så där lagom kallt och soligt. Det är något med ljuset och temperaturen som gör att det känns som hemma. Folk är snygga, och när jag gick ned för huvudgatan (som också typ är den enda 'stora' gatan) slogs jag inte bara av hur rent och snyggt det var på gatan men även av att jag ville köpa allt som fanns i skyltfönstren. Samtidigt är det väldigt avslappnat. Det är väldigt Skandinaviskt. Kanske är det därför jag gillar det. Allt som påminner om hemma gillas.
Men ibland vet jag inte vilket språk jag ska prata. Isländska är inte riktigt nog likt svenska för att man ska förstå allt, men man förstår vissa ord.
Kördes till hotellet av jordens stoltaste taxichaffis igår. Han var verkligen stolt över sitt land, skröt om allt som Island har att erbjuda. Men dissade också studenter som får studiebidrag från staten. Bra idé att göra det med två akademiker i bilen!
Samtidigt som det är väldigt roligt att resa med Maria är jag nu orolig för hur det ska gå med vår presentation. Vi lever liksom väldigt olika sorts liv. Och det gör det jobbigt att resa med henne men också att vara så beroende av henne som jag är nu. Och det är frustrerande att hon genom att sova halva dagen liksom kontrollerar situationen. Jag är nämligen rädd att vi kommer sitta uppe till kl 2 i natt och jobba, och jag kommer vara död imorgon på min presentation. Visst att jag förväntar mig att bli slaktad, men jag vill inte vara dödstrött när det sker. Det skulle ju göra allt mycket värre. Idag var det i och för sig helt okej att hon sov, för jag har att läsa och förbereda. Och imorgon är det min presentation så då skiter jag faktiskt i vad hon gör, och på fredag ska jag rida så då är jag också oberoende av henne.
Det kanske blir bra ändå. Det är bara så frustrerande att vara under någon annans kontroll, när man måste jobba ihop.
Det slår mig också lite hur Matt är. Om jag hade varit säg Emma hade han lätt velat boka tillsammans etc. men nu är jag jag och han nästan distanserar sig. Eller kanske inte, han föreslog ju att äta middag ihop, och kollade om jag ville med till Golden cricle.
Men det känns som om jag har kommit utanför gemenskapen på kontoret. Egentligen är det inte så konstigt, för det var ju faktiskt det jag lite ville. Få lite distans. Så det är ju lite självförvållat.
Föresten sa taxichaffisen också att det 'bara' var fem timmars körning till Höfn från Reykjavik. Gillar relativiteten i distans.

Hej Island!

Ikväll åker jag alltså. Känns inte riktigt på riktigt ännu. Jag har ju sett fram emot detta sedan i April, och nu ikväll så åker jag. Är lite nervös över presentation(er), att ha alla papper jag behöver, att allt med min och andreas resa är ordnat, att jag har allt. Höll på att ta med fel pass, det hade ju sett bra ut. Undrar om jag kan flyga med bara körkort.
Är inte aktivt jättenervös över presenationen, men jag tror att jag undermedvetet är nervig. Jag förbereder mig på att jag kommer få hård kritik. Speciellt för att jag inte har någon data, men också för att jag presenterar vad som verkar vara ett ganska kontroversiellt sätt att se på unga inom den politiska sfären. Förhoppningsvis träffar jag intressanta människor. Vill speciellt prata med den där professorn från örebro, och han som har utvärderat citizenship education i england. Hoppas jag inte gör bort mig.
Det kommer bli intensiva 10 dagar, först konferens och sedan vandring.
Återkommer när jag är post-island.

dagens insikt 26

"vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer"

Det finns så många saker i denna text och video som känns så himla typiska för vår generation.
"jag tror att du söker för mer än du ser
men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar"

Vi är de som ska stå självständiga
Vi är de som ska leva livet
I ett samhälle som skapar osäkerhet

"Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
längtar efter något som kan rädda mig"

dagens insikt 25: Emilou- manstjusaren

Läste lite inlägg från 2008, och slogs av hur många 'romanser' jag hade på gång där ett tag. Och hur jag njöt av det. Hur jag skrev det här inlägget om männen och att jag inte ville ha ett komplicerat förhållande. Eller nått förhållande alls. Jag ville ha okomplicerat hångel.
Mitt liv ser så himla annorlunda ut nu. Jag har totalt gått in i rollen som ungvuxen akademiker. Och även om mitt liv kanske är lite trist, delivis på grund utav det otroligt begränsade kulturella utbudet i Southampton, men kanske även lite beroende på de umgängeskretsar jag har, så är jag här för att min karriär är här. Visst att det är trist att behöva vara så begränsad när man är 24, att behöva vara på ett ställe för att man måste. Men jag kommer (förhoppningsvis) vara doktor när jag är typ 26. Jag får betalt för att göra det jag oftast trivs ofantligt bra med, forska. Jag får åka till Island på konferens. Att jag tar på mig den här rollen är egentligen inte så konstigt; jag har ju alltid varit lillgammal och självständig. Och denna kombination är väl det som lett mig till att nu vara ungvuxen akademiker och singel. Jag går min egen väg och ännu så länge har ingen duglig snubbe korsat denna väg och velat fortsätta bredvid mig.
Men det kommer väl 'när man minst anar det', som det heter. Lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Mia och Klara för ett tag sedan, och en av dem (kommer inte ihåg vem, tror att jag diskade samtidigt) tog upp detta att när man är singel får man jämt höra att det kommer när man minst anar det. Kärleken. Men jag går runt och minst anar det, har gått runt och inte velat ha det, men det har aldrig kommit. Eller Han har aldrig kommit. Eller vad det nu är man ska vänta på. Är det rätt situation? är det rätt person? är det rätt känsla? Man vet när det kommer. Jaha, som om det skulle hjälpa när man vill ha det nu.
Så då, back in the day of 2008, ville jag inte ha det, men var manstjusare. Och nu vill jag ha det men ser inte ens potential. Så medans ska jag nog bara fokusera på karriären. Jobba hårt som fan och inte bry mig om all skit som händer runt omkring mig. Det distraherar bara från det jag vill uppnå. Så Emilou ger upp männen och tar tag i kariären.

Jobbar hemma

Jag blev väckt av att min handledare ringde mig imorse. Vi debriefade vårt arbete igår lite. Det är så sjukt frustrerande att jobba i grupp. Eller jobba i grupp med folk som inte kan jobba i grupp.
Men eftersom jag vaknade sent och har massa att göra blev det till att jobba hemifrån i pyjamas idag. Har inte jobbat hemifrån på superlänge. Men det är skönt att inte vara på kontoret. Och jag kan tvätta samtidigt. Men i och med att min tvättmaskin gör mig nervös så går det sisådär. Pratade också i evigheter med E på telefon, debriefade senaste dagarnas intensiva debatt med M på facebook. Och numera är jag inte bara säker på att jag inte vill ge mig in i det pga. hans issues, utan jag vill inte vara i närheten av en person som har en sådan syn på människor och samhället. Hans profilbild har texten 'stop looting you antisocial wankers' och han tycker att polisen ska börja använda gummikulor mot upprorsmakarna, och att armen ska tas in. Men vi såg i London att mer polis på gatorna verkade ha en stävjande effekt, vi behöver inte trappa upp våldet. Han trodde också att det bara handlade om girighet och att de ville ha ett par nya skor. Jag tror inte att detta är hela historien, och poängterade detta men han bemötte med simplistiska, populistiska, semi-politiska one liners.
Jag kan heller inte låta bli att tänka att om han bara lade ned hälften av den energin han verkar ha lagt ned på att provocera på facebook de senaste dagarna på antingen att underhålla och behålla en relation i verkliga livet eller att faktiskt jobba på sin phd så att han inte blir stressad och måste säga upp verkliga relationer så hade han kunnat ha ett mycket bättre liv. Jag tycker synd om honom som har en så cynisk och bitter bild av samhället och är så socialt inkompetent. Men jag är i alla fall helt säker på att jag inte på något vis vill ha honom i mitt liv.

Dagen efter

Igår verkade det som om politikerna började ta detta på allvar. De kom tillbaka från sina semestrar och besökte utsatta områden. De satte in extra polis och fördömde våldet. Samtidigt splittrades debatten, handlade det bara om girighet eller något annat. Det sades vara viktigt att inte politisera detta våld, inte ursäkta det för att de känner sig utanför. Men samtidigt började det komma perspektiv som såg till de underliggande orsakerna och poängterade vikten av att inte bara fördöma. Just den här artikeln ledde till en lång debatt mellan mig och M under dagen, kolla in min facebook sida för att följa en debatt mellan en samhällsvetare och en nyhetsläsare.
Det som chockar mig är den skuldbeläggande retoriken. Dessa är 'thugs' det är 'mindless violence' de är unga som om de är gamla nog att begå dessa brott också är gamla nog att bli strafface. Cameron säger att inga löjliga mänskliga rättigheter ska stoppa rättvisan, han påstår det hanlar om gäng och ett inte bara broken society utan ett sjukt samhälle.
Rättegångarna har inletts och magistrates court skickar vidare fallen till crown court för de har mer makt, så något ganska litet som att ha stulit två tshirts kan man få 10 års fängelse. Det resonerar Camerons ord att de som begått dessa brott kommer att känna av konsekvenserna.
Det gör ont att höra dessa hårda ord. Det gör ont för att det saknas en brist på delat ansvar för att ha alienerat dessa människor så pass att de känner att det är okej att stjäla och leva rövare. Cameron säger att det saknas diciplin, det saknas moral, men han ser inte att han och de andra som suttit på makten kanske har en del i att ha skapat det samhället. Detta, och det är det som många inte förstår, tar inte bort ansvaret från de som begår dessa brott, men denna insikt kan bidra till lösningen. Istället så ses långa straff som lösningen. Långa straff i fängelser som redan är överbelagda, och som jag tror nog med forskning har visat leder till en socialisering in till mer våld och kriminalitet. På gatorna har nu polisen rätt att använda vattenkanoner och plastkulor, ännu en gång en helt fantastisk teknik för att bygga upp förtroendet för polisen, vilket efter avlyssningsskandalen och dödskjutningen som ledde till dessa uppror är på ett all time high. Fattar de inte att en överreaktion skulle provocera mer än det skulle lugna, och det skulle förmodligen leda till en upptrappning av våldet och en tragedi ligger precis runt hörnet. Dock var det en polis på tv nyss som faktiskt påstod att både vattenkanoner och plastkulor var en otroligt dum ide. Att polisen hade gjort ett bra jobb och visat exempel på hårt proportioneligt motstånd.
Det är också lustigt att det hittils varit en fråga om unga, bara unga, men en av de som blivit dömda idag är 31. Jag undrar när 30 åringar ansågs vara ungdomar.

Ken Klarkson hävdade att det handlade om 'disafected youh' Disafected my ass.
Och den där guardian journalisten de just pratade med på BBC påpekade att det handlade om fattiga områden, vilket ju är en helt korrekt observation. Men sedan påstod han att det handlade om att de ville ha saker som de annars inte har råd med. WTF!? Som om det leder till så här mycket uppror!

Big Societal backlash

Jag stör mig på två saker med rapporteringen av upproren i London. Det första är hur det förpassas som först och främst 'troublemakers' och sedan 'copy cats'. Hur alla verkar följa statens analys att detta handlar om ett par nya sneakers. Eller en adidas hoodie. Och alla verkar försvara polisen, det är ju förbannat synd om polisen som måste jobba så hårt. Jag tror att det handlar om något helt annat, men vad vet vi inte än. Jag tror inte att man mobiliserar så många människor på så många ställen bara för att man vill ha en hoodie. Detta är ju meningen att vara den apatiska generationen. Den som inte bryr sig, inte har en kollektiv identitet, slacktivisterna. Jag skulle verkligen vilja veta vilka de är, varför de gör det. För tillfället kan inte heller jag få ihop logiken i att en snubbe skjuts och att sen London brinner. Men jag anar att det handlar om sociala orättvisor, maktlöshet och en fördjävla ilska och frustration. När inte ens borgmästaren tar ditt uppror på allvar, vad finns det kvar att göra än att skada ekonomin. Då kanske de som sitter på makten bryr sig.
Kankse. För det är det andra som stör mig. Rebellerna antas vara unga, och det kanske de är, men det är jävligt typiskt och lämpligt för då kan det förpassas som ungdomligt uppror, ett uppror som går över. Jag vill inte dra hela framtids argumentet för jag tycker inte att det är det starkaste. Det jag tycker är det starkaste är att om det handlade om någon annan grupp, säg svarta, så skulle frågan få, eller kunna, avspisas så snabbt. Om det var svarta som gjorde uppror skulle Boris vara tillbaka på direkten (eller man kan ju hoppas). För rasism är dåligt. Men att behandla en annan grupp medborgare med denna respektlöshet accepteras, för de är unga. Då kan det handla om sneakers och ingen ställer sig upp och säger, men vänta nu, detta är diskriminering. Vi vägrar att lyssna på detta uppror, detta uppror från våra MEDBORGARE, men bara för att de är unga så har de inte samma rättigheter som vi andra. Jag menar inte alls att säga att vi ska curla dessa ungdomar och bejaka våldet, men jag tror inte heller att förnekelse kommer att fungera så jävla bra.
Folk blir förvånade över hur de kan förstöra sina egna närområden, hur de vänder sig mot sina egna. Men kanske är det menat som en kommentar till Camerons Big Society där medborgarna uppmanas att ta ett större ansvar i sina lokala områden. Typ driva bibliotek, stå för välgörenhet etc. Kankse försöker dessa demonstranter visa fingret åt Cameron och hans mysiga stora samhälle. Kanske försöker de säga att vi skiter i våra lokala områden, det finns större issues än så, och du som premiärminister borde fanimig ta lite ansvar istället för att säga åt oss att vi helt inte gör nog som medborgare. Vi ska volontärarbeta och driva vårt lokala bibliotek emellan våra två jobb och trots att vi inte kan läsa och därför inte kan använda biblioteket.
Jag vet att volontärarbete kan vara bra för att minska sociala problem, föra samhällen samman och utveckla människor. Men jag tror inte att volontärarbete för det första kan lösa alla problem och för det andra kan ske utan kvalificerad guidning. Någon som kan organisera, planera, budgetera. Saker och ting händer inte bara för att folk står på samma ställe.
Men jag är ytterst tveksam till att det är så här det kommer att analyseras i media. Det kommer att handla om meningslöst våld av unga mot deras egna områden, det kommer att talas om ett broken britain, och att vi faktiskt behöver a bigger society. För att ge dem alla en björnkram.

Eller kanske lite bättre

För sen ser jag bilder på facebok på kompisar som verkar leva precis samma liv som de levde för typ 10 år sedan, och jag får tillbaka hoppet lite.