Emilou är numera alltid nära!

Jag har skaffat mig mobilblogg. Så nu kan jag blogga mest hela tiden!! (som om tillgången till dator egentligen hindrade mig tidigare...)
Jag föreställer mig att det kommer bli mer bilder, ergo: se bild på byxor i fönster pga trasig tvättställning. Jag borde kanske tagit bild på trasiga tvättställningen, men jag var inte så kvick. Är uppenbarligen inte van vd mobilbildbloggandet än.

Emilou tar ut våren för tidigt

Imorse när jag vaknade var det 16 grader i min lägenhet, och 2 grader ute. Hej vintern.

Emilou och känslorna

Vi var ute med doktoranderna igår. Det var en födelsedag som skulle firas. Och jag var glad. Jag skrattade och skämtade. Blev inte nedstämd för något. Jag sprudlade av positiva känslor.Kanske har det att göra med att jag varit hemma och fått buffer. Kärleksbuffer, och den är oigenomtränglig. Men jag blev trött, så himla trött av att vara rolig. Det är jävligt tröttsamt att vara glad.
Men det var skönt att det var kul. Jag behövde det.

Emilou och julfesten

Jag blev så bestört av det där dramat som skedde innan jul att jag helt och hållet glömt att berätta om julfesten i slutet på förra året. Den lite smått absurda julfesten.
Det börjar med att jag ju inte alls har lust att gå eftersom det involverade alla de som jag just då inte kände att jag ville träffa. Men jag ger mig av, för ofta är det festerna man inte är helt sugen på som blir de roligaste.
Denna blev kanske inte den roligaste, men mycket väl ganska intressant.
Det första som sker när jag kommer dit är att jag springer på en av mina elever, hon den där som var lite jobbig.  Och vi har en väldigt konstig konversation, och en typ nästan halvvägs kram, fast det inte alls är passande. Hon försöker skämta med mig om att hon bara gått förbi och gatecrashat. Jag fattar inte skämtet först, för det kändes som om en sak som hon typ faktiskt skulle kunna göra. Men det kändes som om hon har nog med självdistans för att det faktiskt är helt genialiskt!
Jag tar mig sedan till köket och hänger där med en av de som ställde till oreda, försöker hålla så god min som möjligt, för egentligen så vet jag ju inget, och jag är ju en trevlig mogen person som inte överreagerar. Varför jag beter mig på detta sätt vet jag inte, men jag bemöter otrevlighet med trevlighet tills jag blir knäpp och då flippar jag. Denna kväll flippar jag inte, och har ännu inte flippat.
Träffar en massa av de nya doktoranderna, och en Svensk tjej. En sådan där utlandssvensk som är ganska nöjd med att bo i London, trots att hon har ett skitjobb för att det inte finns några jobb för samhällsvetare. Hennes kille doktorerar i literaturvetenskap och något om modernism, och kanske filosofi. Och tycker att en av värdarna är den bästa personen i världen. Jag håller inte helt med, men säger såklart inte något till vad som verkar vara ordföranden i hans fanclub.
Hamnar senare bredvid kompisen till vårflirten. Och jag skämtar något om att jag är en maneater, varpå han säger "ja just det!" Jag undrar då vad det är han menar, och det visar sig att han menar när jag hånglade med en snubbe på förra festen. Jag trodde att han menade vårflirten, varpå vi börjar prata om honom. Jag säger att han är lite av en fuckup, Kompisen undrar varför, och då är jag igång. All ilska, all irritation, all frustration sprutar ur mig som från en kulspruta. Men jag känner inget. Orden är starka och prickar mitt i prick, men de har inga känslor med sig. Jag har redan känt nog. Har redan känt klart. Och det är nog det som är det konstigaste med detta samtal, för det slutar med att han ger mig en kram, för att jag verkar behöva det. Och kanske verkade jag brydd, eller kanske så drog den konversationen upp känslor igen som jag bara inte kunde känna. Eller så verkade det som om jag var uppgiven för att jag var tom. De känslorna kan nog se ganska lika ut. Och så var jag ju arg. Men det är ju bara när jag tänker på det.
Alla andra dansar, men jag har ingen lust, och snart efteråt så hoppar jag in i en taxi och drar hem. Jag tror att jag kanske gråter lite den kvällen.

Ansiktet - Äckligt

Av någon jävla anlednig så gillar jag verkligen denna låten just nu. Den känns så jävla Stockholm julen 11/12. (Och ja jag är tillbaka på nostalgitåget)

Emilou är kanske lite nöjd med att vara i England ändå

Ja, det har ju varit rätt mycket Sverigesaknad här på senaste. Men idag när jag gick till skolan så låg det nästan lite vår i luften. Och det är ju det jag gillar med England, våren kommer så himla tidigt. Visst att jag saknar den Svenska vintern, men alltså VÅREN, den slår fanemig allt.

Emilou och julkalendern 19: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

Jag tror att nyårsafton detta årsskifte kvalificerar som en nästintill perfekt dag för mig.
Dagen börjar med att jag vaknar hemma på lövis och solen skiner på ett krispigt kallt landskap. Jag ser redan inifrån mitt fönster att luften är så där frisk som jag älskar. Och jag vet att det kommer bli en bra dag.
Sedan är mina föräldrar de finaste i världen, pappa skjutsar mig till Hägersten där vi tar en kaffe medan vi väntar på Susanna. Vi går sedan och handlar ingredienser till bästa brunchen!

(att jag sedan slår sönder Susannas glasskål och riskerar att döda oss genom att sconesdegen var kvar i skålen när den gick sönder skulle inte ske på den RIKTIGT perfekta dagen)

Sedan dricker vi lite bubbel och kollar på Gilmore girls. Och det känns som om jag skulle kunna stanna där i den soffan bredvid min finaste Susanna resten av livet.

Efter det åker jag och träffar mina systerystrar i stan, vi fikar lite och pratar inte om att Annas kompis kämpar med cancer. Vi tjafsar inte heller, och jag sitter inte med gråten i halsen. Men vi ses och vi fikar.
Sen åker jag till Lisa, vi har inte tjafsat om när jag ska komma dit, och vi hinner köpa den där maten som vi planerade att göra. Men vi kramas så där länge och kärleken flödar så att vi nästan glömmer bort att det är nyår och vi kanske borde komma till festen innan tolvslaget. Men vi fixar oss, målar naglar och pratar, och blir så där jävligt heta att det inte går att motstå oss. Vi kommer till festen och det är ett bra bemötande, (för på den perfekta dagen så blandar inte G ihop mig med den andra E) men vi hinner knappt in förens vi ska ut och vi kollar på de astuffa fyverkerierna som vi gissar är vid slussen.
Vi kommer in igen och festen fortsätter. Jag känner mig inte malplace och konstig, men börjar ändå sedan prata poltik med den där som jag sedan går hem med. Kanske var den där konstigheten tvungen att kännas för att jag sedan skulle prata med honom. Kanske inte. Jag pratar full på telefon med Jen och berättar att jag pratat politik med någon. Jag spiller ut dricka på min klänning och får en tjuga slängd på mig. Och sedan hånglar jag med han som jag lite senare går hem med.
Och ungefär där tar den perfekta dagen slut.

emilou och julkalendern 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

Jag vet inte. Det finns så många platser som jag skulle vilja besöka, samtidigt som jag inte har någon större dragning till något av dem. Stora drömmen förra året var ju att åka till Island, och dit kom jag ju. Jag har också varit i NY, London, Paris, Barcelona, Lisabon, Thailand, Moskva, Köpenhamn etc etc. Klart att Berlin lockar, och dit ska jag ta mig under 2012, samma sak med Canada. Men det är inte som om jag skulle känna mig otillfredställd,  om jag mot förmodan skulle dö i morgon  och inte fått besöka dessa platser, till den mån jag kan känna något när jag är död det vill säga.
Nej, dit jag vill allra helst är hem. Det är lätt att säga att det är Sverige, för Sverige är ju alltid hemma. Men det kanske har mer att göra med en känsla för mig, en känsla som jag kanske kan få här, såsmåningom om jag har tur. Hemma är så mycket mer en känsla än en plats egentligen. Hemma är den där tryggheten som jag skrev om förut. Och visst att det är Sverige, men jag vet också att Sverige gjorde mig rastlös innan jag flyttade. Jag vet att Sverige gör mig rastlös när jag är där längre än tre veckor. Så dit jag vill innan jag dör är hem, till tryggheten och lugnet där jag kan stå stilla. På lövis har jag mina rötter och därför är det lätt att stanna till där, men jag måste hitta min egen jordplätt att slå rot på.

känns som om denna låt är min.

Emilou och julkalendern 17: Berätta om hur du var när du var liten

Jag var jävligt blyg när jag var liten. Jag minns att jag gömde mig bakom mamma och pappa när jag träffade nya människor. Jag var också ganska rädd, rädd för det mesta hur länge som helst. Och när farmor dog så var jag ledsen väldigt länge.
Men de historier som jag fått berättat för mig ger en helt annan bild. Jag hade min första kille när jag var typ 5 år gammal, och det var inte bara på låtsas. Våra lekar i hans koja var inte helt oskyldiga vad jag kommer ihåg. Och särskilt rädd var jag inte heller, eftersom jag tydligen på alla fester hemma stal all uppmärksamhet genom att hoppa ned från ribbstolen.  Tydligen var jag även lite av ett envist A-barn. Jag gick när jag var 9 månader, vägrade ha kläder på mig och började skolan ett år tidigare.
Så kanske ett ganska typiskt yngstabarn egentligen.
Jag minns inte mycket från min barndom av någon anledning. Jag minns vissa småsaker, men har svårt att skilja på vad jag minns och vad som är historier som upprepats om mig under min uppväxt. Kanske är det därför som bilden jag har av mig och bilden som jag fått berättad för mig skiljer sig så.

Emilou och julkalendern 16: Berätta om en av dina favoritböcker

'Det här med att namedroppa en favorit är ju verkligen inte min grej. Jag kan inte bestämma mig för en endaste som jag vill dela med mig av.
Jag har tre favoritböcker som jag vill dela med mig av, för att de betytt mycket för mig vid olika tillfällen.

1. Jag saknar dig, Jag saknar dig! av Peter Pohl.

bilden tagen från här.

Denna bok läste jag när jag var kanske 11 eller 12, och jag och Jen hade precis börjat få kontakt från att ha bråkat och kivats konstant så länge jag kunde minnas, och längre än så verkar det som eftersom jag har fått det berättat att hon matade mig med en kylskåpsmagnet när jag var typ tre och knuffade upp mig i en gran när jag var kanske två. Jag tror att det kanske till och med vad Jen som rekommenderade boken till mig. Och för er som inte vet vad den handlar om så handlar den om två tvillingsystrar, varav en dör. Den berörde mig rätt in i hjärtat. Inte bara för att jag kunde identifiera mig med systerrelationen, och hur hjärtskärande det skulle vara att förlora den där systern som jag just börjat förstå och älska. Men den berörde också i och med att jag fortfarande bearbetade sorgen efter min farmor. Det tog mig ett ganska bra tag att dela med döden, och jag är fortfarande livrädd för att någon i min familj skulle dö. Jag har drömt mardrömmar om att Jen dött, och vaknat varje gång med panik i magen.

2. Gentlemen, av Klas Östergren.

Bilden tagen från här

Jag hörde om Klas Östergren för första gången på IB, det var Lena, fantastiska Lena, som berättade om honom och vi läste nog en del av hans noveller. Jag får för mig att det var han som skrev på kontorstider, alltså satte sig och skrev klockan 9 och slutade klockan fem. Eller så var det han som skrev Barnens ö som skrev så. Hur som helst så blev jag imponerad av honom av någon anledning, så pass att jag kom ihåg hans namn i alla fall.
Så på våren där i ettan då jag krisat under hösten, gråtit mig igenom en Thailandsresa och lovat min syster att jag skulle börja boxas när jag kom tillbaka till England, då köpte jag den här boken på flygplatsen när jag varit hemma i Sverige för ett litet andningshål på födelsedagen. Och den var så himla passande, den behandlade utanförskap, inre konflikter och inte minst boxning. Denna bok var den första skönlitterära bok jag läst på typ hela tiden jag bott i England, och den var del av mitt löfte att läsa mer på Svenska, för att behålla svenskan och se till att jag inte bara grävde ned mig i skolarbete. Våren 2007 blev boxningsvåren, blev våren som Sheffield visade sin rätta sida, och denna bok kommer alltid att påminna mig om den tiden. Några år senare läste jag Gangsters, men blev inte alls lika berörd, och vad Den sista cigaretten, som jag lånade till mig på nyårsdagen, ger för intryck återstår att se.

3. Why we hate politics, Colin Hay

Bilden är tagen härifrån

Ja, det klart att det kommer en akademisk bok på min favoritboklista. Denna bok och dess författare klargjorde så himla mycket saker för mig. De guidade min kandidatuppsats, och inspirerade mig till att forska. Jag citerar fortfarande denna bok och tog till och med hem den över jul för att se om den eventuellt kunde guida mig så där bra igen, men jag öppnade den inte ens. Då var Colin min teoretiske gud och Gerry min praktiske, men sedan träffade jag David, och då hamnade Colin i mitten. Så jag har en skala av gudar, eller snarare professorer som jag ser upp till, alla av olika anledningar. Men denna bok var orsak till mitt första eureka moment inom akademin.

Emilou och julkalendern del 15:Berätta om din favoritsak i ditt hem

Detta inlägg skrevs hemma, men blev aldrig publicerat för att jag inte var nöjd. Men bättre publicerat än icke!

Efter strömavbrott, telefonavbrott och lite jul så tar jag tag i denna lista igen. Vissa saker är lite svåra att skriva om, och jag kommer på att det var ganska länge sedan jag skrev något om något som någon annan bestämt vad det skulle handla om. Och det är nästan befriande att slippa bestämma själv. Att behöva tänka något om ett ämne och ta ställning om något som jag kanske inte tänkt på tidigare. Mitt i all min frihet vill jag att någon bestämmer åt mig, vad jag ska göra, vad jag ska tycka, vad jag ska vilja. Det kanske kallas beslutsångest, eller villrådighet- Frihetens baksida.

Och så även när det kommer till min favoritsak i hemmet. Jag tänkte först på mina fina målade väggar, min garderob med små fina skyltar som säger vad som ska vara på hyllan. Men så kom jag på att jag har två hem. Lövis också. Och det är nog här jag har min favoritsak i mitt hem, för det är det som gör mitt hem: tryggheten. 

När jag kom hem den där födelsedagen i ettan, klev in genom dörren och bara grät, är nog den bästa beskrivningen av den trygghet som Lövis ger. Det är hemma, här är jag lugn. Här är jag bra. Här finns alla mina osäkerheter och svagheter, men de får finnas utan att göra ont.

Ibland gör de ju ont, för vi bråkar rätt ofta. Jag och mina systrar och våra föräldrar. Men samtidigt som hemma är där vi bråkar en massa så är ju det också där vi blir sams. Det är här vi växt upp, det är hit vi kommer när vi kommer hem. 

Julkalendern får man ta när man vill

Precis på samma sätt som jag hade kvar typ alla chokladbitar i min adventskalender när jag kom hit i söndags och åt upp nästan alla på en gång och mådde sedan lite illa, så kan man göra denna julkalender i början på det nya året istället. Så nu kommer de resterande chokladbitarna, som lite januari treats.

Nyårslöften 2012

Förra året hade jag massa konkreta saker som jag skulle göra som nyårslöften, men i år blir det lite annorlunda.
Mitt första nyårslöfte är att hålla lite på mig själv lite mer. Jag behöver inte dela allt med alla, utan vad jag vill med vem jag vill. Och jag måste bli lite mer selektiv i mitt delande.
Det leder till mitt andra nyårslöfte, var försiktig med skryt. Slutet på förra året blev ju lite kaotiskt för att jag delat lite för mycket av fel grejer med fel personer. Så nu i år ska jag välja vilka framgångar jag delar med mig av.
Vilket leder till mitt tredje nyårslöfte. Bara för att jag inte delar med folk så ska jag inte sluta vara ambitiös. Jag ska fortfarande tacka ja till saker, och göra saker, för det är det som får mig att må bra. Men jag måste börja fokusera på att doktorera också.
På tal om saker som jag mår bra av så ska jag vara bättre på att träffa folk som jag gillar, inte bara de som är mest lättillgängliga, och så ska jag fortsätta träna när jag bor i London. Kanske yoga, kanske bara jogga.
Jag ska även köpa mig en kamera och fota mer. Kanske också ta upp en hobby. Men vad måste jag tänka lite mer på.

Detta är ju i och för sig utöver de förhoppningar på det nya året som jag och Susanna skrev ned på nyårsafton. Fan, vi skulle inte ha klistrat ihop brevet för det enda jag kommer ihåg är att vi båda skulle se till att hångla mer!