Emilou och vuxenheten

Mekaniker, flygvärdinna, student, brevbärare, konsult, media analytiker.
Numera är vi något som på något vis definierar vem vi är. Det är vad vi gör och så som vi beskriver oss. Vi är inte längre bara elever på en skola. Boende i ett visst område, utövare av en sport, medlem i en organisation. Vi är inte längre en jämn massa av typ samma.
Vi har blivit vuxna och definieras av något mer än våra hobbies. Det är också något som jag tror definierar oss mer än våra hobbies, för våra jobb formar vår vardag, ofta vår umgängeskrets, vi delar en del värderingar-en del från själva jobbet, en del delar vi genom att vi valt det jobb vi valt.
Jag är doktorand. Jag är forskare. Jag delar definitivt inte värderingar med alla andra forskare, men det finns de som jag delar viljan att göra detta varje dag med.

Emilou och jobbet-fail

Det verkar mindre och mindre troligt att jag faktiskt får stanna längre.
Det känns också mer och mer som att de inte vill ha mig kvar. Jag är antagligen bara paranoid, men jag får dåliga vibbar av vår chef. Som i måndags då hon under vår genomgång av veckan inte frågade mig vad jag skulle göra i veckan. Och igår när vi båda jobbade sent så pratade hon knappt med mig.
Personliga vendetta ska väl egentligen inte spela roll när det kommer till jobba, men detta kombinerat med att jag tabbar mig och inte jobbar särskilt självständigt ger mig känslan av att de känner att de lika gärna kan vara utan mig. Jag känner ju inte heller egentligen att jag presterar mitt allra bästa, eller vid min fulla kapacitet. Så jag förstår dem egentligen om de inte vill ha kvar mig. Det känns som om jag började starkt med att komma på smarta saker och ta initiativ, men att jag på något sätt gjorde fel i de situationerna så att de inte litar på mig längre. Och jag vet inte vad jag ska göra för att ställa saker till rätta. Vet inte vad jag ska göra för att få vår chef att gilla mig.
Allt detta gör även att det är jobbigt att gå till jobbet numera, så egentligen gör det inte mig något om de inte vill ha kvar mig. Jag saknar min lägenhet. Saknar att ha en egen plats. Saknar att veta vad jag gör, kunna det jag gör. Jag skulle vara redo att åka tillbaka till Soton.
Men jag vill bara veta.

Emilou undrar

Om man jobbat 11 timmar får man äta popcorn till middag då?

Emilou och horoskopet som kan fuck off.

Tuff dag på jobbet och dags att ta semester. tack för det stjärnorna, jag uppskattar det verkligen.
Idag bestäms mitt framtida öde i London.
Tur är väl då att min tro på horoskop är selektiv.

Emilou och boken

Jag tog mod till mig och skickade ett meddelande. Jag tog tag i det där som jag tänkt på så länge. Varje gång jag öppnat den där boken har jag tänkt att det var öppningen, hooken, till det som jag visste kanske inte skulle leda någon vart, som jag kanske inte ville skulle leda någon vart, men som ändå var en viktig hook. Det var en viktig grej att göra. Mest för att det är något jag ju gått och tänkt på sedan i januari. och det var början på en bra tid. Så den där tanken och känslan som kom med boken var bra. Boken var väl sådär, men känslan var bra.
Och så föll det platt. Inget svar. Inte ens ett 'behåll boken'. Jag väntade mig nog inte så mycket. Men jag hoppades lite.
Istället åker jag nu tillbaka till london och gör karriär. Jobbar, tränar, sover äter. Lever för något annat.

Emilou representerar

Jag var på ett möte för jobbet idag. Mitt första möte med folk som faktiskt håller på med den policyn vi jobbar med. Och för första gången kände jag av pondusen man har när man jobbar där jag jobbar. De har ingen aning om vem jag är eller vilken position jag har, men bara faktumet att jag jobbar där jag gör ger mig status. Och jag var liksom inte beredd på det så jag babblade på som vanligt, och var öppen med att jag bara är en doktorand och ny i gemet så att säga. Måste nog jobba på det i framtiden. Bevara statusen....

Emilou och uppföljningen

Så horoskopet stämde lite i alla fall. Idag har varit bättre, lite flyt och ideer. Men också väldigt konstigt.

För ett par veckor sedan så gick min pappas moster bort, hon blev 100 år gammal(!!) och hade bott på ålderdomshem ett par år, så det var ett av de där fallen då det är lite skönt att hon äntligen får vila. Jag ska komma hem till begravningen och idag försökte jag planera med pappa och syster när begravningen ska ske, för i och med att jag ska komma hem och egentligen inte har rätt till någon ledighet så krävs det lite planering. Det blev bökigare än väntat, bland annat för att jag blandade ihop datum, och systeryster blev grinig. Så förmiddagen var liksom lite stormig.
Men så kom vi fram till ett preliminärt datum i alla fall och jag skulle föra fram detta till min chef. 

och följande konversation utspelade sig.

Jag: hey, we have a little bit of a situation.

Han: (ser totalt chockad och skrämd ut)

Jag: oh not a very serious situation, or atleast not for us here...

Han: (ser lite lugnare ut, men bara lite)

Jag: well, my dads aunt passed away....

han: Oh im so sorry to hear that. are you ok? if you feel that you need to go home, thats fine, its better that you go home than stay here if your mind is not here....

jag: (blir helt tagen av omtanken) yeh yeh im ok. she wasnt really close, and she got really old, 100 yrs, so it was a peaceful death. its just that I am thinking of going to the funeral, which now seems to be planned for the week after easter, that is what I have been running back and forth about this morning, but as it is in sweden I would probably need to take a day off, is that ok?
Han: yes of course, take all the time you need, and as i said, if you need to go home, that is totally fine!

Alltså, han trodde att jag fått reda på det idag, och jag hade inte mage att säga att så inte var fallet. Han kom även sen och frågade typ tre gånger om jag var ok, och sa att om jag behövde prata så kunde jag komma och prata med honom. Och senare kom en annan kollega som hört oss prata om det och beklagade sorgen.
Alltså det är ju jättegulligt, men liksom det är ju inte en så stor grej. Och jag får lite dåligt samvete för att han är så omtänksam när det egentligen inte skedde idag. Men jag reagerade ju inte starkare när jag fick reda på det. Det som är pärsen är ju att planera det hela, och det gick jag ju igenom idag. Men det känns liksom lite olustigt att de tror att jag fått reda på det idag, och är jätteomtänksamma och jag beter mig som om ingenting har hänt. De liksom förväntar sig nästan lite mer känslor än vad jag kan ge.

Men jag pratade med mamma om det, och liksom Rutan var ju inte jättenära familj, och hon var gammal. Så det är inte en direkt sorg. Jag vill gå på begravningen för pappa, och för Lily. För familjen. Men liksom själva sorgen är inte en så stor grej. Men när andra förväntar sig, eller beter sig på ett sätt som förutsätter, mer sorg, ja då blir det lite konstigt. 

Emilou och horoskopet

Inte bara tror jag på någon typ av karma, men jag läser även mitt horoskop lite då och då. Jag tror väl inte riktigt att det verkligen är sant,eller egentligen kan sia något alls om framtiden, men ibland så ges de där råden som jag verkligen behöver just precis då. Och ja, ja, jag läser väl in lika mycket i det som det ligger sanning i dem, och så har vi hela grejen med självuppfyllande profetior, men ändå. Det är lite kul, och ibland funka det. Idag till exempel så säger mitt horoskop att jag blir förvirrad av motsägelser och att jag helst kommer att vilja skriva av dagen. Och att jag måste acceptera osäkerhet för klarheten kommer. Och det är ju så jävla sant. Det är ju det som varit mitt problem hela förra veckan, jag saknar men vill ha klarhet i saker och ting. Men det går liksom inte alltid, men det är liksom inte för att jag inte fattar, utan det är för att det inte är tydligare än så. Så sluta försöka förstå allt. för det kommer.
Det bästa med horoskopet är att det säger att jag kommer ha en skitbra dag imorgon! Då kommer jag vara kreativ och komma ur rötan jag är i för tillfället. Fan vad skönt, det behöver jag ju verkligen!

Emilou och kärleken (igen)

Jag insåg imorse när jag gick mot jobbet att jag aldrig blivit älskad. Jag såg två par, ett som höll varandra i handen och ett som inte gjorde det. Jag föreställde mig att det senare paret bråkat och därför inte höll varandra i handen. Men så tänkte jag att det ju liksom inte gör något för om de älskar varandra så kommer de bli sams och hålla varandra i handen igen. Och att det på något sätt är kärnan av kärlek, att man kan bråka, men bli sams, vilja bli sams utan att det förstör något.
Och jag har aldrig haft det. Inte haft någon som liksom kämpar för att få min förlåtelse. Ingen var förlåtelse jag kämpat för. Och jag vet nog inte hur man gör.
Detta gäller ju såklart bara för killar, jag älskar och är älskad av min familj och mina vänner. Men det är liksom på en annan nivå. Speciellt med familjen, och dem träffar jag ju inte så ofta.
Denna tanke gjorde mig asdeppig. Jag går liksom miste om en erfarenhet och upplevelse som andra har. Flera gånger om. Och så undrar jag varför jag går miste om denna erfarenhet. Är det mitt utseende? Är det mitt beteende? Eller min attityd? Vad är det som gör att killar inte blir kär i mig? Vad är orsaken till att jag inte blir älskad?

Emilou måste lära sig språket

Jag gjorde just ett utkast till ett mail som blev totaldissat av min handledare. Jag hade gått in i alldeles för mycket detalj och satt alldeles för fasta hållpunkter. Tjänstemän går inte in i detalj, de håller det så vagt som möjligt så länge som möjligt. Total kontrast till hur akademiker uttrycker sig. Jag måste alltså lära mig att uttrycka mig som en tjänsteman. Sluta vara akademiker. Ja kanske är detta början på slutet av min akademiska karriär.

Emilou och hertigarna

Idag gick jag på möte i house of lords. Det var värsta häftigt. Lite för att det är en häftig byggnad (både arkitektoniskt och syhmboliskt), men också för att jag skickades iväg på ett möte själv. Dock var jag typ den sista de frågade, och min handledare verkade nästan lite tveksam om det var rätt att skicka dit mig själv. Men jag tror att jag åtminstone inte gjorde bort mig allt för mycket.
det har varit en lång dag. började med löptur med marta, fortsatte med att jag ledde ett möte med teamet, sen gick till lords, sen hade team möte där jag inte fattade något alls, sen gick jag och tog en öl med några från sheffield. och mitt i allt försökte jag undvika lite folk under lunchen.
Nu håller jag på att somna med datorn i knät. inte så smart.

Emilou och rollen på jobbet

Chefen sa just : as far as im concerned, you do the writing and they do the research.
Skönt att få lite klarhet i det!

Emilou och varken fjärilar eller brustet hjärta

Jag lyssnar på P3 musikguiden med Margaret Attladottir och hon säljer sitt program som ett med fina kärlekslåtar för brustna hjärtan och fjärilar i magen. Men jag har varken eller. Jag har bara tomhet. Brist. Vakuum. Ingenting. Inte ens en liten möjlighet till fjäril som skulle kunna flyga upp och rista ett sår i mitt just nu väldigt hela men kanske tomma hjärta. Vad lyssnar man på då? Var vänder man sig? Det är ingen som skriver låtar om det. För oss utan kärlek finns ingen tröst.

Emilou och jobbet

Jag skulle blogga något om att jobbet bara var utmaningar nu, att jag kände mig alldeles borttappad och inte alls hade koll på vad jag skulle göra. Att jag stött på motstånd och motgångar.
Och att livet i allmänhet kändes ganska kasst.
Det var så det kändes imorse. Och jag är väl inte helt tillbaka uppe på endorfin kurvan, men att gå ut med Marta ilväll och träffa tom imorgon, ja det hjälper i alla fall lite på traven.