För ett par veckor sedan så gick min pappas moster bort, hon blev 100 år gammal(!!) och hade bott på ålderdomshem ett par år, så det var ett av de där fallen då det är lite skönt att hon äntligen får vila. Jag ska komma hem till begravningen och idag försökte jag planera med pappa och syster när begravningen ska ske, för i och med att jag ska komma hem och egentligen inte har rätt till någon ledighet så krävs det lite planering. Det blev bökigare än väntat, bland annat för att jag blandade ihop datum, och systeryster blev grinig. Så förmiddagen var liksom lite stormig.
Men så kom vi fram till ett preliminärt datum i alla fall och jag skulle föra fram detta till min chef.
Men så kom vi fram till ett preliminärt datum i alla fall och jag skulle föra fram detta till min chef.
och följande konversation utspelade sig.
Jag: hey, we have a little bit of a situation.
Han: (ser totalt chockad och skrämd ut)
Jag: oh not a very serious situation, or atleast not for us here...
Han: (ser lite lugnare ut, men bara lite)
Jag: well, my dads aunt passed away....
han: Oh im so sorry to hear that. are you ok? if you feel that you need to go home, thats fine, its better that you go home than stay here if your mind is not here....
jag: (blir helt tagen av omtanken) yeh yeh im ok. she wasnt really close, and she got really old, 100 yrs, so it was a peaceful death. its just that I am thinking of going to the funeral, which now seems to be planned for the week after easter, that is what I have been running back and forth about this morning, but as it is in sweden I would probably need to take a day off, is that ok?
Han: yes of course, take all the time you need, and as i said, if you need to go home, that is totally fine!
Han: yes of course, take all the time you need, and as i said, if you need to go home, that is totally fine!
Alltså, han trodde att jag fått reda på det idag, och jag hade inte mage att säga att så inte var fallet. Han kom även sen och frågade typ tre gånger om jag var ok, och sa att om jag behövde prata så kunde jag komma och prata med honom. Och senare kom en annan kollega som hört oss prata om det och beklagade sorgen.
Alltså det är ju jättegulligt, men liksom det är ju inte en så stor grej. Och jag får lite dåligt samvete för att han är så omtänksam när det egentligen inte skedde idag. Men jag reagerade ju inte starkare när jag fick reda på det. Det som är pärsen är ju att planera det hela, och det gick jag ju igenom idag. Men det känns liksom lite olustigt att de tror att jag fått reda på det idag, och är jätteomtänksamma och jag beter mig som om ingenting har hänt. De liksom förväntar sig nästan lite mer känslor än vad jag kan ge.
Alltså det är ju jättegulligt, men liksom det är ju inte en så stor grej. Och jag får lite dåligt samvete för att han är så omtänksam när det egentligen inte skedde idag. Men jag reagerade ju inte starkare när jag fick reda på det. Det som är pärsen är ju att planera det hela, och det gick jag ju igenom idag. Men det känns liksom lite olustigt att de tror att jag fått reda på det idag, och är jätteomtänksamma och jag beter mig som om ingenting har hänt. De liksom förväntar sig nästan lite mer känslor än vad jag kan ge.
Men jag pratade med mamma om det, och liksom Rutan var ju inte jättenära familj, och hon var gammal. Så det är inte en direkt sorg. Jag vill gå på begravningen för pappa, och för Lily. För familjen. Men liksom själva sorgen är inte en så stor grej. Men när andra förväntar sig, eller beter sig på ett sätt som förutsätter, mer sorg, ja då blir det lite konstigt.
No comments:
Post a Comment