Jag insåg imorse när jag gick mot jobbet att jag aldrig blivit älskad. Jag såg två par, ett som höll varandra i handen och ett som inte gjorde det. Jag föreställde mig att det senare paret bråkat och därför inte höll varandra i handen. Men så tänkte jag att det ju liksom inte gör något för om de älskar varandra så kommer de bli sams och hålla varandra i handen igen. Och att det på något sätt är kärnan av kärlek, att man kan bråka, men bli sams, vilja bli sams utan att det förstör något.
Och jag har aldrig haft det. Inte haft någon som liksom kämpar för att få min förlåtelse. Ingen var förlåtelse jag kämpat för. Och jag vet nog inte hur man gör.
Detta gäller ju såklart bara för killar, jag älskar och är älskad av min familj och mina vänner. Men det är liksom på en annan nivå. Speciellt med familjen, och dem träffar jag ju inte så ofta.
Denna tanke gjorde mig asdeppig. Jag går liksom miste om en erfarenhet och upplevelse som andra har. Flera gånger om. Och så undrar jag varför jag går miste om denna erfarenhet. Är det mitt utseende? Är det mitt beteende? Eller min attityd? Vad är det som gör att killar inte blir kär i mig? Vad är orsaken till att jag inte blir älskad?
No comments:
Post a Comment