Emilou och typ livet

Nähä nä, jag var inte alls på väg upp från helvetet som jag trodde förut. Och inte heller blev det bättre efter att jag lämnat in det första utkastet av lissen som jag jobbat på de senaste veckorna. Nä det blev pannkaka av alltihop i måndags och utmattnings tårar i tisdags. Jag ville inte åka till Wien för att träffa familjen och systersonen. Jag ville inte vara kvar på universitetet. Jag ville inte doktorera längre.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.

Emilou inser att hon är ute med 30 åringar som vill vara 25.

And it ain't all that good...

Emilou och facebook

Asså jag tänkte på en sak. Det här med att folk säger att facebook bara handlar om att folk lägger upp saker om sina coola liv, hur fantastiska de är osv. Min facebook ser verkligen inte ut så. Min facebook överöses av klagomål över artiklar/böcker som måste läsas eller skrivas, länkar till artiklar som antagligen visar hur dålig regeringen är, phd comics och så lite wittyness. Självklart finns lyckouppdateringarna, tuffa instagram korten och status checkinsen, men det är liksom inte det som står ut. Men det är kanske för att större delen av min facebook vänskapskrets är studenter.

Emilou och mycket bra beskrivning av min söndag

Emilous stökiga skrivbord

Det är nog ganska talande för hur min avhandling ser ut just nu!

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou och träningen!?

För ett par veckor sedan kunde jag inte överleva utan träningen. Jag var beroende av endorfinkicken jag fick när jag tränade för att må bra. Men så nu den senaste veckan har det blivit jobbigt och tråkigt. Och jag är bara trött. Orkar inte pusha mig själv. Var på cirkelträning i torsdags och det var helt kaos. Sprang i lördags, och det var ofantligt tungt! Och så var jag på spinning igår, vilket var ganska okej, men så jag vakande med ångest i magen imorse!Jag förstår inte riktigt. Men ska på cirkelträning ikväll igen. Vi får se hur det går.

Emilou och jodå horoskopfanskapet fick rätt.

Jag sitter just nu, tre minuter innan mitt tåg går, på en fullproppad buss som är kanske fem minuter från stationen. Och jag behöver hämta ut min biljett.

Emilou och det akademiska dilemmat

Jag pratade med en av de nya doktoranderna igår. Pratade om politisk aktivism, för han har varit väldigt aktiv i högrisk aktivism. I nivån har åkt till Irak och gjort undersökningar. Och nu har han valt att fördjupa sina studier för att kunna göra mer.
Jag tror att jag på något vis har en liknande bakgrund; jag var aktiv, om än inte lika riskabelt aktiv, men bestämde mig för att plugga för att kunna göra mer. Bara det att jag gjorde det valet för sju år sedan. Och var inte så himla aktiv efter det.
Men han frågade hur det kändes att vara lite längre fram i just den processen. Att man pluggar för att kunna göra något åt saker. Nästan någon typ av aktivistisk akademisk motivation. Och jag hade egentligen inte tänkt på det förut. Men det är enormt frustrerande. För jag vet alldeles för väl vad effekterna av olika aktioner är. Och att de flesta inte har så mycket effekt över huvud taget. Men så vet jag också att det ju inte alltid handlar om det. Utan det handlar mycket om att ha kul, träffa vänner, känna sig del i ett sammanhang. För jag vet att det mest effektiva sättet att påverka, om vi pratar effektivitet och påverkan som att ha effekt på policy, är kanske att vara politiker. Eller en insider lobbyist. Men att nå dit är en lång väg. Kanske är en akademisk karriär ett steg i den riktningen. Men att gå i den riktningen innebär också att det är svårare att göra de mer direkta aktionerna som kanske är lite roligare. För aktivismen blir liksom en karriär.
Allt detta bidrar till mitt dilemma. Jag vet typ för mycket om politiskt aktivism för att vara politiskt aktiv.

Emilou och kvällen som inte blev som planerat

Jag hade tänkt att läsa ett kapitel i en bok, men fick ett sms och gjorde något jag aldrig gjort förut istället.

Emilou ska åka tåg till Nottingham imorgon

Jag undrar hur det kommer gå om horoskopet har rätt!

Emilou som utlandssvensk

Jag insåg för ett tag sedan att jag inte upplevt en hel vinter i Sverige på sju år nu i vinter. Jag har inte bott i Sverige mer än drygt fyra månader i sträck under lika lång tid. Större delen av mitt vuxna liv har jag spenderat här i England. Sex år innan jag flyttade hit var jag 13, och ju längre jag är här så blir balansen mellan tiden i Sverige och tiden i England mer och mer ojämn.
Men jag ser mig själv ändå som Svensk. Eller Brittisk. Eller både och. Det är ungefär så jag brukar låta när någon frågar mig var jag kommer ifrån. Jo jag kommer ju från Sverige, eller Stockholm om jag känner för att chocka med det. Och det leder i de flesta fall till förvåning, för jag har ju ingen brytning. Men det jag tänker är också att jag ju inte ser ut som en invandrare. Så då är det brytningen  som är det som eventuellt skulle kunna röja min identitet. Men ibland så säger folk att jo men visst det kunde de ju höra på min brytning. Och då blir jag sur. Trots att jag i de andra fallen påstår att man visst kan höra min brytning om man bara vet vad man ska lyssna efter. Just min brytning har lett till många långa diskussioner, förklaringar, skämt och tillslut min tröttma. Jag orkar inte vara min brytning längre.
Jag ser mig själv som Svensk när folk försöker tillskriva mig brittisk nationalitet, men brittisk när folk försöker tillskriva mig svensk/utländsk identitet. Och detta är kanske ganska talande för hur det är med dubbel nationalitet. Det går liksom inte att reducera till det ena eller det andra, utan den sidan som blir negligerad ställer sig upp och skriker så fort den andra får för mycket uppmärksamhet. Jag kritiserar den moderna svenska välfärdsstaten när folk säger att det är så himla bra, framhäver Ikeas något tveksamma värderingar när någon drar ett gammalt skämt om Ikea-home away from home, jag förstår vikten av klass här i England. Men jag förstår mig inte på elitismen som finns här, jag kritiserar hur en universitets utbildning nu har blivit en handelsvara, och jag tycker att staten har ett visst ansvar att ta hand om sina medborgare.
Det är mycket i mina värderingar som jag kan attribuera till min uppväxt på landet i Sverige. För jag tror inte att jag kan säga att mina värderingar nödvändigtvis bara är formade av att jag växt upp i Sverige. Mamma och pappa spelar ju så klart stor roll också. Och den Engelska släkten. Det är något med det att jag inte bara haft Svenska influenser som gjort att jag är den jag är nu. Jag tror att just blandningen, eller vidre influenser om man så vill, formar på ett visst sätt. Johanna Koljonen sa i Värvet podcasten att hon kom lite bättre överens med de finnlandsvenskar som bott utanför Finnland ett tag. Och ännu bättre med de som stannat borta. Det är precis så det känns. Här kommer jag bäst överens med utlandsskandinaver. Vi som flyttat bort, och fortfarande är borta. Vi som sett, upplevt och blivit medvetna om något annat under vår uppväxt och sökt oss dit som vuxna.
Men skillnaden är att jag tror att vi alla vill tillbaka. Någongång. Vi vet bara inte när. Vi vet inte när vi är redo. För att flytta hem nu vore ju att flytta hem. Och det som skrämmer är inte bara det att ja då är äventyret slut. Då flyttar man hem för gott. Med detta kommer en rad andra orosmoln. Hur funkar det egentligen hemma nu? Var kan man få jobb? Var kan man få reda på var man kan söka jobb? Vad är det för koder och kulturer man måste ha koll på? Och hur många kompisar har man egentligen kvar där hemma? Var ska man bo? Hur hittar man någonstans att bo? Och blir det inte ännu ett uppbrott? Blir det egentligen att komma hem? För har inte detta nu blivit hemma? Skulle inte min brittiska sida kvävas om jag flyttade hem för gott? Och är det inte så att jag egentligen har en romantiserad bild av vad det är att vara hemma i Sverige? Jag har ju för sjutton inte upplevt en hel svensk vinter på snart sju år.

Emilou has got that summertime sadness

Ja, det kändes så ett tag under sommaren och nu har den ju övergått i autumn sadness också. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller gör längre. Och då är det svårt att motivera sig att jobba hårt.
Jag önskar att jag om kanske ett år eller så kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och skratta åt det. Jag försöker skratta åt det nu också. Men det är svårt, för det blir mer utav ett uppgivet jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-skratt än ett oj-herre-gud-vad-världen-kändes-jobbig-då-skratt. Det är verkligen inte som om jag skrattar eländet i ansiktet. Jag hoppas att jag snart kommer att klättra upp ur detta jävla hål. Att vi alla ska komma ur det. För det verkar inte bara vara jag som snurrar runt i botten på något mörkt och tungt.
Jag tränar bort det. Och det går väl bra ett tag. Men så går en helg och jag tränar inte. Då försvinner endorfin bufferten och jag börjar måndagen med att gå med gråten i halsen och vara på väg att börja gråta för att min syster ringer mig. Inte utav glädje utan för att jag är ledsen. Någonting hugger i bröstet. Trycker.
Ledsen över att hon som brukade göra mig till en bättre person, känna mig bättre och vilja vara bättre, att hon nu inte gör mig till en bättre person, utan snarare sämre. Jag mår sämre och är sämre med henne nu.
Jag vill att det här ska gå över nu. Jag vill att det ska sluta kännas så här. Det har kännts så här lite för länge.Det måste vara nog snart.

Emilou om bloggen Emilou

Denna blogg började som en typ resesagbok där jag berättade hur det var när jag först flyttade hit. Sen blev det mer av en akademisk dagboksblogg där jag skrev om alla mina killar och alla mina uppsatser.
Jag var inspirerad av de stora dagboksbloggarna och jag slängde ut tankar och åsikter hit och dit. Delade med mig av saker som var kanske mer privata än personliga.
Jag ångrar det egentligen inte, utan är glad åt att jag dokumenterat mitt liv på det sättet. Jag läser mina gamla inlägg och minns sådant som jag annars glömt. I take a walk down memory lane. Precis som jag fysiskt gjorde förra helgen då jag var i Sheffield. Jag gick på gator jag inte gått på flera år och mindes saker jag inte kom ihåg. Känslor och händelser strömmade över mig och jag insåg hur mycket av mitt liv och mina upplevelser som ändå utspelat sig här. Hur mycket det har format mig.
Men så flyttade jag till soton. Egentligen är det väl inte var jag är så mycket som min position som spelar roll i den ändrade tonen och frekvensen av inlägg här på bloggen som ändrats.
Här så är jag inte bara en av hundra studenter, som även om man gör lite intryck inte för ett lika stort intryck som när man är en av tio. Och utav de tio också gör väsen av sig.
Att folk här som är viktiga vet vem jag är, och att folk som inte vet vem jag är vet vilka de som är i min omgivning är har gjort att jag blivit mer försiktig. Vissa kanske skulle säga smått paranoid. Men även om denna blogg i princip är anonym så vill jag inte på något sätt involvera de som jag har att göra med proffeionellt på denna blogg. Jag vill knappt ens involvera det professionella jaget för det skulle eventuell någon gång kunna slå tillbaka. Trots att bloggen är anonym.
Och det leder till en jävla massa begränsningar som gör att jag inte skriver. Trots att det är ett bra sätt att deala med saker och minnas.
Jag vill fortsätta skriva. Jag vill fortsätta dela saker. Men jag kommer nog aldrig komma upp i nivån jag var i i tvåan.