Emilou gjorde det

Jag vaknade i morse med ett leende på läpparna och visste att jag var tvungen att säga något till honom. Så jag skrev ett meddelande, men skickade det inte, för jag ville liksom känna lite mer på det.
Men så när jag kommit till kontoret så har han skickat ett meddelande om hur han får tag på ett program och då går det ju inte att svara på det och bjuda på mina känslor på ett fat. Så jag dröjde lite till, eller hela dagen. Gick till gymmet och sprang bort osäkerheten. På vägen hem ringer jag Rafi och ber om råd. Jag visste att jag var tvungen att skicka det. Men kunde jag verkligen skicka det nu? Och efter en timmes dividerande och petande fram och tillbaka med ord så skickade jag det tillslut.
Det är inte så modigt som Jen ville att jag skulle göra att jag skulle prata med honom. Men det går liksom inte. Han är ju inte på skolan och om jag skulle vänta längre skulle det ju bli samma sak som förut. Så om jag ville få det sagt så var det nu det var tvunget att ske.
Men nu får jag inte kolla facebook tills i morgon. För om jag gör det och inte fått svar så kommer jag ju känna mig nobbad och heartbroken utan att något egentligen skett.
Men meddelandet snurrar i huvudet. Jag borde inte ha sagt det där, borde ha sagt något annat. Min främsta känsla är att jag borde bett om ursäkt för att jag delar med mig av mina känslor. Och det är ju kanske lite konstigt.
Det är nästan som om jag inte alls vill veta vad han svarar. För båda alternativen vore skitläskiga.
Nu ska jag göra 80 benböj för att distrahera mig lite, och sen duscha och gå och lägga mig.

Emilou och fem timmar på skype

Han bad mig om hjälp med en grej han gör för vår handledare i lördags. Efter att han varit kort och oengagerad i flera dagar och jag blivit sur och less på honom. Jag var och handlade med R, vi hade så himla fin dag. Köpte mer än vi borde, jag skippade filmkväll med arkeologerna (inklusive F), vi drack sangria tills vodkan tog slut och bytte ut det med gin. Mera gin. Ska vi gå ut? Vi måste gå ut.
Jag tog på mig kph klänningen, bästa klackarna och rödaste läpparna. Fnittret bubblar i ögonen och i magen, detta är livet. Åker och dricker drinkar i baren där R har en crush på en av bartendrarna. Whats your name? whats your name? 
Går till klubben jag egentligen inte gillar så mycket och går direkt till dansgolvet. R vill till baren, jag ber om vatten får tequila. Vi dansardansardansar. Ser den där andra jättesöta bartendern, går upp på övervåningen och jag hittar en kickboxare. Det slutar med att jag sparras barfota med honom. Och nu har jag blåmärken över händer och ben.
Så jag struntade i hans önskemål om hjälp. Eller jag sa visst, vi kan höras i morgon.
Så hördes vi igår kväll. Jag var trött trött och ville bara prata kort så jag kunde sova sen. Men vi pratade egentligen inte alls om det han bett om hjälp med. Vi pratade skvaller, kärlek, förhållanden, politik, konst. Allt som vanligt. Fem timmar. Vid tre tillfällen försökte jag lägga på för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna, gick och la mig i sängen. Men vi pratade och pratade. Tills jag helt enkelt inte kunde få fram ord längre.
Jag vet inte vad det är. Och jag kan inte prata om det längre för det blir liksom något annat än vad det är. Men att prata med honom är bra. Och att inte prata med honom är inte bra.

Emilou och om hur det varit hela tiden egentligen.

Så jag åker dit efter lite om sig och kring sig och svacka och osäkerhet, men allt det är ju egentligen bara att förvänta eftersom det är oss det handlar om. Syster smsar åk!ÅK! Och jag åker.
Struntar i kapitlet. Springer till bussen. Jag är så uppspelt rätt och förväntansfull när jag köper biljetten att mina fingrar skakande skriver in C.H.I...
Jag kommer dit och han är lite sen. Men det är för att min klocka går fem minuter efter, och du ljög ju om när tåget kom in för det tar bara 50 minuter. Men jag hade en bok med mig som jag läser när han cyklar in i vänthallen och ända fram till mig. Han verkar lite nervös till en början för han gestikulerar mer än vanligt, men pratar på precis som alltid. Pratar och pratar. Pekar ut och berättar saker, den där puben går alla som inte bor här till, det är ett sånt ställe som folk femitreraggar på.
Vi promenerar runt stadsmuren. Går igenom parker. Tittar på saker, saker som han pratat om förut. Vi går och dricker kaffe på det ställe som han suttit så många gånger och länge att de börjat undra vad han pysslade med. speciellt när jag satt här och rättade, folk tror att jag kanske rättar mellanstadie grejer men så ser de att det står university på pappren! Och på något vis så kommer vi in på, han tar upp det, att det ju finns olika sätt att dricka kaffe på; att dricka kaffe som vi dricker kaffe, och så finns det dricka kaffe som 'dricka kaffe' hint hint wink wink. Och det kan ju så lätt bli missförstånd, som med den där tjejen från det där projektet! Jag ville ju bara dricka te, för jag gillar te!

Och då vet jag. Jag vet det som jag vetat men inte velat veta hela tiden. Vi dricker ju bara kaffe. Jag känner det ända in längst in i magen. Jag visste det.

Vi pratar vidare, sätter oss i solen utanför katedralen på en gravsten som nu används som bänk. Vi promenerar längs kanalen ut från stan medan solen går ned och jag provar mitt argument som jag äntligen fått bukt på den morgonen. Han hmar och umar och det hade jag inte tänkt på! Han går bredvid mig, jag märker att jag inte har halvtstegframför sjukan med honom. Jag går bredvid. Han lyssnar och håller min väska. Nu är det min tur att gestikulera. Jag gestikulerar bort det som jag känner där längst inne. Det finns inte då och inte heller när jag kommer hem och smsar systerlisamarta. Då är jag glad att jag vet. Glad att jag åkte. Glad att vi är så bra kompisar. Glad över hur glad jag känner mig när jag hängt med honom. Hur bra jag är när jag är med honom. Jag är så jävla glad.
Men idag så var all den glädjen borta. Idag känns det jävligt synd att det är så här. För fatta hur bra det hade varit om det inte var så att vi bara drack kaffe. Vi går bredvid varandra. Vi hmar och umar varandra. Jag blir bra med honom. Och det är så jävla synd att det inte är nått mer. Jag har nog vetat det hela tiden, varit olyckligt kär. Herregud är det så här det känns att vara olyckligt kär.

Emilou might have done it

Jag kanske sa ja, eller sa ja kanske, till att åka och hälsa på honom. Hemma hos honom. I helgen. Samtidigt som jag ska på kanske dejt imorgon.
Det är mycket kanske, men kanske är bättre än inget.

Emilou och våren

veckan tillbaka i soton började helt kass, jag blev held överväldigad av att behöva handla,laga,äta mat själv. Basic stuff, men om man inte gjort det på tre veckor så blir den där 'själv'delen (för mig) överväldigande.
Nästkommande vecka så har jag mått illa och oroat mig för varför jag mår illa mest hela tiden.
men ur detta kassa och illamående så har nu något kommit.
Nu vill jag GÖRA saker. Alltså inte bara socialt, utan Få Saker Gjorda. Inte ens som bara har med mig att göra (typ bestämma mig för att byta kontor, maila folk om datainsamling, säga ja till att vara involverad i saker, städa lägenheten och lösa konflikter som legat och grott länge och väl), utan också saker som inte har med mig att göra alls. Säga att nej nu är det dags att vi gör något åt X, och dra igång det.
Jag tror det har med våren att göra. Ljuset, lättnaden och doften. kanske får jag en lättare vår, en vår som är som de där bra vårarna som jag minns. Då saker börjar och flyter på, ger energi och distraktion. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir så.

Emilou och en bra lördag

Saker och ting har varit så himla trista och komplicerade på sistone att jag måste minnas känslan jag haft idag. Känslan av en bra lördag. Lite politik, engagemang, credd, fantastisk lunch, shopping, systerson, remote style advice från fina vänner i London, komplimanger, dans och drinkar. Så himla bra helt enkelt.

Emilou is in Sheffield

And I fucking love them all.

Emilou och 2012 listan ett tag in i 2013

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Ja, massa saker. Jag bodde i London, jobbade som tjänsteman, blev moster, blev publicerad och det här till exempel.

Vilka länder besökte du?
Portugal, Österrike.

Är det något du saknade 2012 som du vill ha 2013?
Inspiration, motivation och akademisk självkänsla.

Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Då jag blev moster. Och då vi begravde mormor.

Vilket var ditt bästa inköp?
kanske min kamera?

Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina fina nya vänner i London. Och seglingen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag var rätt så mycket förkyld i början av året och när jag bodde i London, men denna höst har ju faktiskt varit otroligt frisk.

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2012?
den här bland annat.

Mådde du bättre eller sämre under 2012 än vad du gjort tidigare år?
Jag mådde rätt så piss under stora delar av året. Men det har också varit värre tidigare.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Min avhandling.

Blev du kär? 
Kanske.

Vilket program har varit det bästa på tv?
Girls och Homeland

Vilken var din största musikaliska upptäckt?
åhmäh typ samma som above

Vilken var årets bästa film?
Untouchable

Vad gjorde du på din födelsedag?
Detta.

Vilka var de bästa människorna som du träffade?
E, K, C, M och min systerson

Vad fick dig att må bra?
Same as above

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Massa. Typ jag kommer inte bo i London. Och inte så mycket alls.

Emilou och julen

Förra året pyntade, bakade jag och stod i. Gick på julmarknad, skickade julkort, spenderade massa tid på att tänka på julklappar. Köpte julkalender och fixade en till kontoret också.
Men i år har jag inte ens haft ett ordentligt adventsfika. Jag bakade lussebullar i tisdags, har inte tagit fram vare sig adventsstake eller julsjtärna. Inte julpyntat något alls och har knappt ägnat en tanke åt julklappar. Jag var på monocles julmarknad men det kändes liksom inte så juligt av någon anledning. Vi var och drack glögg på en bar i fredags, men jag var alldeles för trött efter en vecka med skolpresentationer, liss och konfrerens så jag drack min glögg och gick hem.
Jag har helt enkelt varit lite för trött tror jag. Inte varit hemma en hel helg på en månad, och de senaste tre månaderna har jag bara varit i soton  tre hela helger. Och de helgerna var jag mest på kontoret. Men det har varit en kul höst, jag har rest och hängt massa med London gänget. Men på något vis väldigt isolerad från all denna julprepp som andra verkar ha engagerat sig i och som jag var engagerad i förra året. Imorgon ska vi på lucia konsert, och i helgen ska vi baka. Kanske kommer jag i julstämning då. Men kanske inte, men jag bryr mig liksom inte så mycket i år. Det får bli vad det blir.

Emilou och ljuset

Lucia sprider ljus i mörkret och det är som om att lagom till lucia har detta ljus äntligen kommit till mig.
Vad det än är eller leder till så känns livet lite lättare när jag har någon som gör te åt mig. Världen ser liksom lite ljusare ut när jag har sjyssta människor omkring mig.
Vi går runt i korridorerna, sitter på olika platser och pratar. Pratar pratar och pratar i timmar. Om allt mellan himmel och jord. Pratar i mun på varandra, börjar berätta något men blir hela tiden distraherade av andra saker vi vill berätta. Skrattar och driver med varandra utan att andra förstår våra referenser för vi har ju mailat i flera veckor och plockar upp saker från de konversationerna. Han har gjort något olagligt med kakor. Jag är okulturell för att jag inte läst Shakespeare. Jag driver med honom för hans ålder, men eftersom ingen annan vet kan vi båda låtsas som om han är 22 när de frågar. Och vi fnittrar i ögonen när vi båda insisterar på att jo självklart är han 22. Inte en dag äldre (eller bara kanske en vecka eller så). Jag har ju sett hans pass. Ingen annan fattar eller kan komma mellan. 
Jag drar ett dåligt skämt, och rådnar lite för att det är pinsamt dåligt, och han säger att han gillar mig. Han stjäl lyxkaffe åt mig från sitt jobb. För att han sett att jag hade en presso och tänkte att jag skulle uppskatta gott kaffe. Vi har utbytt kakor och druckit te. Han kommer och gör te åt mig, bara för att vara snäll mot mig. Bara mig. Han mailar för att säga hej då för han vill inte störa mig när jag jobbar. De dagar han inte är här skickar vi länkar till varandra med artiklar som är intressanta och svarar inom tio ynka minuter. Onsdagar och torsdagar har blivit mina favoritdagar för jag har yttepyttesmå fjärilar i magen när jag vaknar.
Länge har jag undrat och varit osäker på vad allt detta betyder. Flörtar han eller är han bara en sjysst kille. Han är verkligen en sjysst kille. Blivit lite svartsjuk när han pratar med andra. Eller är snäll mot andra. Och så i en konversation tror jag att han säger att han har tjej. Och världen skakade till lite. Men när de vanliga känslorna av misslyckande och att vara oälskvärd lagt sig så kunde jag liksom tänka att det ju faktiskt bara är ganska trevligt och skönt att ha någon som är snäll mot en. Vad det än må betyda. Bara att ha någon som bryr sig och dricker te med mig är liksom så mycket bättre än vad det varit på länge. Vare sig de yttepyttesmå fjärilarna får växa till sig och flyga ut eller inte.
Men så idag fick jag reda på att den där tjejen inte alls existerade. Jag hörde fel då, men är alldeles säker nu. Men nu kanske till och med så att jag inte vill att fjärilarna ska få bli något större. Vi är väldigt olika i mångt och mycket, trots att vi pratar i timmar. Vi verkar ha väldigt olika aspirationer i livet. Gör saker på väldigt olika sätt och han har några väldigt väldigt oattraktiva drag. Så att dricka te kanske är nog.
Det låter kanske paradoxalt och lite deprimerande att jag nöjer mig med att dricka te. Men av någon anledning är det liksom det som gjort att ljuset återvänt till mig och att livet känns lite lättare att leva just nu. Allt bra försvinner inte från Soton. Lite kommer faktiskt hit och är här.

Emilou och hells to the fucking yeah

Emilou undrar vad fan man ska doktorera för

Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?

Emilou och typ livet

Nähä nä, jag var inte alls på väg upp från helvetet som jag trodde förut. Och inte heller blev det bättre efter att jag lämnat in det första utkastet av lissen som jag jobbat på de senaste veckorna. Nä det blev pannkaka av alltihop i måndags och utmattnings tårar i tisdags. Jag ville inte åka till Wien för att träffa familjen och systersonen. Jag ville inte vara kvar på universitetet. Jag ville inte doktorera längre.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.

Emilou inser att hon är ute med 30 åringar som vill vara 25.

And it ain't all that good...