Han bad mig om hjälp med en grej han gör för vår handledare i lördags. Efter att han varit kort och oengagerad i flera dagar och jag blivit sur och less på honom. Jag var och handlade med R, vi hade så himla fin dag. Köpte mer än vi borde, jag skippade filmkväll med arkeologerna (inklusive F), vi drack sangria tills vodkan tog slut och bytte ut det med gin. Mera gin. Ska vi gå ut? Vi måste gå ut.
Jag tog på mig kph klänningen, bästa klackarna och rödaste läpparna. Fnittret bubblar i ögonen och i magen, detta är livet. Åker och dricker drinkar i baren där R har en crush på en av bartendrarna. Whats your name? whats your name?
Går till klubben jag egentligen inte gillar så mycket och går direkt till dansgolvet. R vill till baren, jag ber om vatten får tequila. Vi dansardansardansar. Ser den där andra jättesöta bartendern, går upp på övervåningen och jag hittar en kickboxare. Det slutar med att jag sparras barfota med honom. Och nu har jag blåmärken över händer och ben.
Så jag struntade i hans önskemål om hjälp. Eller jag sa visst, vi kan höras i morgon.
Så hördes vi igår kväll. Jag var trött trött och ville bara prata kort så jag kunde sova sen. Men vi pratade egentligen inte alls om det han bett om hjälp med. Vi pratade skvaller, kärlek, förhållanden, politik, konst. Allt som vanligt. Fem timmar. Vid tre tillfällen försökte jag lägga på för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna, gick och la mig i sängen. Men vi pratade och pratade. Tills jag helt enkelt inte kunde få fram ord längre.
Jag vet inte vad det är. Och jag kan inte prata om det längre för det blir liksom något annat än vad det är. Men att prata med honom är bra. Och att inte prata med honom är inte bra.
No comments:
Post a Comment