Jag vaknade i morse med ett leende på läpparna och visste att jag var tvungen att säga något till honom. Så jag skrev ett meddelande, men skickade det inte, för jag ville liksom känna lite mer på det.
Men så när jag kommit till kontoret så har han skickat ett meddelande om hur han får tag på ett program och då går det ju inte att svara på det och bjuda på mina känslor på ett fat. Så jag dröjde lite till, eller hela dagen. Gick till gymmet och sprang bort osäkerheten. På vägen hem ringer jag Rafi och ber om råd. Jag visste att jag var tvungen att skicka det. Men kunde jag verkligen skicka det nu? Och efter en timmes dividerande och petande fram och tillbaka med ord så skickade jag det tillslut.
Det är inte så modigt som Jen ville att jag skulle göra att jag skulle prata med honom. Men det går liksom inte. Han är ju inte på skolan och om jag skulle vänta längre skulle det ju bli samma sak som förut. Så om jag ville få det sagt så var det nu det var tvunget att ske.
Men nu får jag inte kolla facebook tills i morgon. För om jag gör det och inte fått svar så kommer jag ju känna mig nobbad och heartbroken utan att något egentligen skett.
Men meddelandet snurrar i huvudet. Jag borde inte ha sagt det där, borde ha sagt något annat. Min främsta känsla är att jag borde bett om ursäkt för att jag delar med mig av mina känslor. Och det är ju kanske lite konstigt.
Det är nästan som om jag inte alls vill veta vad han svarar. För båda alternativen vore skitläskiga.
Nu ska jag göra 80 benböj för att distrahera mig lite, och sen duscha och gå och lägga mig.
No comments:
Post a Comment