Emilou och avhandlingen 2

Jag skrev ju om mitt dåliga beteende när det gick dåligt att skriva. Jag kan nu meddela att jag gör på samma sätt när det går bra att skriva. Jag skrev ett bra stycke, var lite nöjd och kollade mailen och facebook.
Igår utförde jag även en grundlig marknadsundersökning av flyg samt transport för resan hem i februari. Och imorse mailade jag min hyresvärd om alla problemen med lägenheten, typ som att temperaturen på ugnen inte går att kontrollera. Ska försöka jobba på bra till klockan 14 och sen ut och springa en snabbis.

Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Emilou och pojkvännen

who is D? 
Det är en kollega som frågar när jag berättar om vad vi gjorde i helgen då D tappade sina skor. Och det självklara svaret skulle ju vara its my boyfiend, men jag kan inte förmå mig att säga det. Så jag rodnar, låtsas att jag inte hört att han frågat och undviker att svara.
Det är ju egentligen lite löjligt att jag inte kan förmå mig att kalla honom  min pokjvän. Och jag trodde att jag i det kontextet skulle ha kunnat säga det, men icke.
Vi har ju varit 'ihop' i fem månader snart. Och han benämner sig själv som min pojkvän lite då och då. Men jag har inte lyckats kalla mig hans flickvän eller honom min pojkvän. Det har ju inte alls att göra med att jag inte ser oss som så, det har bara att göra med att det känns så himla konstigt att sätta det ordet på det.
Kanske känns the guy I'm seeing bättre. Jag får prova.

Emilou och avhandlingen

Jag måste skriva om en stor del av avhandlingen, och jag vet inte riktigt hur jag ska strukturera detta nya. Men så har jag i alla fall fått typ 500 ord av introduktionen skriven. Eller jag kopierade lite text från ett annat kapitel. Men jag är ändå liksom nöjd med vad jag gjort, så jag belönar mig med att kolla facebook.I denna takt kommer jag alltså aldrig att bli klar. Och snart så kommer paniken det kan jag lova.
Egentligen tycker jag ju att det här är kul. Det handlar bara om att komma över rädslan att misslyckas och kämpa igenom när man inte riktigt vet var man ska i argumentet. Inte kolla facebook när det händer. Eller blogga. För nu sitter jag ju här igen, jobborden måste komma, men då är det lättare att blogga.

Emilou blir öppen igen

Ja, jag märkte ju att jag inte skriver mer för att den är stängd. Så då kan den lika gärna vara öppen.
Jag har ju totalt failat att skriva den där bloggkalendern. Det är nog ganska mycket för att jag liksom inte har den tiden själv längre. Och det har inte bara att göra med D utan att jag sitter i ett mer livligt kontor osv.
Hur som helst, nu skriver jag för jag måste komma ihåg det här.
Igår var jag och D på utflykt som började med att jag var skitförbannad på honom för att han hade åkt på ett tåg som jag missade utan mig, och han var sur på mig för att jag missade det, och slutade med att han tappade sina skor i en lergrop och vi hittade flipflops åt honom på stranden. Men det viktigaste och finaste var att han sökte min hand där vi gick i jordskredet. Och jag pirrade av kärlek i hela kroppen. Sen sov jag över hos honm efter en fest vi var på på kvällen och även om det under vår promenad hem visade sig att vi har helt olika bild av hur vi blev ihop så vaknade jag ju bredvid honom och han sa its nice that you are here. Och jag svarade It is nice to be here.

Emilou och Julkalendern den 14e december- vad får mig att skratta

Jag är inte ofta en sucker för youtube fenomen (mest för att jag inte hänger med), men alltså detta här får mig att fnissa okontrollerat varje gång jag ser det. Spelade upp det för mina syrror, de fattade inte alls vad som var så roligt.

Emilou och Julkalendern 3- Bästa fotot

Nä jag kan inte välja en bild. Det blir tre favorit bilder från året, och då har jag ändå varit snål. Kanske blir det ett inlägg med bara favorit bilder en dag.
Nummer ett är stolt moster bilden.

 Vi var och åt lunch och jag bar på E när vi gick mot bilen, och jag kände att han höll på att bli trött. Så jag började gå långsammare och sjunga vaggvisor, och tillslut så somnade han på mig. En sovtung bebiskropp som somnat på dig är bland det mjukaste som finns. Här har jag precis lagt honom i bilstolen, han hatar att åka bil. Men denna bilresa gick smärtfritt eftersom han sov. Tack vare moster emilou.

Den andra bilden är från Nottinghill Carnival.

Jag är precis lika glad som jag ser ut. Vi spenderade i princip hela dagen med att sitta bredvid en sophög med en permanent marker och ritade på oss och alla som gick förbi. Det var sommar och varmt. Vi var i London som visade sig från sin absolut bästa sida. Jag var med mina finaste london kompisar och livet var fantastiskt. 

Det tredje fotot är från Ds och mitt första äventyr till Swanage Bay.

Vi stod ute på klippan och höll om varandra. Vi hade dejtat i kanske en månad, jag klarade inte av att cykla upp för den långa backen, vi badade i havet i september och drack öl i hamnen med massa fiskmåsar som jag försökte undvika. Men det som gjorde att jag verkligen började tänka att det här kunde vara något bra var att vi kom till tågstationen i princip samtidigt trots att vi bara bestämt vilket tåg vi skulle ta, inte när vi skulle ses. 

Emilou och julkalendern 2- bästa träningshändelse

Som den intelligente läsaren må ha uppmärksammat så är det idag den 8e december, men jag har hittils bara skrivit ett inlägg i julkalendern, och jag ligger alltså efter i denna julkalender.Jag suger helt enkelt på att blogga för tillfället.
Men lite så väntade jag med att skriva det här inlägget för att se hur helgens aktiviteter artade sig. För även om det kanske inte blir årets bästa träningshändelse, så var det i alla fall årets träningshändelse. Jag sprang ett extrem 10K lopp. Jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag tänkt mig, och periodvis undrade jag vad fan det var jag höll på med. Vi klättrade upp för backar som säkert hade 30% lutning och var 150 meter höga. Idag kan jag knappt gå. Jag vet inte om jag tyckte det var kul, om det kändes som en bedrift eller om det bara var idiotiskt. Men jag är ganska stolt över att jag gjorde det på 1.13.26 och att jag på sista biten sprang ganska fort, och att jag kände att jag hade kunnat göra det snabbare.

Emilou och julkalendern 1- Bästa bok

Jag har ändå läst en del detta år. Och det finns många böcker som jag skulle kunna hitta på varför de var bästa boken, typ Saul Alinskys Rules for Radicals för att den ju blev rekommenderad till mig när jag började bli politiskt aktiv. Eller Philip Goulds The unfinished revolution för att den gav mig en bättre förståelse för hur New Labour kom till. Eller boken om Vivienne Westwood för att den var så bra skriven och förordet andades kontrovers.
Men jag tänker att det här ju ändå är en känsloblogg, så jag tar de böcker, ja jag kan ju inte hålla mig till en, som berört mig mest sådär rått känslosamt. Dessa böcker grät jag till. Och jag gråter inte ofta (längre).
Den första är lite pinsam, för jag insåg (kanske egentligen alldeles för sent) att det var en ungdomsbok. Men hey, det verkar som om jag älskar ungdomsböcker. Den heter The fault is in our stars, och handlar om en kille och en tjej med cancer som träffas på support group och blir jättekära. Och liksom måste acceptera att de kommer dö men samtidigt är jättekära. De har en kompis som har cancer i ögonen (?) som får dem bortopererade. De åker till Amsterdam för att träffa deras favorit författare som visar sig vara en arrogant alkis.
Jag vet inte riktigt varför denna bok liksom grep tag i mig så hårt. Eller liksom det klart att cancer, kärlek och drömmar berör vem som helst. Men så att jag börjar gråta? Jag kan se en sorglig film som alla andra gråter till utan att ens snyfta till. Men till denna bok så grät jag. Jag läste den samtidigt som jag insåg att jag var kär i aktivisten, så jag såg väl någon bisarr parallell och det kanske var det som gjorde det. Eller så är jag bara en sucker för romatik.
Den andra boken är En man som heter Ove. Och den grät jag till för att den påminde mig så mycket om min pappa. Inte bara för namnet, och pappa är inte alls på samma nivå som Ove i boken. Men det gav mig på något vis en insikt till hur en gammal man tänker runt livet. Och det berörde som fan.

Emilou och julkalendern

Den där Jenny har hittat på en julkalender, och eftersom denna blog nu blivit typ bara kärlek och känslor så tänker jag att det här kan vara en bra utmaning för att få lite variation här. Jag gjorde ju en, jag ville säga förra året men insåg att det var 2011, och det var ju ganska kul. För mig i alla fall. Jag börjar ju lite sent så jag har lite att komma ikapp.
Så listan (något modifierad) är som följer: 
1. Bästa bok
2. Bästa träningshändelse
3. Favoritfotot
4. Bästa måltid
5. Sämsta måltid
6. Bästa händelse
7. Detta hoppas jag händer 2014
8. Så här försökte jag göra samhället bättre
9. Bästa låt
10. Tv-serier jag tittade på
11- Nyhet(er) som berörde
12. Det bästa med D.
13. något som får mig att skratta.
14. Det bästa med året 
15. Det sämsta med året
16. Mitt jobb 2013
17. Bästa reseminnet
18. Min födelsedag
19. Det här önskar jag mig i julklapp
20. Bästa kompishändelse
21. Politiska ställningstagande
22. Bloggförälskelse
23. Gör det här bättre 2014 än du gjorde det 2013
24. Så här tror jag att julafton 2014 kommer att bli

Klara färdiga gå!

Emilou och the smug smile

Igår kväll skulle jag ha ätit middag med två tjejkompisar, men de ställde in. Och istället träffade jag D.
Det fick mig att le hela vägen hem. Och jag sitter nu på kontoret och har ett väldigt nöjt leende på läpparna för jag började dagen på det bästa möjliga vis.

Emilou och det selektiva minnet

När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.

Emilou och tandborsten

Igår kväll tog vi ett nytt steg i vårt förhållande. Efter dryga tre månader sovandes hos mig så sov jag över hos honom och har numera en tandborste i hans badrum.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.

Emilou och det är svårt att vara ihop

Okej någon gång ska jag sluta analysera det här med att vara ihop. Men just för tillfället har jag lite av en fnurra på tråden.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom.