Emilou och det selektiva minnet

När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.