Emilou och Nej. Jag vill inte.

Jag har en kollega på projektet jag jobbar på som vad han än säger eller gör så känner jag direkt Nej. Jag vill inte.
Detta är även professorn som på en sommarskola för ett par år sedan sa att min forskning inte var värt något, så en kan väl säga att jag redan från början inte har den bästa relation med honom.
Men så nu har jag skickat ut en förfrågan med vad jag tycker är ganska specifika frågeställningar och nästa steg. Och hans svar svarar inte på någon av frågorna, eller egentligen bidrar med något konkret, men är ändå säkert 700 ord långt. Och det stör mig något enormt. För hur sjutton ska jag kunna sammanställa och se till att allas önskemål och intressen är representerade om jag inte faktiskt vet vad  tex. hans intressen är.
Så jag känner Nej. Jag vill inte.
Jag tänker inte göra det du ber mig om, för det var inte det jag erbjöd, och du har ingen auktoritet att säga åt mig vad jag ska göra.
Men så kommer dilemmat. Ibland, bara väldigt sällan, så är hans förslag faktiskt hjälpsamma. Jag lyckades till exempel få in/tillbaka en fråga i enkäten med hans hjälp. Så min Nej. Jag vill inte. känsla är inte alltid den mest konstruktiva, men jag kan inte låta bli.

Emilou och change of pace

Jag inser mer och mer att det kommer bli ett annorlunda liv nu när D kommer bo i Wales. En helt annan rytm i livet, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva. Jag lagar mat till mig själv, diskar själv, handlar mat själv, hittar på saker själv, fixar saker själv. Men jag är liksom inte själv så som jag var när jag var singel. Det är helt ok, men annorlunda.
Jag undrar verkligen hur vårt förhållande kommer att utvecklas under ett långdistansförhållande. Vårt förhållande har ju redan genomgått en del prövningar med osäkra framtider, Australien, jag flyttar till Newcastle, hans arbetslöshet och att för första gången för oss båda att bo ihop med sin partner. Så förhoppningsvis klarar vi detta, men det kommer bli annorlunda det vet jag.

Emilou och lägenheten

Jo men nu när jag bott här ordentligt i en vecka så känns det bra ändå. Visst att vägen fortfarande kommer att störa mig, men den stör mindre i de rum jag är mest vakentid, alltså köket och vardagsrummet. De är också de rum som hittils blivt bäst, kanske för att de var de som fick mest nya grejer.
Det finns såklart massor kvar att göra, tror nog att det alltid kommer finnas mer att göra, och var jag än vänder mig så känns det som om jag ser mer och mer som behöver städas. Men det börjar kännas rätt och värt att fixa, något det inte gjorde för en vecka sedan. Då var det nödvändighet, nu är det vilja.

Emilou och vad hände med den där lugna landsvägen?

I slutet av förra året önskade jag mig en landsväg istället för bergochdalbanan som var förra året. Det har inte hänt än. Jag har ångest över alla saker jag kommer behöva spendera pengar på som lägenhetsägare. Alla pengar jag redan spenderat på att köpa den här lägenheten. Ångest över långdistansförhållandet och hur mycket pengar det kommer att kosta. Ja, det är generellt mycket ångest över pengar för tillfället.
Det är mycket som behöver fixas även efter att vi har städat och flyttat in. Jag vill måla väggar och golvlister, jag vill odla i trädgården, göra lägenheten till en djungel av växter, jag vill sätta upp tavlor överallt. Och så är det saker som måste fixas, badrumsförvaring och jag vill nog byta duschen och det verkar som om den läcker, sovrumsförvaring, ordna med bra layout i vardagsrummet.
Men lite är roligt också, att planera och bli inspirerad, jag till exempel ha så här i badrummet

Och så här i vardagsrummet

Men allt detta är ganska besvärligt utan bil, det går att lösa, men är lite bökigt. Och det är mycket mycket att göra. Samtidigt som jag knappt kommer vara här i Augusti och min egna lilla hantverkare, partner in crime, hjälpreda och moraliska stöd kommer vara i Wales. *
Det kommer att lösa sig intalar jag mig, försöker se det positivt och att det är spännande. Det är ju faktiskt det där med att inreda och skapa ett hem som jag önskat mig så länge. Men jag ifrågasätter valet jag gjorde att köpa lägenhet, köpa denna lägenhet, och köpa just nu.

* ibland tänker jag att det kanske blev bäst så här ändå, att allt händer samtidigt. Annars hade vi börjat ett liv där tillsammans, och det hade varit ännu svårare när han väl behövde flytta. Och jag vet hur jobbigt det var att få honom det minsta motiverad att vara delaktig i diskussioner om möbler och inredning. Så jag slipper i alla fall den fighten. 

Emilou och så kommer sentimentaliteten

Trots att denna lägenhet varit lite av en mardröm så känns det plötsligt väldigt sentimentalt att lämna den. Nu plötsligt tycker jag inte att det är så problematiskt att köket och badrummet är så små. Att badrummet är så slitet. Att mattan är ful brun. 

För nu är det varmt i lägenheten, vi har inget mögel och det är en fin sommarkväll där jag hör fåglarna kvittra genom de öppna stora fina fönstren. Nu bryr jag mig mest om att den här lägenheten är den där jag och D bodde tillsammans, vi levde tillsammans. Det var inte alltid lätt, men det känns som att vi äntligen kommit ut på andra sidan och då är det dags att flytta isär. Jag kommer sakna honom mycket.  Jag kommer sakna att bo med honom. 

Emilou och chocken har lagt sig.

Men istället så känner jag avundsjuka. Avundsjuk på D som nu äntligen verkat hitta en jättecool lägenhet i Wales. Avundsjuk på J för att hon köpt i ett område som verkar trevligare. Avundsjuk på alla de som inte bor vid en stor väg. Avundsjuk på de som inte bor i en Tyneside lägenhet och behöver oroa sig för tak reparationer. Avundsjuk på alla som fortfarande hyr och inte behöver oroa sig för de saker jag nu behöver oroa mig för. Men lyckades köpa en kyl och frys som jag nog är nöjd med.

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

emilou och det var Wales ändå

det var mycket förvirring här om dagen, D trodde han läst fel först, men så visade det sig att de skickat fel papper, så det blir Wales ändå.
Som tur är har han fått startdatum uppskutet till slutet av juli, annars hade vi behövt flytta mig till nya lägenheten, honom till Wales (och först såklart hitta någonstans för honom att bo) innan den 29e juni. Det hade varit lite jobbigt. Speciellt eftersom jag är i Wien tills den 22a. Nu är det föresten nästan klart med nya lägenheten. Tre månader senare...
Det är mycket som händer och måste fixas och ordnas att jag gråter varje morgon numera.

Emilou och det var inte ens Wales utan Southampton!

Tydligen var läget för jobberbjudandet inte så tydligt så D hade läst fel ochdet är inte i Wales han ska jobba utan på deras kontor i Hampshire, som ligger väldigt nära Southampton! Ödets ironi asså. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det.

Emilou och fucking Wales

D har äntligen fått ett bra jobberbjudande som social researcher på vår motsvarighet till statistiska centralbyrån. Det är en permanent tjänstemanna position, så otroligt bra jobb och framtida karriärsmöjligheter. Men det är i fucking Wales. 50 mil bort.
Jag är jätteglad för hans skull, men inte för vår skull. Men egentligen har jag inte så mycket att säga till om eftersom jag flyttade hit först. Men det är ändå skitjobbigt. Tips for långdistansförhållanden mottages gärna!

emilou och det är mycket lättare att bara stirra på skärmen än att faktiskt få något skrivet

Speciellt när det handlar om att skriva om det jag skrev för över ett år sedan.

Emilou och fake it til you make it

Men vad gör man sen då? Fortsätter man att fejka? 

Jag har tydligen fejkat min statistik, men vet inte riktigt hur jag ska fixa det utan att göra om allt. Så fortsätter jag att fejka då eller? 

Jag har varit förkyld i över två veckor nu, men har försökt fejka mig frisk. Det har uppenbarligen inte fungerat. Ska jag fortsätta fejka och försöka fejka mer? Eller sluta fejka?

Emilou och gräset är alltid grönare....

Nu har jag kommit till stadiet i lägenhetsköpet där det inte går att dra sig ur längre. Och så hittar jag andra fina lägenheter. Som inte behöver reparera taket. Men som inte har trädgård och är mycket mindre. Men vill jag verkligen ha en trädgård? Och om D flyttar någon annanstans så behöver jag ju inte så stor lägenhet.
Det som lockat med att köpa lägenhet är att det blir billigare månadskostnader, men samtidigt så måste jag ju då köpa massa möbler och betala reparationer. Så egentligen går det nog jämt upp. Fast reparationer kan ju bli jättedyrt och är en osäkerhet.
Och vill jag egentligen spendera pengar på möbler när jag inte vet hur länge jag kommer vara här i denna del av landet eller ens i detta land. Eller behöva lägga undan pengar för att jag eventuellt behöver reparera taket eller spara för att kunna betala mäklar avgift när jag säljer. Jag vill ju ha pengar till att åka på semester.
Och en sak som jag inte helt tänkt igenom tidigare är ju hur detta påverkar D. Och att detta kommer kosta oss pengar som gör att det kanske blir svårt att åka på semester, det blir svårt för honom att komma till Sverige och kanske till och med graduation. Men samtidigt så är hans situation så uppe i luften att det liksom inte går att ha det helt i åtanke. Eller om vi hade tagit det i åtanke hade jag inte köpt, och vi skulle klämt in oss i en liten lägenhet. För det är svårt att hitta ett boende som funkar bra för både en och två personer. Som inte är för stort för en person, men heller inte för litet för två personer. Men vi hade ju behövt flytta innan augusti i vilket fall för jag pallar inte med en till vinter i denna kalla och mögliga lägenhet. Även om jag kommer sakna utsikten och ljuset i matsalen.
Men det känns konstigt att fatta detta beslut helt själv när vi ju faktiskt bor ihop. Att jag köper lägenhet själv, som vi åtminstone till en början kommer bo i tillsammans. Eller så kommer vi bo där tillsammans i tre år. Men vi vet inte. Vanligtvis så köper folk väl själv och bor i lägenheten själv, eller köper tillsammans och bor tillsammans.
Men så ser jag de där andra fina lägenheterna och tänker att jo men DET DÄR är ju vad jag vill ha. Modernare lägenhet, mer centralt, dyrare, en har ett garage, en annan en uteplats. Och definitivt inga takreparationer i sikte. Men nu har jag ju tagit det här beslutet och då kanske jag helt enkelt måste leva med det. Följa det hela linan ut och se det som ett experiment. Eller en erfarenhet.
Och jag får ju en trädgård. Och ett fantastiskt badkar.
Och visar det sig om två tre år att jag inte gillar att ha trädgård, ja då vet jag det. Men gräset är alltid grönare i en annan lägenhet.

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.