Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?

Emilou och jag hade aldrig gjort det själv

Det var verkligen en gruppaktivitet det där med att ge vantar och köpa mat. Jag hade aldrig tagit mig för att göra det själv om inte han jag var med hade gått fram till killen på marken och väckt honom. Men sen löste ena handlingen av den andra och jag satt och försvarade en hemlös rätt att sitta på McDonalds.

Emilou och att vara ett par vantar fattigare

I fredagskväll mitt i en trevlig kväll ute i Newcastle natten så gav jag bort ett par vantar till en hemlös kille.
Jag och en i gänget skulle ta ut pengar och mitt i gågatan ligger en kille helt utslagen på marken. Hans väska ligger slängd en bit ifrån honom. Vi går fram till honom och väcker honom, märker att han är iskall, frågar vart han ska och vad han heter. Vi bestämmer då ganska snabbt att vi går till McDonalds och köper mat och en kopp te till honom. Medan vi går dit frågar han om vi har ett par vantar, och jag ger honom mina ett punds fleece vantar som jag haft i ett par år. Hans händer är så svullna av kyla och utsatthet att jag vet inte om de egentligen passar.
Vi kommer in på McDonalds och det är såklart kö till fyllekäket. Min kompis ställer sig i kön och jag sätter mig med vår hemlöse kille, och han somnar nästan direkt. Han var nog ganska drogad.
Men så kommer en säkerhets vakt och säger att han inte får sova. Jag försöker förklara situationen och att vi bara väntar på mat. Om jag inte varit där hade han blivit utslängd. Jag försöker hålla honom vaken men han är rätt borta i skallen.
Sen kommer managern och säger att han inte ens får vänta på maten inne, utan att vi måste gå ut och vänta. Killen är så borta att han bara följer med, blir lite irriterad på säkerhets vakten.
Tillslut kommer min kompis med mat och te, och vi promenerar ned för gatan och lämnar honom på en bänk med sin mat och te.
Han skulle på en lägenhets visning nästa dag, jag hoppas verklien att han lyckades gå dit. Jag hoppas också att vantarna passade och att han har kvar dem.

Emilou och plötsligt händer det?

Jag har gått en hel dag utan att ha fått ont i bihålorna på eftermiddagen! jag har faktiskt hållit mig ganska så full av energi hela dagen och typ nästan fått gjort allt jag ville få gjort. Det går minsann framåt ibland!

Emilou och uppdatera mailen

Jag kollar konstant mailen för att se om jag fått något svar. Men trots att det gått två veckor nu så har jag inte hört något. Vet inte alls hur jag ska tolka det. Men häromdagen så vaknade jag med en himla stark förnimmelse att jag inte gått vidare, och det kändes ändå skönt. Mest att 'veta', men jag vet nu också att jag ju inte skulle bli så himla besviken om det var så att jag inte gick vidare. Och det är ju bra att veta.

Emilou och det här med att ställa höga krav på sig själv och högre på andra

Jag sitter och stör mig på att pappa slösar bort massa tid framför datorn. Kommer sig liksom aldrig för att göra det han säger att han ska göra.
Men så sitter ju jag och refreshar facebook, kollar jobbmailen, personliga mailen och nu alltså bloggar istället för att jobba. Jag sitter ju och slösar bort massa tid framför datorn. Kommer mig aldrig för att göra det jag ju faktiskt borde göra.
Det är lätt att ställa högre krav på andra än sig själv ibland.

Emilou och det dubbla livet

Jag kollar på lite inlägg här på bloggen om mitt liv i England. Och av någon anledning känns det så himla främmande. Inte bara att jag här hemma ju mest har semester, men också för att mitt liv här liksom har ett sammanhang. Jag har familj och vänner där allt är etablerat. I England snurrar jag mellan nya sammanhang, kämpar hela tiden med att etablera en struktur, ett kontaktnät, hobbies. I Sverige känns allt redan familjärt.
England känns också väldigt långt borta just nu, alla konferens debatter, mina kompisar och min lägenhet. Men snart ska jag tillbaka dit, och då känns ju Sverige långt bort.
Äsch jag tappade bort det smarta jag skulle säga.

Emilou och min kille är ganska rolig ❤️

Fick det här meddelandet häromdagen. Jätte internt men jätteroligt.

Emilou och lite energi

Åt lunch med min kompis idag, och det visade sig att hon känner ganska lika som jag. Vi pratade om det hela lunchen och det var något med att peppa någon annan som fick mig att känna lite energi. Det hjälper så klart att jag inte har ont i ryggen och nacken och bara lite ont i bihålorna idag. Sen hade jag ett bra möte med min chef, ett där han gav lite mer pepp för det tuffa arbete jag gjort med enkäten. Sen pratade vi om min artikel som jag kämpar med, och han engagerade sig verkligen i argumentet, och det var så himla energigivande. Och plötsligt känns det fullt möjligt att stanna kvar här och jobba klart på projektet. Idag har varit en bra dag.

Emilou och en ny paralys.

Min syn på min framtid går i berg och dal bana. Ena dagen är jag säker på att jag vill och kan stanna i England, jobba klart på projektet, fixa klart allt jag vill fixa i lägenheten och leva klart min tid i England.
Andra dagen känner jag att det är ohållbart att stanna här, jag blir sjuk av detta landjobblägenhet, jag vill inte jobba klart på projektet, jag vill ha en bättre chef, jag vill inte gå igenom den självförtroende prövning som det innebär att vara akademiker, jag vill bara hem till Sverige.
Men jag vet att Sverige inte är helt hemma längre, jobbet där kanske inte  blir rätt, chefen där kanske också är dålig, med tanke på hur rekyteringsprocessen sett ut så verkar de ju ganska så oorganiserade. Jag vill inte rymma från en situation för att den inte känns helt rätt, för jag vet inte om det jag rymmer till egentligen är bättre.
Och jag blir paralyserad. Jag vet inte vad jag vill, vad som skulle vara rätt. Båda alternativen har fördelar, och risker och jag vet inte ens hur jag ska väga alternativen mot varandra, hur jag ska lyckas reda ut vad jag vill och vad som är rätt. Till och med min magkänsla säger olika saker. Så jag gör ingenting.

Emilou och drömmarna tillbaka till studentdagarna

Även om min arbetsvardag inte har förändrats dramatiskt sedan jag var student, speciellt sedan doktorerandet, så känner jag mig plötsligt nostalgisk över det livet vi levde.
Vi var en grupp ganska så privilegierade unga vuxna som hade stipendium och flexibla dagar. Vi kunde göra typ vad vi ville när vi ville. Det mesta vi gjorde, eller inte gjorde, påverkad bara oss. I alla fall i det korta loppet.  Och det gjorde att vi levde en ganska så obrydd vardag. Vi gick ut och firade folks födelsedagar, gick på spelningar och tog en öl för att det var soligt. Vi åt lunch tillsammans, vi gick till gymmet tillsammans. Vi var en grupp unga vuxna som inte hade så mycket oro i livet.

Nostalgi har såklart en viss naivitet i sig. Jag vet att det ju inte alltid var så mysigt och trevligt. Jag vet att det inte alltid var utan oro. I alla fall inte för mig. Men den stora skillnaden jag känner just nu är att det var en ganska så naturlig grupp som jag hängde med. Den gruppen som jag lyckades hitta i slutet är en av de första grupperna som jag verkligen känt att jag började känna mig som en självklar del av, även om jag inte alltid var så pigg på alla i gruppen. Kanske är jag lite extra nostalgisk för att jag ser att de fortfarande umgås och hittar på saker, och det gör att jag önskar att jag fortfarande var där. Kanske är det bara för att jag känner att jag inte har den typen av grupp här, och har svårt att se hur jag kan hitta den typen av grupp.

Men i min arbetsvardag är det en stor skillnad. Numera har jag mycket mer ansvar för saker som inte bara har med mig och min forskning att göra. Jag vet att detta har att göra med att växa upp, komma framåt i (arbets)livet, bli vuxen osv. osv. Men jag känner ett visst obehag inför detta. Jag önskar ofta numera att jag fick ha ett jobb som inte innebar något ansvar att leverera och prestera. Jag har drabbats av en enorm, paralyserande prestationsångest. Kombinerat med bristande motivation. Jag provar olika strategier för att komma över detta, men det är svårt.

Det är nästan lite absurt att jag samtidigt som jag känner allt detta forskar på ungefär detta. Projektet handlar ju om vad en förväntar sig av ett jobb och till vilken utsträckning som jobbet lever upp till detta, hur en upplever och förhandlar övergången mellan skola och arbete och hur ens uppväxt och föräldrar har format och påverkat denna övergång. Det är som om jag skulle kunna vara min egen studie, eller att projektet är någon typ av högst akademisk självhjälpsprocess. Vi får se hur det går, men samtidigt som jag är nostalgisk över studentdagarna så är jag också lite spänd på att se var projektet tar mig. Professionellt eller personligt.

Emilou och är det illa att jag inte kan koncentrera mig idag för att jag längtar till ett glas vin ikväll?

Vi har en afterwork med Early Careers Researchers ikväll. Och allt jag kunnat tänka på sedan jag kom hit imorse är att jag vill att klockan ska vara 17.30 så att jag kan få dricka ett glas vin.
Vet inte vad det säger mest om; mig eller jobbet.