Emilou och en snabbis

Oj.
Det har gått ganska lång tid sedan jag skrev här. Våren sprang förbi, och halva sommaren likaså. Det var mycket resor och mycket jobb under den tiden. Det var många bollar i luften, mycket osäkerhet och dörrar som kanske var öppna. Nu har ju saker och ting fallit på plats lite mer. Inte på det där lugna, allt har ordnat sig så bra sättet, utan jag vet vilka dörrar som är öppna och vilka som är stängda. En dörr leder ju till Afrika, och en annan är min alldeles egen dörr till lägenheten här i Newcastle. Ingetdera är optimalt, men det är det som är bäst just nu av de möjligheter som ligger framför oss.
Men det jag tänkte meddela var en lite mer värdslig observation. Jag har inte tränat på i princip hela juni, jag har gått på lite yoga men inte mycket mer än så utöver min vardagscykling till jobbet. Och trots att jag just haft semester och alltså slappnat av (jisses så skön och fin semestern med D var!) så har min kropp nu börjat strejka. Jag har ont i ryggen, nacken och armbågen, och jag tror att det har att göra med att jag inte tränat. Jag skulle gått på bootcamp ikväll, och såg riktigt fram emot det, men fick ingen bekräftelse från tränaren så jag jobbade sent istället. Kände bara att jag behövde dela med mig av det.

Emiloy och the fear

Rädlsan för att bli arbetslös har plötsligt slagit mig. Jag hade möte med min chef igår och han sa i princip att jag borde börja söka jobb.
Vi har en ansökan kvar att hoppas på och han har sagt att han eventuellt kan fixa förlängning, men igår sa han att det kan bli svårt.
Så plötsligt är jag rädd att stå utan arbete i januari nästa år. Och jag spenderar morgonen med att kolla på jobb. Och inser också att det är nu lektor jobben utlyses så det kan hända att jag missat den möjligheten. Inte för att jag varit så sugen på det ändå. Men det suger att missa möjligheter, speciellt eftersom det är för en lektortjänst som mitt CV passar bäst.
Det är konstigt hur jag nu när jag äntligen kommit till en plats i projektet där jag känner att jag inte har något emot att jobba vidare lite så är inte det möjligt och jag måste söka jobb. Det är i stor konstrast till alla de mornar jag suttit och kollat på jobb som utvägar för mig.

Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och håret

Jag klippte ju som bekant av mig håret i förra veckan. Det är intressant vilka av de i min omgivning som märker och kommenterar. Hittils har bara tjejer kommenterat, men inte alla tjejer. Jag undrar om männens brist på kommentarer beror på att de är oroliga att en kommentar om utseende kan tas fel? Jag vet inte riktigt vad kvinnors brist på kommentar beror på, kanske att de inte bryr sig? kanske att de inte vill kommentera?

Jag har även dragit på mig en till förkylning från mina små syskonbarn. Det har lett till att jag inte tränat på hela veckan och jag känner verkligen av det. Jag hade en bra rutin på tre gånger i veckan innan jag blev sjuk, och nu när det inte varit något på över en vecka så känner jag mig nedstämd och rastlös, jag har kort stubin och känner mig oönskad och oälskad i alla relationer. Det klart att allt detta inte bara har med att jag inte tränat att göra, jag kan ju känna så när jag har en träningsrutin också, men jag vet att det alltid blir värre när jag inte tränat. Jag hoppas att jag blir frisk snart.

Emilou och statistikens genombrott!

Jag klagar ofta på statistiken som jag måste göra, och det är en av mina svagaste punkter. Men idag så hittade jag en lösning på ett problem som jag kämpat med länge och väl. Trots att jag är trött och lite bakis. Det är sån jävla win på det!

emilou och funkar reverse jinx?

Jag var så himla nöjd att jag äntligen blivit frisk. Men idag så kliar det i öronen,  halsen och bihålorna. Jag känner lite tryck i lungorna och är liksom lite slut på energi. Kanske är det alla mina vuxenpoäng som jag samlade igår, men det kan också vara förkylning på gång. Det vore otroligt irriterande. Kanske om jag nu säger att jag håller på att bli sjuk så återställs jinxen att jag trodde jag skulle hålla mig frisk. jag kan ju hoppas i alla fall.

Emilou och vuxenpoäng

Igår samlade jag en massa vuxenpoäng:
- Jag storstädade lägenheten; torkade köksluckor, köksfläkten och duschade blommor.
- Jag satte upp en fågelholk och fågelmatare i trädgården.
- Jag rensade döda växter och satte nya lökar i trädgården.
- Jag bråkade med D men vi löste det utan att skrika på varandra eller bli allt för sårade. Och han var den som tog initiativ till att lösa konflikten, både genom att ta upp konversationen och genom att föreslå kompensationslösning.
- Jag förnyade mitt el-och gas-avtal.
- Jag tätade min diskho.

Nu ska jag bara ta tag i att fixa smartmeter, kolla upp min pension och kolla upp nytt låneavtal, och sen så är jag (lite mer) vuxen på riktigt.

Emilou och kärleken

Jag och D har haft långdistansförhållande längre än vi inte haft långdistans.
Ibland när jag tyckte att det var skönt att han flyttat och jag fått tillbaka lite självständighet så lekte jag med tanken att göra slut. Och vi har ju haft andra kriser som också gjort att den tanken kännts mer verklig än hypotetisk. Men att tänka tanken helt ut har alltid fått mig att må illa och känna enorm sorg. Jag vill inte säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, för det kan jag. Men det vore inte ett lika fint liv, och det vore verkligen inte samma liv.
Så då har jag frågat mig själv om det är så att jag blir ledsen för att inte ha honom i mitt liv eller om det är att inte ha någon i mitt liv. Jag har haft svårt att egentligen komma underfund med svaret på denna fråga, för han har många fina sidor, men även sidor som gör mig riktigt förbannad. Men jag tror att nu efter en lång tids långdistans förhållande så känner jag mig mer säker på att det verkligen är honom jag sörjer när vi gjort slut i mina tankar. Han kan inte ersättas av vem som helst, någon annan kanske skulle vara lika bra eller bättre på vissa grejer. Men det skulle ju inte vara D. D som härmar djur med mig, som ser världen på samma sätt som jag, som lärt mig njuta lite mer av livet.
Så vad gör jag med detta då? Jag vet inte riktigt. För om han inte ändrar sig i barnfrågan, om han flyttar till andra sidan jorden, ja då måste den hypotesen bli verklighet. Tror jag. Så mina tankeexperiment kanske helt enkelt är en undermedveten strategi att stålsätta mig inför den potentiella situationen då det måste ske. Förhoppningsvis behöver det inte ske. Men jag måste vara öppen för den möjligheten.

Emilou och att tappa energi

Jag var på bio med några kollegor igår. Filmen var bra och middagen god. Men jag kom hem med en obehaglig känsla. Det är inte första gången jag kommer hem med den känslan när jag umgåtts med mina kollegor. Om jag var lite mer krass skulle jag kunna säga att jag helt enkelt tycker de är ganska tråkiga och de pratar bara jobb. Men min hjärna får det alltid till att var något fel med mig. Att det är jag som är tråkig.
Kanske var det också att jag under dagen fattat lite knepiga beslut angående analysen jag håller på med, som är en hangover från lite oklarhet och fel när vi designade enkäten och lite av den ångesten kom tillbaka.
Kanske var det också att jag måste hitta en ny el&gas deal, måste plantera blommor och försöka hitta en ny deal för huslånet för att min amortering inte ska dubblas i juli och det gav mig ångest.
Kanske var det för att jag hade en så mysig helg med moster, morbror och D, så inget umgänge kan liksom jämföras med det. Så jag har saknat D med hela kroppen i veckan. Saknat att vara nära honom, saknat honom nära mig. Vi höll oss liksom fysiskt nära varandra så mycket vi kunde. Till den nivå att vi stod i köket och jag kramade honm bakifrån, sedan gick vi till matbordet i denna kram, och han släppte ned mig på min stol. Jag har saknat att argumentera med morbror om politik och prata om livet med moster.
Så då när jag umgås med folk som liksom känns tråkiga eller där jag känner mig tråkig så tänker jag att jag precis lika gärna kunde stannat hemma. Och det är inte första gången det händer. Jag känner en stark känsla att jag helst bara är hemma och hänger. Planterar blomor, städar och påtar. Jag tappar liksom energi genom att umgås med dessa människor.
Jag måste vara försiktig här att inte falla i 'network/networth' fällan, för jag menar absolut inte att det är deras ansvar eller skyldighet att vara roliga eller ge mig en bra känsla. Precis på samma sätt som att jag inte tycker det är min skylldighet. Men jag ifrågasätter kanske ändå hur mycket tid jag faktiskt borde välja att spendera med dem.
Kanske är det även så att jag haft mycket umgänge på senaste så jag behöver bara lite ensamtid. Lite tid att få påta runt hemma och hänga med mig själv. Hur som helst ska jag på middag med ett gäng av dem ikväll igen. Vi får väl se hur länge jag orkar stanna ute.

Emilou och space

Jag har en kompis som hyr ett rum hos mig nu. Och det gör mig lite galen. Hon är lite mer slarvig än jag, lämnar disk framme tex. Men det främsta jag stör mig på att hon liksom alltid är här. Och så himla närvarande när hon är här. Jag inser att detta ju låter helt bisarrt, men det kommer lite från att jag inte hade förväntat mig att hon skulle vara här under så långa perioder och att hon är väldigt social. Jag trodde att hon kanske skulle vara här under veckorna och sedan borta på helgerna, men nu är hon här ett par veckor och sedan borta ett par veckor. Så när hon är här så är det liksom lång tid att vara tillsammans. Och hon är verkligen pratsam. När hon inte pratar med mig så pratar hon med sin kille på skype. Jag vet inte riktigt varför det stör mig, men det är liksom konstant ljud och närvaro som stör mig av någon anledning.
Men jag måste acceptera att jag har bjudit in henne att bo här, och hon betalar (billig) hyra, så jag måste helt enkelt lära mig stå ut. Och hon kommer inte vara här i mars. Och sen är jag borta i April. Så det löser sig nog.

Emilou och en sak jag har lärt mig

Jag var nog lite naiv när jag blev klar med avhandlingen för jag trodde det skulle vara lättare att skriva. Det är först nu när jag perfektionistiskt har jobbat på dessa ansökningar som jag verkligen förstått hur mycket arbete som egentligen går in i att skriva riktigt bra. Jag vet inte om jag har tålamodet egentligen för att vara så nitisk och perfektionistisk. Främst av allt så har jag ju inte tiden att vara så noggrann. Jag måste få ut artiklar från avhandlingen, jag måste få ut artiklar från projektet.
I slutändan var det också det som gjorde att jag inte sökte jobbet i Sverige igen. Som mitt CV ser ut nu så har jag flummat runt i sex år utan att egentligen få så mycket riktigt för det. Så jag måste se till att få det på CVt innan jag ger mig av.
Och jag har egentligen bara ett år på mig. (Inte ens det)

Emilou och valmöjligheterna

Jag har börjat söka pengar för att fortsätta forska här i Newcastle. Men jag är inte säker på att det är rätt väg att gå. Jag söker för att det är bra att söka, det är det en ska göra när en är i det stadie jag är, det är värt att försöka. För försöker en inte så får en aldrig pengar. Men jag är inte säker på att jag vil fortsätta här, eller ens fortsätta med det som jag föreslår att forska om. Jag söker för att jag har fått mycket stöd i ansökan, för att inte göra dessa människor besvikna och vara otacksam för hjälpen de gett.

Jag har också sett att min potentiella drömarbetsplats rekryterar igen. De har två permanenta tjänster utlysta. Jag är i valet och kvalet om jag ska söka. Å ena sidan är det ju fortfarande drömmen, och jag skulle vilja göra något annat än att forska inom akademin. Men å andra sidan har jag lite för många järn i elden här som jag faktiskt vill avsluta innan jag ger mig av. Jag vill få ut dessa artiklar, jag vill använda datan som jag jobbat så hårt med att samla in.

Det leder just nu till att jag lutar mot att göra ett val som är helt emot mitt egenintresse. Något som jag egentligen inte är så sugen på i långa loppet, men som är bäst just nu. Jag har valmöjligheter men väljer kanske inte rätt. Det där med fritt val är en myt.

Emilou och att välja sina kompisar

En bekant på facebook lade just ut ett inlägg med texten:
"Your network
   is your
   net worth"

I sådan där fin meme stil.
Och skrev sedan "var varsam med vem du spenderar tid med, om de inte bidrar värde, håller dig tillbaka eller suger ut positivitet, kasta ut jävlarna. Din tid är värdeful, spendera den med folk som inspirerar dig. Ditt framtida jag kommer vara tacksamt."

Och jag blir så jävulskt provocerad. Det klart att det är roligare och lättare att umgås med folk som är positiva och inspirerande. Men hallå vänskap är väl inte någon jävla transaktion?! Och varför måste vi alltid vara så bra för andra? Hur jävla självcentrerat är inte det?!

Det låter som att det är någon typ av tävling att få vara deras vän. Om en inte lever upp till standarden att vara cool, perfekt och värdeful då blir man utröstad från sociala nätverk. Vänskap handlar om så mycket mer än så. Vänskap handlar om att acceptera svagheter, vara där för varandra när det är svårt, och gilla någon även om de inte 'bidrar värde' till dig. Deras värde ligger inte i att göra mig glad, eller bidra något till mitt liv. De har ett helt eget värde som person. Och jag vill inte bli konstant utvärderad och potentiellt utsorterad av mina vänner. Det är ett väldigt krasst sätt att se vänskap och leder till ytliga relationer.

Black Mirror hade ett avsnitt som tog detta till sin spets. Och jag borde väl inte vara förvånad över att se att populärkulturens satir blir verklighet.