Jag och D har haft långdistansförhållande längre än vi inte haft långdistans.
Ibland när jag tyckte att det var skönt att han flyttat och jag fått tillbaka lite självständighet så lekte jag med tanken att göra slut. Och vi har ju haft andra kriser som också gjort att den tanken kännts mer verklig än hypotetisk. Men att tänka tanken helt ut har alltid fått mig att må illa och känna enorm sorg. Jag vill inte säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, för det kan jag. Men det vore inte ett lika fint liv, och det vore verkligen inte samma liv.
Så då har jag frågat mig själv om det är så att jag blir ledsen för att inte ha honom i mitt liv eller om det är att inte ha någon i mitt liv. Jag har haft svårt att egentligen komma underfund med svaret på denna fråga, för han har många fina sidor, men även sidor som gör mig riktigt förbannad. Men jag tror att nu efter en lång tids långdistans förhållande så känner jag mig mer säker på att det verkligen är honom jag sörjer när vi gjort slut i mina tankar. Han kan inte ersättas av vem som helst, någon annan kanske skulle vara lika bra eller bättre på vissa grejer. Men det skulle ju inte vara D. D som härmar djur med mig, som ser världen på samma sätt som jag, som lärt mig njuta lite mer av livet.
Så vad gör jag med detta då? Jag vet inte riktigt. För om han inte ändrar sig i barnfrågan, om han flyttar till andra sidan jorden, ja då måste den hypotesen bli verklighet. Tror jag. Så mina tankeexperiment kanske helt enkelt är en undermedveten strategi att stålsätta mig inför den potentiella situationen då det måste ske. Förhoppningsvis behöver det inte ske. Men jag måste vara öppen för den möjligheten.
No comments:
Post a Comment