Jag sa inte hejdå till min mamma. Men hejdås är överskattade

Mamma låg kvar i sängen imorse när jag åkte till jobbet. Jag sa hejdå ha det så bra, hon mumlade något till svar. Antog att de inte skulle vara hemma när jag kom hem på eftermiddagen. 

När jag satt mig i bilen och kört en bit mot jobbet kändes det lite underligt. 

De ska ju vara borta i typ tre veckor. Segla. 

Jag kände det under dagen. Tänkte på det på jobbet. Att de ska vara borta, och jag inte sa hejdå. Men det kändes nästan mest konstigt att det faktiskt betydde något.

Att vara borta är ju inte direkt något nytt, jag är ju borta mest hela året, och nu bor ju mamma i strängnäs under veckorna, och jag är inte ofta hemma mycket på helgerna. Så vi ses ju inte så mycket ändå. Men det är just det där med att säga hejdå när man ska vara borta länge. på riktigt. Det ligger något symboliskt med det där att säga hejdå på riktigt. När man vet att någon ska vara borta länge. Och det är ju att inte få möjlighet att säga hejdå som man(eller folk, eller karaktärer i typ såpor) grämer sig över om någon typ dör, eller lämnar dig vind för våg. Jag fick ju inte ens säga hejdå.

Vad är det egentligen som är så himla speciellt med det där hejdået när man vet att det är ett ganska så definitivt? 

Jag tycker att de är asjobbiga. De blir så laddade. Så dramatiska. Så sentimentala. Jag undviker de helst faktiskt. Så var det när jag lämnade sheffield, det var liksom bara vanliga hejdå, som att man bara gick ut för att handla mjölk. Men egentligen är vi borta hela sommaren.

Egentligen, om någon dör, så spelar väl inte det där hejdået roll egentligen, utan tiden man hade tillsammans. Visst att man kanske vill få möjlighet att uttrycka sin kärlek, uppskattning etc. Men är det inte lite sent när att göra det när man säger hejdå? Egentligen gäller ju samma princip när man tar ett definitivt avsked. Kanske vill man ge personen en bra känsla, så där i slutet, så att det är den man lever på under den tid man inte ses. Men då levs nog vänskapen från fel ände. Om man vill bli uppskattad för vad man säger vid avskedet och i minnet istället för den tid man faktiskt hade tillsammans, och det man faktiskt gjorde. Jag tröstar mig med att jag och mamma hade en mysig eftermiddag häromdagen. Då spelar det ju ingen roll att jag inte fick säga hejdå, pussa och krama. Visa uppskattning. För det hade jag ju redan gjort. 

Trots detta resonemang så sitter jag ju och skriver ett inlägg om att jag inte sa hejdå till henne. Och det känns ju fortfarande i magen. Underligt.

Jaha ja så har jag fuckat upp det igen. Jag har nog lyckats göra boxaren förnärmad ännu en gång.

Blev liksom så när jag berättade om mina åtskilda liv i sverige och england. Det som händer i det ena har ingen effekt i det andra. Det jag glömde ta i åtanke är att det ju faktiskt har effekt om jag berättar om det ena för det andra. Och det var just detta jag gjorde. 

Bad om ursäkt, men då blev det väl för seriöst för honom, och han sa att det inte spelade roll. Men jag märkte ju att det spelade roll. Men han ville nog bara säga att det inte spelade roll för att det spelade roll. Men att jag hade agerat som om det inte spelade roll. Han blev tillslut sur för att jag sa att han var sur. Typ.

Oj herregud så förvirrande.

Men jag hoppas att det är som förut, ett par dagars ignorerande, och sedan tas kontakten upp igen. Dock sa han ju sist att han inte var sur på mig. Men denna gång är han ju sur på mig. 

Jag vet egentligen inte varför det spelar roll. Kanske för att jag saknar uppmärksamheten. 

Posten bjöd på spänning idag(sorry Lisa att jag inte berättat det tidigare, glömde liksom..). Det var i en av de sista portarna så stod det en kille på skateboard utanför sin dörr, dörren var öppen, jag skulle dela post. Han sa att han kunde ta posten, jag fumlade fram den, och frågade om ett annat namn också bodde där, slängde till honom lite reklam och såg i ögonvrån att någon kom inifrån lägenheten, och det såg ut som att han bara bar underkläder(!). Ännu en i mängden som går runt i underkläder. 

Killen på skateboard såg ut som en snubbe i england, en kompis till Martin. 

fattar dock inte varför jag blev så fumlig. Det är som när jag mötte min seminarieledare i unionshop, och rodnade massor och förlorade talförmågan. Helt utan att det egentligen ligger någon spänning eller något där. 

Hemma i Sverige.

På begäran. Skrevs häromkvällen.

Nu när jag kommer hem till Sverige ställs allting på sin spets.  

Jag kan inte längre skylla på kulturkrockar, fylla eller känsliga människor. Det är bara jag. Så som jag egentligen är. Så som jag blivit. 

Jag måste hantera de intryck som jag får på det sätt som jag blivit.

Inser saker om mig och hur jag utvecklats, motvecklats, hur jag har låtsats. 

Måste deala med de saker som kommit upp i England, det stora landet, det stora målet, de saker som legat förtryckta i Sverige men kommit upp till ytan i England, men förtryckts igen av att jag är borta, där borta, inte hemma. Kan inte lösa kan inte hantera för jag är inte i mitt naturliga habitat. 

Jag känner det gro

Den där känslan av att snart, snart kommer det gå åt helvete.  Den kommer ibland. Antingen är det jag som fuckar upp saker, jag förstår att personen ifråga vill ha något annat än det den får. Jag är knepig och ger därför ingenting egentligen. Mer än något liknande blandsaft. Jag är fullt medveten om att det är en slippery slope mot intet. Ändå kan jag inte göra något åt det. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra det bättre. Men jag känner det gro. Det växer för varje dag. Det är fel, och snart kommer någon komma på det. För att använda en självklar liknelse så är det som att vänta på ett åskväder.

Sen är de den där känslan av att jag håller på att fucka up. Mig själv. Jag kommer underfund med saker som jag inte kan fortsätta göra, för min egen och andras skull. Antingen mår inte jag bra av det eller så sårar det andra. Självklart nära sammanlänkat med den tidigare, men med lite mer självinsikt. När man ser de där sakerna som man vill att någon ska peka på, fördöma och plocka bort. Men det är ingen annan som ser det. Eller jo visst, det kanske de gör, men de pekar inte på det, fördömer inte, och mest av allt; plockar fanemig inte bort.

Men, jag skulle nog inte acceptera att någon annan plockade bort. Det vore ju som att någon skulle gå in i mitt kylskåp och slänga bort det som luktade illa. Det är att slänga en del av mig.

Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog acceptera det. Kanske till och med behöva det. För vad är det som gör att jag tror att jag skulle kunna hitta det och göra det själv?

Hur som helst gror det ibland. Denna känsla av att jag fuckar up. Fuckar up bad time. 

Hepp!

Jo men sex timmars sömn är helt okej. Jag kompenserar i morgon eftermiddag. Typ. 

Jag är ju inte trött. Så jag kan inte sova. Men att jobba själv på distriktet kommer att bli apjobbigt. 

Hela veckan har jag hållits uppe av facebookchattande. Fuckade upp det rejält igår. Trodde att vi skämtade fortfarande. Men han blev offended på riktigt. 

Fuck fuck fuck. lame excuses. lame. 

Jag känner igen mönstret. 

Men, som Martin skulle sagt; dont be paranoid. There is not necessarily a pattern. Not everyone is the same and you have no proof that this is the case. There is only one instance. Dont jump to conclusions. 

Ska försöka se att han har rätt. 

Ska sova nu. det blir exakt sex timmars sömn. 

Berlin

Jag är i berlin.Träffar den käraste Sue.
Tänker massa på vad som hände innan jag lämnade Sheffield. Vad som kommer vara i Sheffield när jag kommer tillbaka i höst. 

hur saker och ting har förändrats. 

vad som behöver förändras.

men mest av allt hur skönt det ska bli att komma hem. Till hemma liksom. Där inga av de där spänningarna finns. Där jag bor i Mitt rum. Det som varit mitt i flera år. Det som jag målade. Min garderob, mina lådor, mina skåp. studentpresenten från stefanie. Stefanie som alltid lyckas träffa alldeles rätt. Hur gör hon det? Det är lite som med Marta, hon vet precis vad jag menar utan att jag behöver säga det rätt ut. Till och med mer än vad jag vågar erkänna för mig själv, men vet att det är så om jag bara vågade erkänna det. 

Tavlan från käraste Jen. Hyllorna som jag satte upp. Minnena. Trots att de inte är så många just i mitt rum. Har nog egentligen mer minnen från Sheffieldrum än vad jag lyckats samla på mig i Lövisrum på alla de år jag bott i det blåa lövisrummet. 

Ser fram emot att jobba med Lisa. Tvinga henne att hänga med mig varje dag. 

Kan dock inte rå för att sakna Sheffield. Det som jag tog precis innan jag åkte. Det som alltid funnits där. Det som kanske kanske finns kvar när jag kommer tillbaka. Det som kanske är försvunnet. Det som kanske förstärks av sommaren. Vå får helt enkelt se vad som händer i sommar. 

Utflyttning, sista boxningen, jaha ja, så var vi 14 igen.

Tre ämnen idag.

1. Utflyttning gör mig riktigt deprimerad. Ben och Alasdair flyttade ut idag. Satt ett tag nere i vardagsrummet och kollade på alla spår efter våra fester och vårt liv. Marx postern, mina svenskakurs lappar, gorrillan och alla visuella minnen. usch vad det var deprimerande. Det var slutet på en era. Jag hoppas att de bästa bitarna av det kan överleva till hösten.

2 Sista boxningen.

Var inte alls särskillt taggad att boxas idag, men det var sista gången som jag skulle kunna boxas innan jag åker hem för sommaren. Rich var inte där, vilket faktiskt gjorde mig lite besviken, för träningen är alltid roligare när han är där. Mest för att han verkligen tränar oss, och inte bara skriker random grejer. Dave, Alex och Darrel var där dock, och det var rätt sjysst. Men pallade verkligen inte anstränga mig något, dave lät mig sparras, men eftersom min gard är skit så fick jag massa slag i magen, och det var liksom inte kul alls. försökte mig på sandsäcken igen, men fick ont i ryggen. Under tiden jag tränade kom Rich. Tror kanske att Dave smsade honom för att säga att jag var där...

När vi sedan gjorde styrketräningen började det hela med att dave skämtade om att han inte kunde kolla på mig för att jag hade ett lågt linne. Sedan urartade det helt, och de attackerade mig. Jag blev omkringsläpad och fasthållen och de slängde medicinbollen på mig. Tror att det var för att jag inte ville göra medicinbollen övningen. Sedan skojsparkades jag och rich och han tog så klart tag i mitt be och lyckades på något vis lyfta upp mig på sin axel och bar då runt mig , och dave tyckte självklart det var läge att slå mig på rumpan. ja den var ju liksom i vädret!

shit vad det här låter illa. Det var ju endast skämt. Det var sjukt roligt.

Stannade en stund efter träningen med dave, darrel och rich coh snackade om allt mellan himmel och jord, snackade om showen imorgon. Det var riktigt trevligt. 

När vi sedan skulle gå bestämmer sig Darrel för att ge mig en kram, för av någon anledning tror han att jag åker imorgon. Men han nöjer sig inte med en kram, utan ger mig en stor puss på kinden också! Vilken avslutning på boxningen!

3. är att jag hatar hatar facebook. Rich och Dave hittade mig på facebook idag, och har precis haft en chatt som började som våra råa skämt brukar. Men sedan gick helt och hållet överstyr. Han ville att jag skulle komma hem till honom. Det började med ett skämt. Om nakenhet. och jag har ju hela tiden bara tagit det som lite roligt skämt, den där råa tonen. jag gillar det. Men jag visste att jag skulle få äta upp det en dag. den dagen har definitivt kommit. 

Hatar hur han menade något med att skämta om mig naken. fuck it trodde att vi var 20+ inte 14. 

alltså  pallar inte skriva nu. hoppas att konversationen sparas på facebook.  så att jag kan återkomma till galenheterna. Han bad mig typ fem gånger om inte mer att komma hem till honom. gav min hans adress. vaddå booty call? men liksom vad för spel spelar han? tror att följden var denna:

frågade om jag packade naken(?)

om han kunde komma över och hjälpa mig, men bara om jag var naken. 

sa att jag inte är naken randomly

kom på något sätt in på att han kunde ge mig en helkroppsmassage och laga middag hos sig, om om jag då skulle vara naken. 

sa att det vore ett means to an end med middagen då.

han sa att jag kunde komma dit och bara vara naken.

jag sa att det vore emot min icke randomnakenhet.

han sa att vi inte bara behövde vara nakna. 

och så kom vi in på väldigt jobbiga områden. där han frågade om jag ville det, och om han fick bjuda mig på middag. om jag ville komma till honom nu, eller imorgon. 

sen spårade det totalt. 

det blev alldeles för seriöst, han ville veta vad jag känner. jag kunde inte ge ett svar. för liksom antingen är jag stenhård mot honom, och säger att jag inte är intresserad alls. vilket ju ligger närmast sannigen. Men detta skulle förstöra hela roliga jargongen. Andra alternativet är att smussla fram något annat, men det kan lätt tolkas, och har tolkats som intresse. det är en svår balansgång. vill ju ha kvar de roliga skämten, men att han ska veta att det inte ligger något seriöst i det. 

Tänkte just på att det verkar som om jag vill ha någon som springer efter mig. jagar, är intresserad osv. och visst kanske. men liksom problemet är ju att han inte bara springer efter och beundrar mig, utan han gör saker också. säger saker, kräver saker. jag vill Verkligen bara ha skämten, den råa tonen, utan underbyggande känslor eller förhoppningar.

det är samma sak som med andy häromdagen, trodde att jag flirtade med honom, när jag egentligen bara kunde vara så trevlig som jag är för att jag inte flirtar!

fuck it, jag får äta upp mina ord. bigtime.

alltså, jag har ju tagit allt som skämt och ironi. kanske ska jag sluta ta hans skämt SÅ ironiskt. och kanske inse att de är av en annan typ av skämt. De som faktiskt betyder något. Vet inte riktigt vad det är som fått mig att inte genomskåda detta tidigare. Kanske just för att jag trott att vi mognat ur den fasen. men jag borde ju veta att sheffield-smågangsters-fighters inte skämtar på det sätt jag trott att de här snubbarna skämtar. fattar inte varför jag varit så naiv. fattar inte att jag förlåtit grabbigheten som jag annars avskyr.

Sommarlov

dagens tenta gick bättre än den i måndags. 

var på Plug ikväll med Marta och Alix och det gänget. 

Alix sa idag när vi träffades på tentan;

Emily, are you alive?! I havent seen you in ages!

Fint av henne att bry sig. Alltså om hon trodde jag var död borde hon väl inte väntat tills hon såg mig med att uppmärksamma min existens. Jag förstår inte riktigt den där grejen med att skämta om att någon är död. Ben gör samma grej. När jag inte sett honom på ett tag så uppmärksammar han min existens med att uppmärksamma att jag inte är död. Ja, jag vet det är skämt, men liksom om du var så brydd om min existens, kanske, ja kanske skulle du brytt dig innan jag uppenbarar mig.

Nästa grej är att jag hatar att gå ut, när folk bara letar efter varandra. Vi tappade bort alix och hennes kille, marta och elias, sven har jag ingen aning om  var han tog vägen, felix letade efter hollie mest hela kvällen och hon undvek honom. underbart. verkligen underbart. jag ville bara dansa och ha kul. varför kan folk inte hålla ihop?!

Sista grejen är att jag och Andy pratade om att jag inte har en pojkvän. båda kom ihåg smset han skickade  och jag berättade vad jag tänkte svara. han trodde att det inte dröjde länge innan jag skaffar pojkvän, och att om han var singel så....

jag påstod att jag inte är självsäker nog att flirta, han sa att jag visst var det och att jag ju hade flirtat med honom!(?). Jag fifflade undan det snyggt med att säga att det jag kan vara rolig, charmig och 'flirtig' med de som jag känner, och vet att jag inte vill ha eller inte kan få, men så fort jag är intresserad av någon eller tycker någon är snygg så gömmer jag mig i en hörna. kanske blev han offended, men alltså jag måste ju sätta gränser någon gång! och liksom ha har ju flickvän! Jag sa också att jag var rädd att jag intimidated people. Eller killar snarare. För att jag är så fucking argumentative. jag skrämmer bort dem. han försäkrade mig om att det bara handlade om att hitta rätt kille. mjo ja visst hitta honom! 

idag var alltså sista tentan för året. ledighet. sommarlov. det har inte riktigt kommit till mig ännu. 

men aktivt lyssnande och kritiska inflikningar är väl också bra?

I min kamp att försöka komma underfund med mig själv, Vad jag vill och tycker, så tycker jag saker om mina vänner. Jag analyserar mitt beteende, som kommer från deras beteende som kommer från mitt beteende. Det är en positive feedback cirkel. Jag pratar, analyserar, reder ut begrepp, handlingar, ord. Jag försöker bara hitta mig själv. Jag försöker komma underfund med mig själv. Men eftersom mina vänner är en stor del av mig så måste jag reda ut dem först. Det gör att jag predikar. Predikar om hur de ska bete sig. Hur de ska tänka. Hur de ska bete sig. 

Jo men jag förstår att det är jobbigt, och jävligt komplicerat, men ibland måste du tänka på dig själv. 

Men se hur dina handlingar påverkar henne. 

Predikan. Jag domderar. 

Jag måste lära mig att lyssna. Låta mina vänner vara de de är, inte de jag vill att de ska vara, eller de jag säger åt dem att vara. jag gör dem en björntjänst. 

Jag tror att jag är bra på att lyssna, för att folk kommer till mig med sina problem. Men egentligen är det inte så. Jag hör på deras problem och berättar hur de ska lösa dem. Tar ofta egen erfarenhet. Pratar lika mycket om mig själv. Tar på mig att lösa deras problem. När vad som egentligen kanske behövs är bara att släppa ut. Låta de där tankarna som man kanske inte säger till alla komma ut, utan att någon säger något om det. Utan att någon försöker lösa ditt problem. 

Förlåt mina vänner. Jag ska börja lyssna.

jo men alltså

Tentan i måndags gick fruktansvärt dåligt. Det var inte nödvändigtvis brist på kunskap, eller jag kunde ju bara svara på två frågor, och det hade ju varit bättre om jag läst på republikansk frihet lite till. Men de frågorna jag valde kunde jag. Typ. Problemet var att jag som vanligt skrev alldeles för mycket. Alldeles alldeles för mycket. Men bara på första.

Nej det som jag skulle skriva om var min misär. I och för sig bidrog ju tentan till misären.

Det har hänt så mycket och så lite på så kort lång tid. Det känns tomt och fullspäckat på samma gång. Tentorna tar över mitt liv. Dock har jag ju inte så många. Och nu har jag bara en kvar. 

Martin och Kath gjorde slut i torsdags, det var ganska illa, så hela helgen var jag moraliskt stöd till Martin som inte ville vara ensam. I söndags pratade de och blev sams igen, i måndags pratade de och blev typ tillsammans igen om jag förstod det rätt. Alix har skaffat kille. Hollie och Felix är tillsammans. Sven har sin tjej. Heg har precis skaffat tjej. Alasdair har typ ochkså tjej. Och allt detta har skett på en månad typ. Jag insåg att de flesta av mina vänner är nu tillsammans med någon. På en fucking jävla månad. 

Jag har haft massa saker att säga, om Martin, om förhållanden, om frihet, om boxningen om alla de sakerna som jag brukar skriva om. Men, det går inte att få fram det. Går inte att få ut det. Livet här tar alldeles för mycket energi. 

fylla igen.

jobbade ganska bra idag på dagen. men har fortfarande inte riktigt fått allt gjort. därför blir det fylla ikväll. ja jag vet, ingen logik. men fylla kräver ingen logik. 

pratade på puben om kvinnors orgasmer. i förhållande till vetenskapen. feminism. feministiska argument. tydligen är det vetenskapligt bevisat att kvinnor är minst kåta när de har ägglossning. och det motbevisar tesen att sex är endast till för reproduktion. jaha ja. 

man använder alltså något vetenskapligt bevisat för att motbevisa något som ska vara vetenskapligt bevisat, men har ett manligt bias. jaha ja. 

det är kärlek ikväll. näst sista kvällen innan tyler åker tillbaka till USA. sista kvällen för fylla innan jag och Martin har jobbiga tentor. Sista kvällen innan sommaren. Det ger kärlek. Man vet att man inte kommer att ses på ett ganska bra tag, och man vet inte vad som händer i höst. Kommer Ben att hoppa av? Kommer jag och Martin hänga trots att vi inte bor tillsammans? kommer jag och Ben och Alasdair hänga trots att vi inte bor tillsammans?

Man vet inte. Därför är det kärlek. När vi fortfarande har varandra. 

Kärlek under fylla. Vilken jävla kärlek. 

Tänka sig

Alltså, ibland blir jag knäpp på Martin. Detta är väl kanske inte en nyhet. Vi pratade just om frihet, och han beskrev väldigt engagerat om att frihet inte kan vara kvantitativt, utan det måste vara kvalitativt. Vi kan inte mäta frihet, jämföra på det mer eller mindre sättet.Om vi ser på det kvantitativt så är vi mindre fira ju fler hinder till vår frihet det finns, typ väggar och trafikljus, än i en totalitär stat, där det är förbjudet att göra det som staten säger är förbjudet. En regel mot många hinder. Jag lyssnade och lärde, blev imponerad av hans analytiska förmåga. Men så läser jag två sidor till i boken som han läste igår, och jag läser idag, så kommer precis det exemplet! alltså han hävdade ju inte att det var hans exempel, men det lät ju så. Och jag satt där och kände mig mindre värd. Galet. Galet. Han är ju smart, och tillämpade ju exemplet lite annorlunda. Men jag måste sluta känna dessa mindervärdeskomplex. 

Nästa galengrej med Martin är hans diplomatiska attityd. Han säger inte när han tycker att du beter dig på ett osjysst sätt. Han håller bara tyst och struntar i det beteendet. Han gömmer liksom ett förakt. Nej, detta behöver konceptualiseras lite bättre. Det kommer en annan gång. Nu tillbaka till friheten.

imorgon ska jag börja leva det goda livet. Alltså inte nödvändigtvis det njutbara goda livet, för det har jag levt tillräckligt detta år. Utan det Goda livet. Det där jag vaknar tidigt och pluggar. men först ska jag njuta lite till