Emilou lyssnar

medans jag forsoker fixa till mardroms referenslistan till mardromspappret.

Emilou vill inte

Jag håller på att skriva en ansökan för en praktikplats på regeringskansliet när i England. Och jag har svårt att få till det. Då bloggar jag istället. Då facebookar jag istället. Då vill jag inte. Men jag vet att jag behöver det. Jag bestämde mig nämligen att söka denna praktikplats när jag kände mig som mest klaustrofobisk här i soton. Så jag måste söka. Jag vill ju det egentligen. Vill allra helst få det. Jag behöver det. Men om jag inte får till det får jag det ju inte. Och då kunde jag ju lika gärna ha låtit bli att söka. Eller?
Nej så är det ju egentligen inte. Det är alltid värt att söka. Och jag har ju blivit peppad av två personer att söka. Så ta tag i det E!

Emilou goes WTF!!

ALLTSÅ VAD ÄR GREJEN MED KONSTIGA SNUBBAR OCH MIG??!
Han svarade på mitt 3.20 sms på en fredagkväll och tror alltså att jag vill återuppta kontakten med honom. Han smsar en gång till när jag inte svarat på hans svar. Det är helt enkelt pinsamt. Har han inte mer värdighet, stolthet och förstånd än att fatta att om jag smsar honom 3.20 en fredagkväll betyder inte det att jag vill småprata med honom.
Jag har slutat vara online på facebook för det är där vi kommunicerade, och hade helt enkelt för många jobbiga samtal och det störde mig helt enkelt att han hade en direkt länk in i mitt liv. När man smsar är det liksom annorlunda för då kan jag bara låta bli att svara utan att han vet att jag direkt undviker att svara. Eller det blir inte lika uppenbart i alla fall. Men så började han prata med mig på skype, och till en början så blev jag ju smickrad igen, dumt nog, av uppmärksamheten. Men så en kväll så startade han en chatt, men ringde sedan upp mig. Men när jag väl svarat så pratade han inte. Han knäppte på sin video, men pratade inte. Helt sjukt. Men så började han prata, men han var värsta konstig. Sedan dess har vi inte pratat. Förens jag skickade det där smset i fredags. Och nu så gör han samma konstiga skype grej igen. Jag vill inte prata. Har inget att säga. Och varför fattar han inte det? Jag har inte hjärta nog att inte svara denna gång. Det är så mycket lättare att ignorera sms. Jag har inte hjärta nog att inte svara när han ringer. Jag borde lära mig av tidigare misstag. Borde stå på mig och inte smickras. För vad fan är det att smickras av? Men jag svarar. Och det är precis så där olustigt som alltid. Han är tyst, ställer några frågor, men pratar inte så mycket. Jag vägrar att leda konversationen. Ringer han får han leda. Svarar kort på hans frågor, ställer inte många frågor. För om han vill ha kontakt måste han fanimig KOMMUNICERA. Jag tänker inte anstränga mig, för jag vill inte ha det. Vill han ha det får han anstränga sig och då KANSKE jag överväger att återuppta kontakten. Fast egentligen inte.

EDIT: Och så kommer vi in på det där som vi pratade om förut. Det där om hur han mår, och det där om hur ovillig han är att ändra på sig. Jag säger att jag tror att han kan, men inte vill. och att han klagar på det och använder det som en ursäkt för olika saker som får honom att inte leva sitt liv som han vill. VARFÖR VARFÖR BRYR JAG MIG SÅ MYCKET??? varför lägger jag ned energi, sitter uppe sent och svarar. Engagerar mig. Han säger: det enda jag kan göra är sex, och träffas då och då, which is no good, and occasional trips to town to work.  Jag tänker WTF?!?! Var kommer detta ifrån, och hans beteende i personliga konversationer är alltså lika kasst som i politiska diskussioner. Men jag säger att okej, jag bad inte om din tillgänglighet. Han säger, nej nej, det var inte så jag menade, jag menade i allmänhet. IGEN VARFÖR BRYR JAG MIG??? Jag påpekar att han gör precis samma sak igen. Han svarar med att han inte kan ändra sig hur mycket han än vill. Jag säger att det är ju precis det jag menar. Och så säger jag det. Jag säger att jag inte vill ha något med det att göra. Om allt han ska göra är att klaga på hur han har det men inte göra något åt det. Och han har inte svarat. Kanske lite väl hårt sagt. Men jag pallar inte. Om inte han tänker vara rättfram och säga vad han menar så måste jag vara det. Jag ställer krav, jag tänker inte vara en snuttefilt eller en axel för hans gnäll. Jag kan inte vara den personen.

Emilous nya look

Alltså jag menar ju bloggen, även om min personliga  look också har förändrats på senaste. Men det har ju skett lite förändringar här. Känns lite renare, lite snyggare. Det första är ju headern, som nu har blivit en stor stor bild. Tar upp hela skärmen för mig när jag går in på bloggen (ja jag går in på min egen blogg, mest för att det är det lättaste sättet att göra nya inlägg). Det är lite för att det är snyggt och lite för att jag helt enkelt inte vet hur man får bilden att bli mindre. Sen så är ju bakgrunden lite ljusare, men jag har behållit den som grå, för jag tror att det mesta är gråskalor snarare än svart eller vitt. Kalla mig akademiker som vägrar ta ställning om ni vill, men det är ju det jag är! Men bakom det gråa ligger ändå det vita. Som antyder att det kanske finns något som är vitt ändå. En ljusare tillvaro med tydliga direktiv, eller så uttrycker det kanske att någonstans vet du själv vad som är rätt för dig, den där magkänslan du vet. Gillar egentligen inte att titlarna och länkarna är blå, men lyckas inte ändra. Så, nya looken, blandning av eftertanke och lathet!

emilou har full helg och influensa på G

om jag för några veckor sedan kände mig ensammast i världen och utan något egentligt socialt liv så väger senaste veckans och framtida aktiviteter upp för det. Ikväll ska jag på gig, imorn åker jag till london, och jag har olika sociala träffar inplanerade under hela nästa vecka. Samtidigt som jag ju har massvis av saker att göra på min forskning. Och till råga på allt har jag dragit på mig något som verkar vara jordens långsammaste influensa. Har asont i huvudet, är lite halvsnuvig, mår lite illa, sover länge men dåligt och har inte mycket energi så när jag ställer mig lite för snabbt så blir jag lite yr i huvudet och måste hålla i mig i väggen eller dyligt fast föremål i min närhet, och så har det varit i ett par dagar nu. Men det har liksom inte brytit ut helt, jag antar att det kommer ske typ imorgon bitti. Eller på söndag morgon. Typiskt till när jag har så mycket kul att göra. Är det karma eller?
Nu ska jag göra lite middag och poppa lite mirakelpiller med kaffein och paracetamol, så att jag orkar med giget ikväll.

Emilou och kändisakademikerna

Även om den akademiska världen kanske ibland är lite svårigenomtränglig, så när man väl är inne i den så är det ganska lätt att få träffa sina idoler och förebilder. De där som skrivit de fantiastiska böckerna och artiklarna och som man ser citerade överallt. Lite som att träffa en artist vars skiva man gillar, men mycket nördigare. Jag minns hur uppspelta vi var när CH kom till vår avdelning i Sheffield, och hur glad jag blev när han gillade min kandidatuppsats ide och blev min handledare. Jag minns hur nervös jag var när jag skulle träffa GS första gången, jag kunde inte sova, och hade svårt att bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. Men även om det är lite nervöst även nu när jag 'på insidan' på ett annat sätt än när man var UG tex när MM i Stockholm bjöd mig på lunch eller när vi var i Geneve och jag träffade alla de stora inom sociala rörelser, så är det annorlunda nu, för de vet liksom vem jag är. Så även om det var lite obekvämt när vi var på Island och vi fick vår lyxmiddag betald av han den där italienaren så hade det ju varit ännu mer obekvämt om jag inte hade träffat honom ett par gånger innan. Och jag tvekade ju inte alls för att säga hej till den andra italienaren när vi sprang på henne vid Thingvellir. Och vilket jäkla flyt för Andreas, (typ) helt ovetande om hur stort det var; det finns folk vars högsta önskan är att träffa dessa två. Antar i och för sig att det är lite som alla de stora inom democratic innovations som jag träffade utan att ha en aning om vilka de är. Den senaste i raden av kändisakademiker är en snubbe som jag har tänkt att skriva ett krtitiskt papper om/till. Han kommer till vår workshop i slutet på nästa månad, och jag är nu glad att jag inte skrivit det där pappret än så därmed inte ska presentera det. Han hade ju kunnat ta illa upp! Lite repsekt har man ju ändå för de stora. Även om jag och GS och vår HOD har en ganska rå tongång i våra skämt.
Men det är lustigt det här med kändisakademiker, för de är ju som kändisar, bara inte lika coola för de som inte är inom akademia, men om man har rätt kontakter och är på 'insidan' är det väldigt lätt att få träffa dem. Jag antar att det är lite samma med andra kändisar, men jag får för mig att 'rikiga' kändisar även då är lite mer svårtillgängliga än våra nördkändisar.
Det är ocksåär bra med att ha en känd handledare är att de inte bara kan fixa ihop dig med andra kändisar, men också eftersom hans namn gör att jag får svar på frågor från folk han känner snabbare och får data som jag kanske annars hade fått kämpa med att få tag i. Eller att han kan be folk om tjänster åt mig. Som tex att han
försökte fixa ett pass åt mig för att komma in på Conservatives konferens.
Så från att ha varit asanervig för att träffa GS för tre år sedan sitter jag nu här och får träffa stora akademiker och han ber om tjänster å mina vägnar. Jag känner mig som världens tuffaste nörd.

Men den här huvudvärken, den är inte okej. För jag har 20 sidor kvar att läsa och handledarmöte i eftermiddag. Jag bävar faktiskt lite över detta möte, tror att G möjligtvis kommer att säga till mig att jag inte kan slösa deras pengar. (Vaddå £100 för en studie är väl inte så mycket?) Och så har jag ju inte läst den där boken som jag skulle läsa, så all in all så är jag lite nervös över detta möte.

Emilou springer ifatt

Den där jävla skitkänslan gav med sig när jag gick ut och sprang. 8.5 km. Så jävla bra är jag. Visst att det tar typ en timme, men det låter jag det göra för just nu handlar det mest om att ta sig ut och springa regelbundet. Snabbhet får komma sen.
Hjälpte också att prata med Em, lättade på lite av skitsakerna som orsakat skitkänslan.
Och som lite extra plåster på såren hörde två oberoende vänner av sig och gav lite kärlek. Kanske inte uppenbar kärlek, men ett litet 'hej, jag minns dig och vill vara kompis med dig'. Jag har något annat här om de där kollegorna inte funkar. Självkänslan hann ifatt verkligheten. Eller om det är tvärt om.

Jävla skitkänsla

Har de senaste dagarna gått runt med en orolig känsla i kroppen. Obehaglig och orolig. Jag tar saker personligt, blir sårad, drar mig undan, gräver ned mig i ett djupt och fult hål av dålig självkänsla. Ett hål där jag inte är värt något. Där ingen vill vara min kompis. Där ingen är min kompis. Där jag är en jobbig person att vara med. En person som folk undviker, för hon är så jobbig att prata med. En person som aldrig bidrar med något smart till diskussioner. En person som inte fattar skämten och som inte drar några roliga skämt. En person som är med lite sådär på nåder, men som ingen skulle välja att ta med om de fick välja.
Det jobbiga är att jag fick lite bekräftelse för de senaste känslorna efter något som irländaren sa här om dagen. Och hur ska man annars tolka att de inte frågade/sa till mig att de skulle till cafet, och när vi väl var där så gick de alla utan att vänta på mig. Visst att jag är en vuxen människa som kan ta hand om mig själv, men sånt där är ju bara hyfs och trevlighet. Jag pallar liksom inte hela tiden vara den som förstår, pallar inte vara den som ursäktar dem utan att de ens bett om ursäkt, pallar inte lägga energi på att se saker på ett annat sätt. För varför kan inte den som beter sig ohyfsat lägga lite energi på att vänta en sekund för att kolla att alla är med?
Och  så blir jag sur på mig själv för att jag tänker på dessa saker. Att dessa saker spelar roll för mig. För det är ju så att det är för att jag bryr mig som jag blir sårad.
Men det är nog för att det känns som om jag är den enda som blir bortglömd på det sättet. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv, men när man är i en social grupp och blir utesluten, och när det sker ofta, då är det en helt annan grej. Jag kan vara själv, men jag vill inte vara ensam.
Så då drar jag mig undan och ställer mig utanför, drar mig undan. För jag är hellre ensam och stark än inkluderad och svag. Och det blir en ond cirkel. Jag drar mig undan, blir inte inkluderad, och känner mig mer och mer ensam. Jag har väldigt svårt att skaka av mig den känslan. Svårt att vara stark. Se att de jag umgås med är jobbkompisar, de behöver inte vara mina vänner. Behöver inte vara mer än så. Kan inte vara mer än så. För om de inte är mer än så, vad har jag då?

Island dag 3- blandad kompott

Jag började dagen med att rida islandshäst. Jag kunde ju inte ha varit på Island utan att rida islandshäst, och eftersom Andreas och jag hade inte planerat in någon ridning, vilket jag tror att Andreas var ganska glad över, tog jag ledigt en morgon från konferensen och gav mig ut på Lavaridning. Jag stötte på ett gäng svenskar från Göteborg. Det var lite pinsamt till en början, för jag kom dit, hörde dem prata svenska, men eftersom de var så involverade i sitt samtal att jag inte vågade gå fram, men när jag sedan hamnade bredvid en av dem på bussen så gick det liksom inte att inte prata längre. Ridningen var helt fantastisk, även om det är lite trist att liksom bara rida på rad... När jag kom tillbaka hade Maria fortfarande inte gått till uni, utan hade shoppat och sedan bara varit på hotellet. Jag hade bråttom för jag ville till en panel på eftermiddagen och hoppade in i duschen. Hon var värsta deppig och klagig. Hon har varit det hela tiden. Hon är svår som sjutton. Hon kräver konstant uppmärksamhet även när jag berättar om något, eller om det handlar om mig. Som typ att när jag berättar för Cri att min presentation gick jättebra så ger hon sig in och säger att min opponent ÄLSKADE mitt papper. Visst att det är en positiv inflikning, men hon avbryter ändå för att sätta sig i mitten av uppmärksamheten. Jobbigt helt enkelt. Panelerna var okej, jag var ganska trött. Gatekrashade en reception, träffade lite mer svenskar, pratade med ett gäng kul foll. Däribland vår HoD. Han är så fantastiskt rolig. Irländaren är också en rolig filur. Han har faktiskt varit väldigt sjysst här, inte för att vi har setts så mycket, men då vi har setts har han varit mycket trevlig. Maria kom till middagen och bad om ursäkt till bona för att hon betett sig illa dagen innan. VI hade tillslut en väldigt trevlig middag. Drack mycket vin. Jag och Cri hade sedan en lång diskussion om de andra två i vårt team. För Maria stack iväg med Marco. Om jag hade gjort något liknande hade hon totalfreakat. Men hon ser inte att hon gör detsamma. Cri och jag pratade mycket om samarbetet och att det är så mycket tjafs. Maria kom hem jättesent. Jag undrar verkligen hur presentationen kommer att gå imorgon...

Emilous edit no2

1.Hittade just en bild på honom på hemsidan (!!!!!!!!)ni kan ju gissa vem han är.
2.min granne ovanför har någon typ av otroligt konstiga och tunga vanor. Det dunsar och klunsar mest hela tiden. Jag undrar vad det kan vara. Hoppande? Vikter? Och där gick jag tom på ideer....

Island dag 2- Emilous post Island-edit

Faktumet att det är den isländska flirten är det jag skrivit om i min anteckningsbok efter andra dagen på Island som också var första dagen på konferensen då jag presenterade mitt papper som fick ASABRA feedback av opponenten säger kanske något om hur ovanligt och viktigt detta var för mig. Presentationen gick i alla fall väldigt bra, jag var beredd på att bli slaktad men blev hyllad. Jag hade ingen aning om hur konferenspresentationer fungerade, men var ändå inte så himla nervös. Maria hängde med mig och satt längst bak.
Så fort opponenten fick reda på att jag var jag sa han: I really liked your paper.
Jag sa: Thanks, it is a rather different paper to the others on the panel. I was a bit worried when I saw them, cause my paper is not empirical at all.
Han: Well I think that is what is interesting about it, and I will tell you more about it later

Det är ju som att ge någon en present som de inte får öppna förens en halvtimme senare!! Men jag tog det mest som att det är något som opponenten säger till den som ska presentera. Jag var ju clueless när det kom till konferensetikett.

När jag sedan skulle presentera (näst sist!) introducerade han mig och mitt papper med att säga: We now move on to a rather different paper, but a paper that I really like a lot.

Jag presenterar och det går bra. Missar bara en knapptryckning som skulle få fram ett frågetecken. Jag fick till och med publiken att skratta när jag sa att det var både synd och skönt att den person som utvärderat det program som jag kritiserar i mitt papper inte är där.
När det blir dags för opponentens kommentarer börjar han med att säga: We have a collection of rather different papers here, which all bring interesting points to the discussion. I am particularly thinking about the paper presented by E, but I will go in to more details about this later.
ÄNNU EN GÅNG håller han mig på halster. Men när han väl kommer fram till att kommentera mitt papper säger han:
I think you have put forward a very strong argument for seeing young people in a different way than we currently do. We need to see young people as citizens when we do these surveys about their civic engagement.
Jag har alltså övertygande argumenterat för en fundamental förändring i hur en hel disciplin utför sin forskning. Visst att jag inte övertygade de gamla stofilerna, och egentligen vet jag inte riktigt vem opponenten är, om han har någon vikt överhuvudtaget och det är ju inte så sannolikt att denna disciplin kommer att ändra sin forskning. MEN jag blev inte slaktad. Det är det absolut viktigaste.
Andra dagen på Island var helt enkelt en succé all round.

Island Dag 2- Emilous isländska flirt

Laundromat, Paradiset på Island

Igår när jag och Maria satt på Laundromat och jobbade hela dagen så kom vid ett tillfälle en av killarna som jobbade där till vårt bord och frågade om vi ville ha något. Hur mycket jag än älskar Laundromat så är detta något störigt, alltså inte att de kommer fram och tar beställningar, men för att det inte är uppenbart att det är bordsservering. Det är liksom en bar i mitten som gör att det verkar som om man ska gå upp dit och beställa och betala, och det är kanske okej, men det är förvirrande när de har båda systemen! Eller så är jag bara så indoktrinerad i det Engelska att beställa i baren att det är därför jag blir förvirrad.
Hur som helst så var vi precis på väg att gå (trodde jag!) när han kom och frågade om vi ville ha något mer, så sa jag nej tack och att vi precis var på väg att gå. Men jag hade lite dåligt samvete för att vi hade suttit där hela dagen och ockuperat bordet (även om vi köpt saker hela dagen) så jag lade också till något om detta och att vi jobbat på en presentation. Det visade sig sedan att han skulle börja plugga statsvetenskap på universitetet och var chockad över att jag bara var 24 och doktorerade. Hej åldersångest!
Han är en typiskt snygg skandinav. Intensiva ögon. Lång. Snygg frisyr och markanta kindben. Vi pratade lite om statsvet osv. men inte så mycket mer än så.
Tills ikväll. Vi hade letat i evigheter efter någonstans att äta, och eftersom ECPR ökade Reykjaviks befolkning med typ 10% så var det proppfullt på alla matinstanser i hela stan. Till och med de dåliga. Men vi hamnade tillslut på Laundromat igen. Maria var inte med oss, utan hade suttit på Laundromat hela dagen och typ surat/jobbat. När vi kom dit och jag såg henne frågade jag om hon ville äta med oss, men hon sa att hon inte kände för att socialisera. Vi väntade i evigheter på att ett bord skulle bli ledigt och tillslut fick vi två mindre bord i olika delar av lokalen, varav ett var precis bredvid Maria. Tydligen så kom en av de jag var med upp och var otrevlig, eller jag var inte där, men en av de i den grupp jag var med. Medan vi väntade stormade hon ut så vi fick bordet hon satt vid och vi fick ett bord som vi alla fick plats vid. Men jag fick ett surt sms som sökte sympati. Jag vägrade ge sympati för jag pallar inte ursäkta dåligt beteende för att någon mår dåligt. Det funkar inte så. Visst att om någon mår dåligt kanske de har kortare stubin eller inte är så sociala som vanligt, men att var oförskämd, där drar jag gränsen. Och någonstans tror jag att det handlar mer om uppmärksamhet än att hon bara mår dåligt.
Hur som helst, när vi var där och letade bord såg jag snubben jag pratat med dagen innan. Han var där med sina kompisar och såg inte mig när jag såg honom. Han har ett sådant där ansikte som står ut bland andra ansikten, ett som märks. Det är något med hudfärgen och hårfärgen tror jag. Skandinaviskt askblond. Isländskt askblond. Och guldskimrande smutsnövit hud. Det är kombinationen av det gyllene och gråvita. En kombination jag bara sett i Skandinavien (och jag är ju så himla berest att jag ju kan jämföra.... eh!) Synen av honom fick mitt hjärta att hoppa till lite. Fick mig att le inombords. Och kanske lite utombords också. Men eftersom han var med sina vänner såg han mig inte tror jag.
Men så när han var på väg ut så vänder han sig om mot där jag sitter och är involverad i en diskussion om epistemologi (ja detta var ändå en konferens för statsvetare!) och ler. Och jag kommer av mig totalt. Den där ögonkontakten med energi. Med magi. Med ett leende. Den där som vet vad den söker och stannar när den hittat den. Och ler.
Jag vet inte om jag log tillbaka. Vet inte hur länge jag behöll ögonkontakten. Tror att jag mest chockades, rodnade och sänkte blicken. Försökte återkomma till diskussionen jag hade. Jag är inte så van vid denna typ av ögonkontakt. Sist det hände så var det med golfaren i Sheffield. Men under de få sekunder som blicken varade spred sig en varm känsla (eh kanske att jag rodnade...!) spred sig från huvudet ned i bröstet och ledde till små små darrningar i händerna. Och varje gång jag tänker på honom och hans blick kommer känslan tillbaka. Han är min Isländska flirt och jag vet inte ens vad han heter.

Alltså helt seriöst jag har blivit så jävla bra på rutiner. Typ att jag lagat ordentlig mat (typ) varje dag och att jag diskat varje dag. och det där med att jag sprungit tre gånger denna vecka bara måstemåste sägas igen.Och att jag trots att jag druckt två glas vin inte röker. Rutin att inte röka. Det är bra. Nu ska vi bara göra oss av med sockerbehovet också så är vi tiptop.