Den där jävla skitkänslan gav med sig när jag gick ut och sprang. 8.5 km. Så jävla bra är jag. Visst att det tar typ en timme, men det låter jag det göra för just nu handlar det mest om att ta sig ut och springa regelbundet. Snabbhet får komma sen.
Hjälpte också att prata med Em, lättade på lite av skitsakerna som orsakat skitkänslan.
Och som lite extra plåster på såren hörde två oberoende vänner av sig och gav lite kärlek. Kanske inte uppenbar kärlek, men ett litet 'hej, jag minns dig och vill vara kompis med dig'. Jag har något annat här om de där kollegorna inte funkar. Självkänslan hann ifatt verkligheten. Eller om det är tvärt om.
No comments:
Post a Comment