Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou och jämställdheten

Jag är ihop med en snubbe som antagligen inte skulle kalla sig feminist. Inte för att han är emot jämställdhet, lika lön för lika arbete osv. utan för att han är obekväm med termen och allt som kommer med den. Och det är det väl många som är, och det är väl därför vi har HeforShe kampanjen, som Hannah Fahl skriver så bra om här.

Det har varit en del inlägg om jämställdhet i förhållanden bland bloggarna jag läser och det har fått mig att fundera på jämställdheten här med den ickefeministiska mannen jag lever med. 

I vardagsbestyr som städning osv ligger det till ungefär så här:
- Han handlar i princip alltid, eller så gör vi en beställning på internet. Och hur lyxigt detta än må låta så önskar jag att jag kunde få handla lite oftare eftersom jag känner att jag inte har mycket kontroll över vad vi köper, och att han kan köpa små impuls inköp som han vill ha.

- Vi delar på matlagningen ganska jämnt, ofta gör vi matseldel för veckan och tar några dagar var.

- Han diskar, jag torkar.

- Han städar badrummet oftast, fast jag tar oftast duschen. Resten är no drama.

- Jag tjänar för tillfället mest, men vi delar 5050 på räkningar och mat.

- Han bakar alltid bröd till oss. 

- Han tvättar och sorterar oftast tvätt. 

Så i vardagen är vi nog inte så himla jämställda, och det är jag som är 'the bad one'.

Men precis som Linn skriver så är det ju mer än det som jämställdheten, eller bristen på den, kan göra sig påminnd och där är vår balans väldigt annorlunda.

- projektplanering: vi är båda extremt organiserade. Men jag är den som håller bäst koll. 

- Jag är den som tar upp problem, vill prata om dem. Eller kanske blir surig så att han oftast märker och frågar vad det är. Han håller inne, vill inte prata, inte lufta. Och jag tycker att jag blir den som tar mest ansvar för vårt förhållande. Jag är den som först tar steget att lösa ett bråk.

Frågan är hur mycket det här är kvinnligt/manligt, och hur mycket som är personlighet. Visst att socialisering i olika könsroller spelar stor roll, men i fallet med hans städning osv. så handlar det nog mest om att han vill ha ordning runt sig och mindre om att det ska vara en jämställd fördelning på hushållsysslor. Och med konfliktlösningen kan det ha precis lika mycket med att jag är tjej och socialiserats in till att vara bra på det, som att jag är yngst i en syskonskara och därför blivit bra på konfliktlösning. Min lilla poäng är kanske ändå den att livet kan bli jämställt/ojämställt vare sig en av partners eller båda är feminist och uppmärksam på dessa grejer eller inte. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle bli ihop med någon som inte var (uttalat) feminist!

Emilou och våren

I djupaste vintern köpte jag oss en wake up lampa. En sådan där som simulerar en soluppgång så att man vaknar naturligt av att det blir ljusare. Den har väl funkat sådär, tror att det är något fel på den eftersom den inte riktigt når det ljus den borde. Men det gör inget för nu vaknar jag naturligt av att solen faktiskt går upp. 

Vi går äntligen mot ljusare tider. 

Både i världen och i livet. 

Vi skrattade tillsammans imorse. Vi har skrattat tillsammans mycket på senaste. Vi är mjuka och snälla mot varandra. 

Livet är fortfarande lite svårt. Men inte lika avgrundstungt som det kändses i höstas.
Våren gör verkligen underverk. Jag såg snödroppar igår i stallet. Den tidiga våren i England är det bästa med detta land! 

Emilou och Dr Emilou

Jag fick min lönespec idag och det har börjat stå Dr på dem nu. Och det känns som en så himla konstig grej, att jag nu helt plötsligt har en titel framför mitt namn som aldrig kommer försvinna. Själva titeln spelar inte någon roll, men att den alltid kommer att vara där. Det känns konstigt.

Emilou och att växa ikapp, växa ihop.

Jag fyller snart 28 och jag tror att vara 25+ passar mig ganska bra. (Så pass bra att jag slutat tänka på hur gammal jag är, och när jag var i Australien i somras påstod att jag var 25...)
Jag har alltid varit lillgammal och kommit bättre överrens med de som är äldre än jag. Så det är kanske inte förvånanade att jag nu när jag blivit lite äldre liksom växt ikapp. Jag kände mig alltid lite obekväm när jag var yngre, hade inte så stor lust att göra alla de där oansvariga sakerna som skulle göras på universitetet. En del oansvarigt gjorde jag väl, men jag höll nivån ganska låg. Men samtidigt var jag obekväm med att göra de mer vuxna grejerna, jag var ju faktiskt fortfarande student och under 25. Så hela grejen med att köpa lägenhet, skapa bo, barn osv. det kändes också väldigt främmande. Jag kände mig liksom mittemellan, tudelad. Lite vuxen lite ung. Typisk ungvuuxen alltså.
Men de senaste åren typ efter 25 så har de två delarna växt ihop, och jag är bekväm med att vara ung vuxen. Jag har växt ikapp, växt ihop. Fan vet vad som händer när jag fyller 30!

Emilou är trött

Klockan är bara 10 och jag är redan trött. Mest trött i kroppen, trött i huvudet. Inte så att jag skulle kunna sova, men trött så att jag skulle vilja göra något helt annat än läsa och kolla på dator skärmar. Min hjärna är trött.

Emilou och avhandlingen

Ibland (ganska ofta egentligen) går jag tillbaka till min avhandling för att hitta källor eller rent av kopiera text därifrån till en artikel. Detta är oftast inte en så trevlig upplevelse, för det betyder att jag skriver på något och inte riktigt känner för det. Men så ibland när jag tittar tillbaka på min avhandling så förundras jag över att jag faktiskt skrivit den. Att JAG har knåpat ihop cirka 70,000 ord. Och försvarat detta arbete. Och så slår det mig att jag ju är doktor. Att det är uppbringandet av dessa 70,000 ord som gjort mig till doktor. Det är rätt galet.

Emilou och uppförsbacken

Jag hade hoppats på en nystart, omstart nu till 2015. Att de där sakerna som kändes jobbiga och gick emot förra året skulle klaras upp och det liksom skulle bli lite lättare att ta mig fram i vardagen. Men än så länge har uppförsbacken fortsatt. Jag börjar året med dunderförkylning som aldrig verkar bli bättre. Min kondis är nu så dålig att jag blir andfådd av att gå upp för trappor, och jag som brukar gå snabbt måste be folk att gå långsammare för att jag inte hänger med och jag har inte cyklat till jobbet sen jag kom tillbaka.
Jag kollar på lägenheter men hittar inget som egentligen lockar. Eller så är det som lockar inte längre till salu. Men vi måste flytta från vår lägenhet. Vi har nu inte bara mögel på väggen vid ytterdörren, och i matsalen, men även i vårt köksskåp.
Och inatt blev Ds cyckel stulen från vårt skjul.

Emilou och juste det är ju december

Tiden går fort. Och det kanske är bra, för snart är jag hemma, det är jul, nyår och födelsedag. Och sen är det nästan vår.

emilou och läget

Det är kallt i Newcastle. Det är bara ett par grader, om ens det, över nollan och det blåser. Imorse när jag cyklade till jobbet blåste jag nästan omkull i en rondell. Mina tår är fortfarande kalla trots vinterskor och bra värme på kontoret.
Kylan gör mig trött. Jag är trött på att vara kall och det är bara november.

Emilou och hej igen!

Det är kallt i vår lägenhet. Vi har inte värmen på om dagen.
Jag kollade på några lägenheter i morse. Men inget var något jag egentligen vill spendera pengar på. Jag är fortfarande ganska såld på den lägenheten vi kollade på förra veckan. Men det är bra att hålla koll på marknaden.
Nu ska jag gå och duscha mig varm. Och sen gå till jobbet och hoppas på att värmen är på på jobbet. Annars får jag helt enkelt gå ner på stan och kolla i affärer. Synd!

Emillou och HEJ!

Det här med att flytta till andra sidan landet, börja nytt jobb och flytta ihop, det har tagit en del på krafterna och krävt en hel del tid. Jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Eller i alla fall inte att skriva ned de saker som jag reflekterar över.
Det är en ny erfarenhet att hela tiden vara med någon. Hela tiden ha någon nära, ha någon där. Speciellt eftersom D är arbetslös, eller har varit, nu har han ju fått ett jobb. Men det är inte ett bra jobb, inte ett jobb som han förtjänar. Men det ger ju pengar. Och just nu är det det viktigaste. Men det börjar inte förens efter jul. Så nu jobbar han som servitör. Och får minimilön, £7 i timmen och jobbar till 2.30 på morgonen. Jag tror jag tjänade mer när jag precis tagit studenten. Men det är pengar. Fast sopiga pengar för någon som doktorerat.
Jag är alltså ensam hemma ikväll och har tid och plats att skriva. Och jag borde skriva en föreläsning som jag tycker är ganska tråkig, så jag har också något att undvika och därför tar mig tid och plats att skriva. Men jag tyckte mig också höra att någon försökte bryta sig in genom bakdörren förut. Men det var antagligen bara rören som lät, för jag vågade tillslut kolla dörren och det var inga märken eller något som skulle föreslå att någon försökt bryta sig in.
Vi kollade på en lägenhet imorse, en tre rummare med vedspis, öppen planlösning mellan kök och matrum och nyrenoverat badrum. Jag är väldigt sugen på att gå vidare med denna lägenhet, dels för att det är en bra lägenhet, men också för att jag vill komma ur denna lägenhet. Brådskan kommer från att vi har jätteproblem med fukt och mögel. Och det är en kall lägenhet. Men fantastiskt ljus och stora fönster.
Imorgon åker jag till Mannheim för ett projektmöte. Det blir första resan på mitt nya brittiska pass! Och det är ju spännanade, men jag ser inte alls fram emot mötet. Det är ett svårt projekt, och jag har svårt att hitta motivation och intresse för hur projektet ser ut just nu. Det är väldigt dåligt lett och alla verkar vara generellt förvirrade. Men min chef verkar både turligt och oturligt hålla med. Turligt för att det betyder att han kommer pressa för att det blir intressant för oss, men oturligt för att det betyder att han inte heller är särskilt motiverad eller intresserad av projektet.
Så jag är lite lost på jobbet, dels för att det ändå tar en del tid, och dels för att jag inte har jättestor lust att gå tillbaka till avhandlingen och skriva artiklar på den. Det är fortfarande lite för smärtsamt. Tror jag. Eller så är jag helt enkelt bara uttråkad. Jag har inte tålamod att vara akademiker på det här sättet. Saker tar för lång tid.
Men jag tror att lite av bristen på motivation också kommer från faktumet att jag är lite utmattad. Inte bara är det tungt att flytta, börja nytt jobb och flytta ihop, men att också ha en arbetslös kille när ens jobb handlar om ungdomsarbetslöshet, det skapar lite konflikter och frustrationer inom mig som tär. Och så har ju mina sjukdomar fortsatt, jag hade in infekterad visdomstand i typ en månad fick två kurer penicillin, gjorde livmoderstapps biopsi, och generella krämper som nackspärr och förkylningar. I två månader somnade jag 21.30 i soffan och sov till kl 8 nästa morgon och var ändå trött när jag vaknade.
Allt detta tillsammans har gjort att jag varit så trött att minsta lilla extra motgång har känts som en livskris. Jag gick till jobbet med gråten i ögonvrån i tisdags och i onsdags klarade jag inte av att hålla det inne utan spenderade morgonen innan min föreläsning med att gråta på Ds axel.
Detta år är året då saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig. På gott och ont. Vissa saker har blivit bättre än jag trott, andra saker inte alls så som jag ville men ändå okej, och andra saker riktigt jävla sopiga och en del besvikelser. Detta år har varit en berg och dalbana där jag försökt hålla mig kvar i svängarna, hänga med i pirret när det går upp och trösta mig med att det går upp igen när det går ned. Ibland måste jag knuffa på för att det ska gå upp igen. Men jag är trött nu. Jag har hållit i mig så himla länge nu att jag skulle vilja att vi tar och åker på en vanlig liten landsväg, typ den som går mellan fälten på väg till Fläck. Små gropar och ojämnheter är okej, men jag vill att vi kör långsamt så att vi inte slår huvudet i taket. Vägen är rak och jag vet var den leder.
Det har varit ett ensamt år, trots tvåsamheten. Dels för att tvåsamheten ju generellt är komplicerad, och denna tvåsamhet speciellt har ju varit komplicerad på grund av omständigheterna. Och jag tror att ensamheten hade känts mycket värre om jag inte var ihop med D. Men ensamheten kommer också från att jag ju i princip isolerade mig själv när jag skrev klart avhandlingen, gled ifrån vissa kompisar och brydde mig inte om att upprätthålla vissa vänskaper eftersom jag visste att jag skulle flytta. Jag var lite lat helt enkelt. Mycket kommer också från att jag ju rest och flyttat detta år, och det blir ju ensamt då eftersom jag inte varit på samma plats särskilt länge. Det är tröttsamt att skapa nya nätverk, lära känna nya människor och nya ställen.
Det har ju också varit ett fantastiskt år, det är året jag blev klar med och försvarade min avhandling (har ett helt inlägg om disputationen på gång), det är året jag fick pengar för att åka till Australien och lärde mig surfa och snorklade i korallrev, det är året jag fick ett jobb innan jag blivit klar med avhandlingen, det är året jag blev mer och mer kär i D, och året vi flyttade ihop.
Men det vore skönt om 2015 kunde bli lite mindre berg och dalbana, och lite mer landsväg, kan vi ordna det? Ok, bra. Vi säger så då.

Emilou och I love you I love you I love you

D har varit här i ett par dagar, vi har fått prova att bo tillsammans. Planera tillsammans, leva tillsammans. Och det har funkat bra. Jättebra. Vi är jättebra tillsammans. Och det som snurrat i mitt huvud är texten som börjar 0:54.











Det kommer bli bra det här. Det är inte säkert att det blir lätt, men tillslut kommer det bli bra. Och just nu känns lägenheten enormt stor och tom.

Emilou och väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Jag är alltså ganska otålig. Jag tenderar inte att längta och se fram emot saker, utan mer (försöka) njuta av stunden. Jag är ganska bra på att vara ängslig över saker som skett eller ska ske, men vänta är jag inte bra på. Jag vill få saker i ordning, få det gjort och komma vidare.
Den senaste tiden, kanske hela året, har varit en övning i att vänta. Jag väntade med att åka till Australien tills jag blivit klar med avhandlingen. Jag väntade med att resa till efter jag jobbat. Jag väntade med att flytta till Newcastle tills jag disputerat. Jag väntar nu på att få flytta in i lägenheten. Men även när jag gjort det måste jag vänta på att alla mina grejer och D ska komma dit. Och egentligen så är ju denna lägenhet bara en väntan på att jag ska köpa något eget.
Jag vill sätta igång och inreda, skapa något som känns som ett hem. Men jag måste vänta. Vänta på D, vänta på pengar, vänta på att köpa något. Och denna väntan gör liksom att jag inte riktigt kan uppskatta saker nu. Hela detta år känns lite som om det varit i limbo. Jag har upplevt och uppnått fantastiska saker, men jag tror att jag kommer se tillbaka på året och känna att vad var det egentligen som hände? För av någon anledning har jag inte ro nog att uppskatta alla fantastiska saker som sker. Jag väntar mest på att nästa grej ska ske.