Emilou och lite konstiga saker jag stör mig på

Jag stör mig något otroligt på folk som använder för mycket pålägg. Alltså typ två korvskivor när en egentligen täcker mackan. Eller för tjocka gurkskivor. När de är hemma hos mig alltså. Fast med D stör det mig lite även hemma hos honom. Jag tror att det kanske har att göra med att det känns som slöseri och lite girighet, speciellt när det handlar om att använda mina grejer. Och det gör ju mig väldigt ogenerös, men alltså när det kommer till mat då måste det vara rättvist! Eller, jag har nog ingen förklaring till varför jag stör mig, och det är väl det som är det konstiga.

Emilou och en ganska så vanlig måndag

Det har blivit kallt i Newcastle, och äntligen slutat regna. Men detta kan nog leda till att vi får isbanor lite överallt med tanke på hur översvämmat det är. En subway under en motorväg hade vatten upp till bara en meter under taket, om det inte runnit undan kan det bli intressant att se hur det beter sig i kylan.
Jag skickade in ansökan på det där jobbet igår, pratade även med avdelningschefen i förra veckan och han var väldigt positiv och 'hoppades att jag skulle söka'. Jag kanske sätter mig i en jättedum situation genom att söka för tänk om  jag ens blir kallad på intervju, och tänk om de faktiskt erbjuder mig jobbet. Då vet jag verkligen inte vad jag skulle göra. Jag söker ju mest för att se om jag ens kvalificerar, och om jag inte gör det vad jag behöver göra för att kvalificera. Eller jag söker för att det är beskrivet på ett sätt som får mig att känna att det är mitt dröm jobb. Men jag försöker att inte oroa mig för det första scenariot för mycket för det är ju bara onödig stress.
Men sanningen är att jag inte är så sugen på att fortsätta i det akademiska. Ingen av de som är längre fram i karriären verkar faktiskt tycka om sina jobb. Och då spelar det ingen roll att vi har flexitime, 6 veckors semester och bra betalt. Jag kan ta mindre av allt det om jag faktiskt gillade det jag jobbade med.
Kanske är jag helt enkelt ett barn av min tid, min generation bryr sig mer om tillfredställdhet med jobbet än att det är välbetalt. 90 talisterna och millenialisterna har lyckats hitta en kombination av båda. Min generation är socialiserade till att vi kan få vilket jobb som helst, precis som de tidiga 80 talisterna, men vi måste också göra massa extra arbete vid sidan av för att göra oss konkurrenskraftiga på den mättade ungdomsarbetsmarknaden. 90 talisterna är lite mer realistiska och bryr sig mindre om passion och mer om pragmatik- vad behöver jag kunna för att tjäna bra med pengar. Min generation frågar sig frågan vad de behöver kunna för att känna stor tillfredställelse i jobbet. Och då är det inte bara att en är nöjd med jobbet, utan arbetet bör även på något sätt förbättra världen.
Det är klart att detta är generaliseringar, övergripande trender inom olika generationer. Egentligen så handlar det om framkomsten av nya grupper som tycker samma sak, eller vad majortieten tycker. Den majoriteten kan vara mycket liten, och minoriteten kan vara fragmenterad så att majoriteten egentligen bara är en större minoritet.
Men nu ska jag återgå till att göra meningslösa ändringar på enkäten vi ska skicka ut.

Emilou och 2016

Tänk om jag skulle ta mig för att faktiskt blogga lite mer under 2016. Jag vet att jag inte har så himla många läsare, men det är något speciellt med att skriva ned saker, formulera tankarna till text och sedan dela det med världen.
Det kanske hjälper mitt akademiska skrivande att faktiskt formulera alla de andra tankarna som snurrar runt i huvudet, för just det akademiska skrivandet har ju inte direkt varit på topp sedan jag lämnade in avhandlingen. Jag har börjat tycka att det är väldigt svårt att forska, svårt att skriva, svårt att få nya ideer. Så jag provar lite olika grejer för att det ska bli lättare igen. Och att blogga mer blir en strategi.

Emilou och 2015

2015 var året som jag fortsatte att resa med jobbet och småsemestrar. Det var året jag velade hur länge som helst och tillslut lite motvilligt tog steg mot att bli vuxen genom att köpa lägenhet. Och kan nog inte riktigt säga att jag älskar det ännu. Jag gillar att jag har en trädgård, jag gillar att jag kan måla och göra vad jag vill- men det leder ju också till beslutsångest över vilken färg jag egentligen vill ha. 2016 blir året jag bestämmer mig.
2015 var också året som D fick ett nytt jobb och flyttade till Wales, ingetdera blev som han tänkt sig. 2015 var året jag grät floder över detta och sedan också över vår kris över framtiden.
2015 var året som jag fortsatte att kämpa, kämpa för att jobbet skulle kännas rätt, kämpa för att förhållandet skulle funka, kämpade för att lyckas med lägenhetsköpet, kämpade med att överleva mina fortsatta sjukdomar och krämpor. 2016 måste bli ett lättare år.
2015 var året jag provade nya grejer och faktiskt fick mig tre nya vänner. Jag besteg även ett berg och jag och D åkte på semester tillsammans. 2016 vill jag utnyttja allt som Newcaslte har att erbjuda, prova yogastället i heaton, ta ett par ridlektioner och ta franska lektioner.
Jag hoppas också att 2016 ger mindre strul med lägenheten, mindre strul generellt så att jag har färre anledningar att vara orolig och ledsen, att jag är mer frisk och att projektet blir lättare att jobba på.
Jag sätter kanske inte jättehöga förväntningar på 2016, men jag har haft två intensiva år så det är helt okej om 2016 blir lite lugnare.

Emilou och de små sakerna som ändå glädjer mig

Jag fick ett mail från D igår när jag var utelåst som får mig att le och bli lite extra kär i honom.
Jag fick reda på att jag kan få hjälp med min stackars rygg genom jobbet. Det tar lite längre tid än vad jag hade tid att vänta förra veckan, men det är bra för framtiden för jag behöver inte betala.
Imorgon kommer äntligen en ingenjör och ska laga min kyl och frys.
Mamma kommer hit ikväll och vi ska till min moster i helgen, och extra extra plus är att D också kommer dit!

Emilou och igår blev jag utelåst från kontoret

Men alla mina saker var inne på kontoret, inklusive jacka, plånbok och hemnycklar. Det enda jag hade på mig var min mobil som nästan hade slut på batteri. Det visade sig även att en masternyckel inte fungerade på min dörr och vaktmästarna på universitetet var upptagna med en major incident. Som tur var så var jag med en kompis som lånade ut sin jacka till mig, lånade mig pengar och jag sov över hos henne.
De sägs att dåliga saker kommer i omgångar av tre, jag undrar vad nästa grej blir!
Egentligen önskar jag bara att det ska sluta hända dåliga grejer.

Emilou och sjukdomsåren

De senaste två åren har jag varit väldigt mycket sjuk, olika grejer hela tiden, men en konstant känsla av att vara utan energi. Jag har sagt det förr men säger det igen- jag är otroligt trött på det nu!
Jag vet egentligen inte varför jag har varit så mycket sjuk heller, har mest tänkt att det har att göra med mycket stress och saker som hänt de senaste två åren och så fuktiga kalla lägenheten förra året såklart. Men när är det över? Jag tycker att det är nog nu, jag är inte speciellt stressad över något nu och har flyttat från möglet, men har ändå ont i bihålorna och är helt slut. Jag börjar bli lite uppgiven nu för jag vet inte vad jag ska göra för att bli frisk igen. Jag tränar, äter frukt och grönsaker, äter extra vitaminer, sover massor och försöker få så mycket sol som möjligt när den väl är ute. Jag vill bara bli frisk nu, och inte bli sjuk igen om en vecka!

Emilou och när jag bara vill lägga mig i sängen inte gå upp förens saker mirakulöst löst sig.

I måndags kom jag hem till en trasig kyl och frys. Jag hade varit borta på en fin liten tur i Wales, London och Madrid, och har däfrör ingen aning om när det hände. Tydligen så har all freongas läckt ut och därför kyldes den inte längre. Detta fick jag reda på igår när en ingenjör kom och kollade på kylen. Jag har ingen aning om hur länge den läckt heller. Och freongas är nog inte så bra att andas in tror jag. Det skulle ta åtminstone en vecka att få reservdel och sedan antagligen ännu längre att få någon som kunde komma och fixa det. Så jag sa att jag ville ha en ny kyl istället. Och där påbörjas en ny saga med motstridande information och samtal till olika kundservice. Och jag har fortfarande ingen aning om när jag kommer få en ny kyl.
Så jag väntar.
Mina sjukdommar fortsätter också, så jag ringde doktorn för att boka en tid, och jag fick en tid om 10 dagar. Det är otroligt lång väntetid. Och jag har ont i huvudet. Men jag väntar.
Det som gått snabbast att ordna var tid för att fixa min rygg, de kunde ge mig en tid samma kväll. Men jag är trött på att vara sjuk och ha ont.
Just nu önskar jag bara att allt skulle lösa sig utan att jag egentligen behövde göra så mycket. Men det är väl det här som det är att vara vuxen.

Emilou och så kommer dagarna

Så kommer en dag då emilou är emilou igen. Jag läser nya grejer med intresse, jag pratar om saker med framtidshopp, jag hittar på grejer och projekt, ordnar samarbeten och potential att söka pengar.

När vi satt på min kollegas kontor och pratade om projektet som handlar om massa saker jag gjort förut och vi pratade om att söka pengar för det kände jag så himla starkt att jag verkligen vill stanna här i Norr. Jag vill jobba på det projektet, eller något av de andra som jag pratar med folk om.

Jag känner äntligen tillhörighet och kanske lite samhörighet. Och det är helt otroligt vilken effekt det har på mitt välmående, jag är motiverad, fokuserad och helt enkelt glad.

Det är säkerligen många saker som bidrar till detta, jag har börjat träna ordentligt igen, jag hittar på saker med folk, och har inte en arbetslös pojkvän hemma. Men tidigare kändes det jobbigt trots dessa utomstående faktorer, och om jag ska vara helt ärlig så vaknade jag på jättedåligt humör.

Men det känns äntligen lite som att Newcastle kan bli hemma. Snart så.

Emilou och hoppet

Jag vill vill vill vill vill så himla gärna.
Jag kämpar kämpar kämpar kämpar så himla mycket.
Men så känns allt så hopplöst. Och jag orkar inte kämpa, orkar inte dra och fixa till ingen nytta. Det är ingen som tackar mig för att jag drar och fixar. Och jag vet inte hur länge till jag kommer att vilja så pass mycket att det är värt att kämpa. Jag har börjat tappa lusten redan.
Men så kommer små ljusglimtar, små små hjälpsamma ord och handlingar. Jag tar de till mig och hänger upp allt på dem. En liten knuff i rätt riktning och jag fortsätter kämpa.
Men vill jag det här? 
känns det som om jag frågar mig själv hela tiden. Vill jag det eller kämpar jag för att jag inte kan ge upp. För att jag inte är den som ger sig i första taget. Och för att ingenting är perfekt någonsin, så då kan en lika gärna kämpa lite till.

Emilou och hösten

Kanada var helt fantastiskt. Det var precis den semester jag behövde, blandning av att hänga själv och utforska och att hänga med fina fina vänner. Jag kom tillbaka i söndags och kände att jag äntligen hade energi och inspiration att jobba och fixa i lägenheten. Och tur är väl det för jag har massor att göra i båda fallen. 

Men hösten innebär också att jag ju är tillbaka i vardagen, resorna är snart över och verkligheten att ha bott här ett år och inte ha en umgängeskrets blir väldigt påtagligt. Jag försöker hitta grejer att göra, hitta på grejer för att träffa folk. Och samtidigt som det är kul och intressant (ska gå matlagnings kurs tillexempel) så är det också tröttsamt. Jag vill bara få hänga med D, eller med mina fina vänner jag redan har.Jag vill lägga energi på de jag redan bryr mig om istället för på nya människor. 

Men jag gissar att detta är verkligheten när en flyttar runt som jag gjort. Plussidan är ju att jag har  också vänner över hela världen och har fått se och uppleva enormt mycket. Men det tär också, och tar mycket energi. 

Emilou kan själv.

En sak jag just kommit underfund med lite nu på senaste är att jag någonstans på vägen tappat bort mitt mod och självständighet. Jag har blivit harig och tycker allt är svårt och jobbigt, vilket är konstigt för jag älskar känslan av att få saker gjorda. Fixa och få resultat. Speciellt om jag klarar det själv, det är det bästa. Men på senaste har jag tyckt att allt är svårt, och speciellt svårt att göra själv. Jag har tappat min självkänsla och mitt självförtroende. Jag behöver bekräftelse och en hjälpsam knuff för att klara av saker.
Detta genomsyrar hela livet. Jag har inget sätt att avgöra om min forskning är bra utan att någon jag respekterar säger att det är det. Jag har inget sätt att avgöra om det jag skriver är bra utan att någon säger att det är det. Och om någon säger att det är dåligt tror jag ju också på dem.
Jag orkar inte fixa med lägenheten utan att någon kommer och hjälper. Jag tar mig inte för att fixa de grejer jag kan fixa själv om inte jag vet att någon kommer på besök så jag måste se till att det skett något.
Jag kan inte bestämma mig för vad för möbler eller något annat alls i lägenheten jag vill ha utan att prata med någon om det. Kan inte bestämma mig för vad jag vill göra i livet. Vill bara att någon ska säga till mig vad jag ska göra,
Att kunna stötta sig på andra är väl egentligen en bra egenskap, men när jag blir handlingsförlamad utan andra känns det som om det gått i överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till modet, och antagligen behöver jag en vänlig knuff öfr att göra det, men det behöver komma tillbaka.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och hemma

Det kändes inte som vanligt när jag landade på Arlanda här om dagen. Sverige gav inte den euforin och direkta lättnaden som det brukar. Eller den glädje jag kände var mer per automatik än genuin. Sverige är ju alltid någon typ av lättnad för det är ledighet, sommar och saker som sker. Och den romantiska delen av Sverige och allt som kommer med det har jag ändå ett ganska nyktert förhållningsätt till. Jag vet att så som det är när jag kommer hem på semester, så är inte vardagen.
Men så idag var jag ensam hemma, dagen som jag bävat inför för jag kom hem till Sverige och ingen kunde träffas första dagen jag var hemma. Jag var rädd att ensamheten skulle ta över. Jag tyckte det var lämpligt att det skulle regna för då skulle jag ha anledning att ligga i sängen hela dagen och ledsen-glo på dåliga eskapistiska serier.
Men så regnade det inte, och jag hade en väldigt fin dag med spontanhäng. Och det gick upp för mig att Sverige alltid kommer vara hemma för jag har naturligt umgänge här. Efter min springtur (som jag blev inspirerad till för att det luktade så gott av natur och skog när jag åkte hem igår och bara det är värt ett inlägg i sig) så såg jag att mina grannar var hemma, så jag gick dit och sa hej, för att sedan bli bjuden på fika och prat i två timmar. Sen åkte jag till min kusin för ännu mera spontanhäng hela kvällen. Det var liksom inget speciellt, men väldigt enkelt. Och hela min dag fylldes av trevligheter som inte var planerade. Så det blir inte den där romantiserade versionen då jag bara är hemma en viss tid så det gäller att passa på, utan detta var 'ja men vad trevligt att du kom hit vi dricker lite kaffe i solen'. Och jag inser att även om jag inte bott här på nästan ett decennium så alla de här sakerna att jag känner folk som känt mig i mer än ett år, det är det som gör det till hemma.