Att vara svensk

jag har berättat och kanske tilloch med tjatat om att folk tror att jag är brittisk och hur smickrande det är. Vi har också en annan sida av det hela. De som får reda på att jag är svensk och därför behandlar mig som att jag är dum i huvet. Det händer faktiskt!
När jag var hos optikern frågade de mig tre gånger(tre olika personer) om stavningen på mitt efternamn var rätt. Här stavar man ju vanligtvis Andersson med ett s. Jag som trodde att jag inte skulle behöva stava mitt namn längre. Det som är skönt är dock att jag inte behöver förklara hur mitt förnamn stavas. Hursomhelst, när de frågade om stavningen på mitt efternamn var rätt, sa jag automatiskt att jag är svensk och att det stavas så. Den första damen kunde sen inte förstå mig när jag sa min adress. Jag förstår inte vad som är så svårt med den, Opal House och så vidare...hon förstod inte ens när jag stavade opal för henne. Jag föreslog att jag skulle skriva den, men hon försökte fortfarande höra vad jag sa, sen efter två försök till tar hon fram papper och penna och jag får skriva adressen. Det är i och för sig ganska förståligt eftersom Opal är alldeles nytt och alla inte vet vad det är för något, men att hon hade SÅ svårt att förstå mig förstår jag inte. En annan gång då personen inte visste att jag var svensk, kommer inte riktigt ihåg var det var eller vad jag sa, men hon förstod mig inte först, men när hon förstått ursäktade hon sig med "oh it's been a long day...!"
Vissa tror också att jag inte förstår dem, men det är oftast de som tror det som jag förstår. Medan de som inte vet att jag är svensk pratar snabbt med bred accent och använder slang så att jag står där och ler oförstånende.
Men det är inte bara språket som orsakar problem. Vissa tror att det är stor skillnad mellan Sverige och England. Först är de ganska intresserade, typ hur är vädret och annat tråkigt. men sen verkar det som om de inte ens försöker intressera sig mer, för att det inte skulle vara värt det eftersom det är så stor skillnad på oss.
Det är en viss skillnad. Men den är inte stor, och den är definitivt inte oöverkommlig. Kanske är det inte faktumet att de är engelska, utan faktumet att de är blåsta. Det är ett tråkigt faktum,eller okej, ett tråkigt iakktagande från min sida, men de jag stött på i opal är ganska tråkiga. I andras ögon är de jätteroliga säkerligen, för de festar hela tiden och gör "knäppa" saker som att knacka på alla rutor på bottenvåningen när man kommer hem klockan tre på natten och är jättefulll(Jess A gjorde det i fredags), men jag ser tyvärr inget mer än så. och jag vill ha mer än det. Jag låter säkerligen jättefördömmande och tråkig, och det är jag antagligen. Men jag har verkligen tröttnat på folk som inte tänker på andra än sig själv.
Jag funderear på att flytta till Victoria Hall. Ett rum i Abbeys lägenhet är ledigt. Jag orkar nämligen inte med att vakna mitt i natten av att mina grannar kommer hem och skriker i korridoren. Jag orkar inte heller med att mina saker försvinner spårlöst, eller att min mat äts upp. Jag orkar inte med att höra hög musik hela tiden. Kanske är jag i en svacka, men å andra sidan tror jag att det är det som fått mig att hamna där.

Superpessimistisk blogg idag.

Men ikväll ska vi till Juice, som är veckans bästa klubb i union. Abbey borde komma över snart och vi ska äta middag tillsammans. Det är så skönt att slippa laga mat själv! i och för sig ska jag bjuda på middag, så det blir väl jag som lagar, men å andra sidan lagar jag inte bara åt mig.

jaja nu ska jag försöka hitta mina svarta shorts som också är mysteriskt borta. Men det har jag bara mig själv att skylla.