Här kommer ett mastodontinlägg, med mycket känslor.
Första konkreta oroligheten hade inget med relationer att göra. Det skedde på flygplatsen, i passkontrollen. Mamma hade ju preppat mig med att de kunde vara ganska hårda, Anna sagt att det mest var för de som jobbade, så jag var egentligen ganska lugn. Dock sker något när man hamnar i ett trångt utrymme mittemot någon i uniform som har rätt att bestämma om du kommer in i landet eller inte. Har makten att förstöra din semester, slänga dina pengar i sjön, på grund av hypotetiska anledningar som låter väldigt logiska i huvudet;
Du har skrivit ditt 'R' här lite konstigt, du får åka tillbaka!
Adressen du skrivit är ogiltig, på den gatan bor bara terrorister!
Ditt pass är för fult/snyggt, du ser inte ut som ditt pass, vi kan inte ta in dig.
Men, mitt största problem när jag väl kom dit var att jag inte förstod vad denna man i uniform sa. Han mumlade, och jag har inte hört engelska på tre månader, ännu mindre pratat, så det blev svårt att förstå och uttrycka sig. Sedan blev jag runtsjasad till olika stop och de röntgade min väska en gång extra. Väl igenom alla dessa kontroller förbereder jag mig på ett känslomässigt möte med systern utanför utgången. Jag kommer ut, folk runt omkring mig möter folk, jag tittar runt efter en kort figur, men ser ingen. Jag känner hur en ny oro börjar sprida sig. Hur ska jag lyckas ta mig hem till henne? Hur kan jag få tag på henne? Var kan hon vara? Lugnar mig med att hon säkert bara fastnat på jobbet, eller i rusningstrafiken. Står ändå och oroar mig, som sjutton, men tillslut kommer den där lilla figuren gående genom dörren. Då kommer det känslomässiga mötet. Men lite av ett antiklimax. Båda visste ju att vi har något att jobba på, och det delvis är därför jag åkt över Atlanten. Så den där hoppande glädjen infann sig inte.
Så fort vi kliver utanför dörrarna till flygplatsen slås jag av det andra Boston möter mig med; värme och Hög luftfuktighet. Jag hade på mig massa kläder för att det var kallt hemma och på planet, alltså dubbla tights, yllekofta och långkappa. Inte den bästa kombinationen. Vi åker hem till systern, släpandes på mina väskor och jag håller på att smälta bort trots att klockan är åtta på kvällen.
Första dagarna hos Anna blev mer Anna+ än Anna. Redan första kvällen kommer Remy och äter middag med oss. Han är jättetrevlig och väldigt lätt att umgås med, men sedan kommer han och äter frukost med oss också. Det kändes inte alls som om jag fått landa med Anna. Det är nämligen svårt att vara den tredje personen när två av tre är tillsammans. Kanske är det bara jag som är överkänslig, men det känns som om de mest pratar med varandra, till varandra. Remy var sjysst och pratade Med mig, men det blev som om Anna och jag pratade genom honom. Sedan gillar jag inte heller hur ett par ju liksom kan vara nöjda med att bara vara tillsammans, typ vara i ett rum och ha någon typ av kroppskontakt, typ hålla en hand eller nudda på något vis. Det är nog med kommunikation för dem. Men att vara med som den tredje personen då är väldigt svårt. Det blir som två olika umgängen, jag med mig själv eller datorn, de med varandra. Jag tycker att det är ett jättedåligt och osjysst beteende, som inte skulle accepteras om man var tre vänner. Om det skulle ske med tre vänner skulle de två antingen göra det medvetet för att frysa ut den trejde á la fjortis-style, eller omedvetet, för att man synkar. Men hur som helst skulle det inte vara okej. Men plötsligt när det är ett par så är det okej att typ pussas och ha fokus på varandra när man är med andra. Det är något jag inte förstår. Speciellt eftersom inte alla par beter sig på detta vis. Vissa klarar av att ha hyfs och tänka på att man är fler i rummet och umgänget, och att hur man beter sig faktiskt påverkar andra. I allra högsta grad.
På fredagskvällen gick vi först på ett vernisage, det var ganska så litet men mycket folk, så Anna blev trött på det och gick ut ganska snart. Vi satte oss på en trapp, kollade lite på grejer jag köpt, men det kändes hela tiden som om Anna var halvt frånvarande och egentligen bara väntade på att Remy skulle ringa. Vi var där med en av Annas kompisar, och han kommer ut, då passa Anna på att gå iväg och ringa R, lämnar alltså mig och denna kille, som jag inte vet något om ståendes utanför en tvålaffär. Inte heller säger hon att hon ska bara gå och ringa R, utan hon försvinner bara. Vi beslutar oss för att röra oss hemmåt för vi skulle möta några och ta en öl på en pub nära där vi bor. Anna och jag tar en kopp te på vägen, pratar om ganska bra saker, och jag fick lite känning av Anna istället för Anna+, men även då, under ganska så lång tid pratar hon med R på telefon, och det är inget supernödvändigt, utan lite småprat, alltså var det Anna+ och inte Anna. Jag börjar bli less på att vara andraprioritet. Jag är bara här i tolv dagar, han är här 300nånting dagar, de jobbar tillsammans. Jag undrar om det är för mycket begärt att man får lite prioritet. Speciellt eftersom relationen är som den är. Men det kan jag ju inte säga.
Kvällen slutar i ett stort stort bråk. Vi sitter som bäst och diskuterar feminism, men så kommer vi in på något om grupper. Anna avbryter mig då, på Svenska och säger; Du vet inget om det där, du har gått för långt.
Jag förstår ingenting, jag hade sagt typ en mening, som visst, var lite oklart formulerad, och kanske skulle kunna bli tolkad på fel sätt. Men är det nödvändigt att bli så arg? Jag ville bara gå därifrån, jag kunde inte prata, inte se på henne, då hade jag börjat gråta. Men jag kunde inte springa därifrån, för då skulle jag skapa drama. Onödigt drama. Då tycker jag ju synd om mig själv, tar på mig offerrollen, som alltid. Det blev verkligen en spänd stämning. Vi pratar svenska, men alla fattar att det är ett bråk.
Vi bestämmer oss för att gå, Anna försöker låtsas som om inget hänt. Lägger blommor på sin kompis cykelsadel. Jag är fortfarande sammanbiten och ledsen. Förstår inte alls varför hon sa det. Det kändes som om hon först och främst utnyttjade en maktposition med att vara äldre genom att låta nedvärderande, byta språk och avbryta. Nedvärderar min utbildning genom att säga att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, därmed har jag slängt bort 180000, två sommrars och ett års hårt arbete och två års studier. Det vet hon som är biofysiker. Hon vet precis vad jag pratar om när jag pratar om grupper. Jag skulle prata om Justice as difference. Gruper har sin egen etik moral och uppfattning om rättvisa. Hon trodde tvärt om. Hon lyssnade inte ens klart. Blev arg, ansåg sig veta bättre och ha rätt, och avbröt därför. Hon gör mig till åtlöje, inför alla sina vänner. Det går inte över för att hon säger förlåt jag missuppfattade dig. Det går inte att borsta bort på fem minuter. Det är något som fortfarande gör ont. Men det går ju inte att förklara för henne. Jag försökte förklara det på vägen hem, när hon var sur på mig för att jag fortfarande var sur. Hon tyckte att hon sagt förlåt och att det då borde vara ok. Massa gammalt groll kommer upp. Hon tycker att hon alltid får skulden, jag kan inte hjälpa att säga att denna gång har hon faktiskt skulden, och det har ingenting med något tidigare eller annat att göra. Trots att min reaktion ju ändå till viss del antagligen berodde på gamla relationer, skulder och känslor. Hon går iväg, jag går upp. R har hela tiden gått några meter framför oss, men vet nu inte vad han ska göra.
Nästa dag har Anna dukat upp superfrukost på deras lilla frukostveranda. Som ett förlåt, men nu lämnar vi det här bakom oss. Vi nämnde det lite, redde ut lite. Men lämnade det ändå. Hon tyckte synd om R för att vi hade bråkat, alltså fortfarande Anna+, även under denna försoningsfrukost.
Grejen med det är att jag blir ju svartsjuk. Svartsjuk på två nivåer, först att jag inte kan få vara hennes fokus, inte ens när jag är här under kort tid. Det känns då som om hon inte värderar att ha mig här, om hon inte ens under några dagar, timmar, kan fokusera på något annat än R. Jag försöker vara förstående, men det är svårt. Hon är ju mitt fokus. Jag har inget annat att fokusera på.
Det andra är att jag också vill ha någon att fokusera så på. Eller att jag vill vara någons sådant fokus. Vän eller kille. Jag försöker ju fokusera på den jag är med, de jag gillar.
Det här går aldrig att säga till henne. Jag försökte lite i söndags när vi skulle till stranden. Jag ville typ att vi skulle åka själva, så att jag fick vara med henne under en lite längre period, en period som inte var en mellan period där vi väntar på att träffa R. Hon tyckte det var ok först. Men sedan efter att vi varit ute och sprungit säger hon att det känns konstigt att inte fråga R, för de har pratat hela sommaren om att åka till den stranden. Jag vet inte vad jag ska svara, men det blir ett; men då blir det väl som om ni åker dit och inte vi. Hon svarar att så behöver det ju inte alls vara, vi kan ta en promenad själva om vi vill det. Jag Hm:ar, hon säger att hon ändå vill kolla med honom. När vi sedan står och fixar matsäck går hon iväg ett tag, ännu en gång utan att säga att hon ska ringa R, kommer sedan in och säger att det är helt ok, att han förstod. Det gör ont i mig att hon måste kolla med honom om det är ok att han inte är med, men bara kollat med mig en gång om det är ok att han är med. På båten tog jag upp det igen, försökte att lägga fram det på ett o-argt sätt. Säga att det är obekvämt att vara tredjepersonen, att jag skulle uppskatta om hon hade kollat mer med mig om det är ok att R är med. Bara för att visa att hon är medveten om att hon tullar på vår tid, och vår relation. Hon kontrar med att det känns som om de kommer vara tillsammans resten av livet, och att vi då kommer vara familj och att hon bara vill att han och jag ska lära känna varandra, jag tänker att det vore sjysst att lära känna henne också. Kanske innan jag lär känna hennes kille. Eller att jag får lära känna Anna och inte Anna+. Jag säger att jag inte har något emot att lära känna honom, att jag gillar honom mycket, men vill ändå vara med henne, få vår relation att landa. Försökte också få fram det där om att vara tredje person, utan att låta för arg. Men hon tyckte inte att det var så mycket att diskutera, och att jag lät arg. Men det hjälpte att ha lättat mitt hjärta, för jag gick runt och tänkte på detta hela tiden, fick ont i huvudet av det.
Stranddagen blev rätt bra tillslut. Vi pratade, och äntligen fick jag Anna och inte Anna+. När jag väl fått min Anna är det mycket lättare att hantera Anna+, jag behöver bara känna att jag och vår relation finns, står av sig själv och att jag någon gång kan få vara lite i fokus.
No comments:
Post a Comment