Tänkte skriva om hur fin kvällen igår var. Trots mina blåsor på tårna som gjorde att vi inte klättrade. Tänkte skriva om vår promenad runt Harvard, den mysiga middagen vi åt, och mina shopping fynd. Tänkte skriva om att det helt enkelt var bra för en gångs skull.

Men så kom kvällen i kväll. 

Jag har blivit riktigt less på att vara andra prioritet. Förut var det att pojkvännen mådde dåligt, och hon var tvungen att satsa på deras relation för att få den att hålla. Nu är det att hon vill och tror att de kommer vara tillsammans hela livet, och han då kommer vara familj, så hon vill att vi ska lära känna varandra. Jag kan inte låta bli att tänka att det väl kanske vore bra om hon lärde känna sin familj först. Vi pratar ju om helt andra saker när vi är själva. Vi lär känna varandra. 

Sen är det kroppspråket. Hur hon lyser upp när hon träffar honom, hur hon vänder sig mot honom när hon pratar, hur hon är mycket mer pratsam med honom än med mig. Vi kan sitta en bra stund utan att säga något. Hur vi kan prata om något, men bli avbrutna av att han ringer, eller kommer eller smsar, men att vi aldrig återupptar vår konversation. Hur de busar med varandra, smyger bakom en pelare och pussas, jag råkar se dem när jag kollar bak för att se var de tagit vägen, och det känns då som om jag ertappat dem med något fruktansvärt.Allt detta gör att det känns som om hon mycket hellre är med honom än med mig, även om mitt umgänge endast är under en begränsad period.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen över att hon inte ens under 12 dagar kan prioritera sin familj lite mer än sin kille. Jag skulle kunna räkna timmarna som vi haft ensamma tillsammans. Vi skulle ju ha tid i NY tillsammans, men nu ska R komma ned på torsdagskvällen och åka på söndagmorgonen. Jag och Anna får alltså typ 2.5 dagar själva i NY. 

Men jag kan ju inte kräva att vi ska vara ensamma, hon vill ju bara väl, vi ska ju bli familj. Jag känner mig som värsta boven som stjäl tid från dem tillsammans.