Idag skulle vi ut och springa, men Anna fick ont i knäet efter kanske 3 km och jag i mina benhinnor, så vi gick mestadels av vägen. Vi kom ut till en ö, satt där ett tag, stretchade lite, gick sedan tillbaka för att Anna och jag var hungriga. Jag hade inte ätit någon frukost alls, i tron att det skulle vara en kanske en halvtimmes lång joggingtur och sedan skulle vi ut och ära brunch. Men istället blev det typ en tre timmar lång, promenad/jogging. Vi bestämde oss för att köpa lite bröd, ost, frukt och juice och äta lite i parken. Där satt vi och kollade på fåglar och folk och bara njöt av att göra typ inget, men ändå ha fått lite motion.
Det är ganska så varmt här, och fuktigt, och eftersom vi har gått runt så mycket att våra fötter knappt bär oss längre tyckte vi att det kunde vara mysigt att åka båt. Rs föräldrar tipsade om Staten Island, färjan dit är gratis och det är en ganska så mysig ö. Efter mycket om och men kommer vi iväg, sätter oss på tunnelbanan, för att direkt höra att nästa station är slutstation. Tydligen så kapas linjerna på helgerna, typ för att de ska ha färre tåg i trafik för att kunna laga dem. Så vi kliver av och kliver på nästa tåg, efter två stationer är det samma sak! Vi är då såpass långt ned downtown att vi bestämmer oss för att gå. Så vi promenerar genom financial district och downtown, ser WTC platsen från kvarteret bredvid. Tror att R undvek den exakta platsen lite. Jag har inte riktigt tidigare insett hur mycket det påverkat folk. Det klart att man fattar, men samtidigt känner jag lite att de kanske hypar det liite för mycket. Alltså USA bombar ju sönder städer, länder osv år ut och år in. Kanske är det just det att det bara var en händelse, ett slag liksom. Och ingen officiell krigsförklaring, helt out of the blue, lite för bokstavligt talat också. Hur absurt de än må låta så kanske det är lättare att hantera om det händer flera gånger, eller att en hel stad bombas under en längre tid och om det är krig, är man liksom beredd på det. Då är hjärnan inställd på försvarsmekanismer, då kan man hantera det psykologiskt. Kanske är det även så att i och med att det (i jämförelse) var en ganska liten händelse, sållar inte hjärnan bort det eller fokuserar inte bort det, som den kan göra med större katastrofer som händer i ens liv. Det var liksom lagom stort och lagom litet för att faktiskt sätta ett ärr i folksjälen i Amerikat. Kanske är det också så att det var för att alla kände någon som var där i, runt eller i närheten. R var. Sådant gör ju att fler kan känna medkänsla.
Detta märkte vi på Staten Island också, det fanns ett WTC memorial där(som på typ 100miljoner andra ställen i NY), och han blev helt tagen av det. Då började det sjunka in att det faktiskt var på riktigt. Vi var ju här 11/9. Men kände väl personligen inte så mycket av det.
hm, jag tror att jag ska lämna det så för i kväll.
Det är svårt att skriva när det är bra. Om att det är bra. Men avsaknaden av känslor, tårar osv osv, indikerar att det har varit en bra dag. mycket bra.
No comments:
Post a Comment