Det blev verkligen sooner rather than later som den där konfrontationen kom sig för. Och det var inte ens på mitt initiativ. Martin ringde. Och jag kände att jag kunde svara. Och jag svarade. Var först lite skeptisk och kort. Men så släppte det. Och det var typ som vanligt igen. Men jag sa att jag var eller varit arg. Och att vi behövde prata, och han höll med om det om det var så att jag var arg. Han sa att det ändå var skönt att höra från mig, eftersom jag är bra att ha runt sig under exams. 

Så det var skönt. Konflikten var inte så svår att ta. Eller första konfrontationen var inte så svår, men snacket behöver ju fortfarande ske.