jag läser det här reportaget (1,2 3)i gårdagens SVD, och kan inte rå för att bli riktigt förbannad. För det första för att det på första sidan påstår att de hör "tre röster från denna blandade grupp" och sedan pratar om josefin som gjort abort, Johan som knarkar och Miriam som har en knarkande pappa. Hur blandad verkar den här gruppen vara? Visst att Miriam vill bli advokat, men vad fan?! Fokuset ligger ändå på hennes struliga familjeförhållande.
För det andra stör jag mig på frågeställningen, och bakgrunden till reportaget, som verkar vara att utreda varför unga mår sämre och sämre. Detta reportage gör ingenting för den debatten, utan spär nog snarare på orsaken, som jag ser det, till ungas psykiska ohälsa. Ungas psykiska ohälsa har uppmärksammats av många instanser i flera år nu, det är stressen från skolan och betygen, ätstörningar, självskadebeteende och kriminalitet. Det är bilden av tonåringen som har alla möjligheter i världen men som inte kan välja vilken väg att gå, som då väljer den lättaste vägen, att inte välja, att inte satsa. Det är bilden av den apatiska tonåringen som 'skiter i allt'. Det är denna bild som fokuserar på i media, och även när ungdomar bryr sig och engagerar sig politiskt fördöms detta för det är inte genom de korrekta politiska formerna, utan genom våldsamma protester som Reclaim the Streets eller våldet i Rosengård.
Det jag menar med att denna bild och syn på unga förvärrar problemet med ungas psykiska ohälsa är att, som jag ser det, ligger orsaken i individualiseringen i samhället. Du är ansvarig för din framtid, ingen annan kan se till att du kommer dit du vill. Du måste ta ansvar och initiativ. Du står själv mot världen, och måste uttrycka vad som gör dig unik och sticker ut från gruppen. Det blir nästan en typ av socialdarwinism där du måste se till att överleva, och ingen annan kan eller bör hjälpa dig till detta. Speciellt inte staten. I och med globaliseringen och triumfen av den fria marknaden undermineras statens roll och kapacitet, och folket ser skeptiskt på statens inblanding. Marknaden, eller individuella aktörer, kan sköta det bättre genom fri konkurrens, för alla har ju samma förutsättningar att ge sig in på marknaden och konkurrera.
Det som jag menar går förlorat är den kollektiva identiteten, den där vi identifierar oss med en grupp som har något gemensamt med oss, som vi litar på och som ger oss stöd. I Sverige har detta tagit sig uttryck främst i att man ställer sig kritisk till att alla ska stöpas i samma form genom en likriktande skola och skatter som omdistrubierar inkomsten i samhället. Sverige behöver göra upp med staten och slita sig fri. Stå själv och ta ansvar, istället för att lita på att staten kommer och ger dig pengar när du blir arbetslös.
Tillbaka till ungdomarna, för detta är vad som tar sig uttryck i ungdomars psykiska ohälsa. Jag tror att tonåringar när de går från att vara beroende av sina föräldrar och önskar vara mer självständiga, söker nya identiteter och grupperingar att identifiera sig med. Men när samhället säger att kollektivitet är ute, och du bara har dig själv att lita på blir tonåringen, som visst söker sin egen identitet, villrådig eftersom den har inget att definiera sig utifrån. Det enda som den har som grund, familjen, är något som den försöker bryta sig loss ifrån. Här kommer mediarapporteringen in i bilden. Om det är så att vi ska stå som individer, måste vi respekteras som hela individer, om vi uppmuntras till att ta egna beslut och ta ansvar för dem, måste dessa beslut respekteras. Problemet är att tonåringar inte blir tagna på allvar, de ses inte som fullvärdiga medborgare, och detta leder till att de känner sig alienerade från samhället som dom lever i och därmed inte ser någon anledning alls att bidra genom att delta i de politiskt korrekta sätten att göra sin röst hörd. Och det resulterar i 'skiter i allt' attityden. Om media endast rapporterar de unga som är problem och 'skiter i allt' bidrar de inte direkt till att förbättra förhållandena mellan unga och vuxna. De antyder att det är detta som är problemet, när det snarare är symptomet, för det de gör då är att skicka ut signaler till både vuxna och unga att unga endast är problem. Man moraliserar runt ungdomars icke-deltagande istället för att faktiskt ta reda på vad unga menar med sitt icke-deltagande.
I dessa artiklar saknar jag problematiseringen runt ungdomars leverne idag. Det rapporterar bara att de unga knarkar, snattar och har struliga hemförhållanden. Stackars stackars unga idag. Man glömmer helt att se dem som individer som kan ta ansvar om man bara ger dem det. Man sänder otroligt blandade budskap, nämligen att unga ska stå själva och ta ansvar, men de ges inget ansvar och blir inte respekterade som individer.
Detta blev väl inte det tydligaste eller mest välformulerade inlägget, men jag blir så arg när jag stöter på sådant här.
No comments:
Post a Comment