När jag gick i högstadiet hade jag en bästis. Vi hängde typ varje dag, sov i samma säng, jag åt middag oftare hos henne än hemma, vi delade ciggpaket. Jessie var min bästis. Hon var det bästa som hänt mig, jag fick en trygghet i en vän, den där självklara tryggheten som man får med en bästis. Som man får med den etiketten. Andra hade bästisar från när de gick på dagis, eller förskolan, men jag kände knappt de jag gick på dagis med längre. Jag hade börjat skolan tidigare än dem och därmed brutit den kontakten. Och de kompisarna som bodde ute på landet med mig var inte bästismaterial. Så när Jessie och jag blev bästisar fylldes det där hålet. Alla skulle ju ha en bästis, en endaste bästa kompis. En som man hörde ihop med, vars namn lät bra ihop. Emily och Jessie. Ja, det lät väl okej. Men inte lika bra som Malle och Ecca. Men vi var bästisar, och det var bara det som spelade roll.
Jag åkte med henne till Dalarna med hennes familj, hon åkte ut och seglade med oss, vi smsades när jag satt på bussen hem. Klagade på våra föräldrar och pratade i timmar i telefon med varandra. Det var på tiden då man fortfarande fick bonus på comivq och vi pratade så länge att mina föräldrar var tvungna att förbjuda mig att ringa moblier, eftersom mina samtal till hennes mobil tog upp typ en tredjedel av vår telefonräkning.
Jag har fortfarande kvar en medaljong som vi gjorde i en automat i Heron City när jag precis flyttat till saltis, tror jag, eller om det var efter gymnasiet. Då vi hade börjat växa ifrån varandra och leva olika liv. Den medaljongen sitter fortfarande på mitt pennskrin, även om den är alldeles nött vid det här laget.
Efter Jessie har jag inte haft en bästis. Jag har en handfull av mina finaste närmsta bästa vänner, som inte går att ställa mot varandra, eller prioritera över varandra, för de är alla alldeles fantastiska. De går in och ur mitt liv beroende på våra livssituationer, men de har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Mina bästa vänner.
No comments:
Post a Comment