Jag har alltid trott att folk känner mig bättre än jag känner mig själv. De kan se mig objektivt, och om de är riktigt fina vänner så vet de hur jag känner, vad jag ska göra och vad jag vill. Jag har alltid varit ganska velig när det kommer till mig själv. Vad jag är, vem jag är och vad jag gillar.
Men de som känner mig bäst har en helt annan bild. De påstår att jag är väldigt principfast, att jag vet precis vad jag vill och vem jag är. Och att jag inte kompromissar när det kommer till att komma dit jag vill, jag kliver fram med sjumilastövlarna och vet precis vart jag ska och ingenting kan stoppa mig. Jag tar för mig med en självsäkerhet som imponerar. Jag tar för mig med en självsäkerhet som sticker i ögon. Som leder till avundsjuka och bråk.
Och då blir det fel. För plötsligt är den där bilden andra har av mig inte alls jag. Och då blir jag alldeles säker på vem jag är, jag är absolut inte den där de tror att jag är. Jag är självsäker, men inte missunsam. Jag är självsäker men inte elak.
Min självsäkerhet ligger alltså främst i min akademiska förmåga. Jag utvecklades tidigt till en nyfiken och driven forskare och har haft enormt stöd från familj, vänner och handledare. Jag är en akademiker, och det är i den rollen jag är trygg och därifrån min styrka kommer.
Jag håller inte helt med. Din styrka kommer från dig, som människa. Sedan är det nog ett plus att du är bra och driven som forskare, men det är inte forskare utan människa du är främst. Och du är stark som en tiger!!
ReplyDeletehaha jag gillar att jag skrivit att jag är en akademiker, men inte ens kan formulera det argumentet tydligt nog! det där med akadmia bara kom helt plötsligt, utan vidare förklaring....
ReplyDeleteJag tror välan att det jag menar är att det är där jag finner mitt självförtroende. Jag är smart, och nyfikenheten är det som alltid drivit mig, och den del av mig som jag inte tvekar på. Och det smittar sedan av sig på allt annat. Eller så är det tvärt om ;)