Emilou och vad som hände sen 2 (eller ska det kanske vara 3).

Det är svårt det här att typ vara ihop. Battersea bridge var om något ett bevis på just det. Jag har en teori om att förhållanden går i tre. Efter tre dejter är det okej att ligga (inte för att jag någonsin egentligen följt den regeln), efter tre veckor är det lite mer seriöst.  Efter tre månader slutar smekmånadsfasen. Efter tre år går man igenom en 'ska vi verkligen vara tillsammans' kris. Men den vet jag inte så mycket om personligen.
Nu i dagarna var det tre månader sedan den där kvällen på puben då vi bestämde att vi skulle prova. och även om vi ju inte alls egentligen följde det där med tre dejter (eller kanske men inget av det var ju egentligen dejter..) så hamnade vi såklart i tremånaderskrisen. Det började ju på Battersea bridge som ju egentligen bara var ungefär två månader in i det vi höll på med, men så i förra veckan efter att vi varit i Cardiff för att göra data insamling för min avhandling så var jag bara så sjukt less på honom att jag funderade ganska så seriöst på att göra slut.
Battersea bridge skedde efter typ tre månader. Men så när jag kom tillbaka från Sverige så gav han mig en bild som vi tagit den kvällen och sa you wanted some kind of comittment, now you have a picture of me that you can have at home for people to see. Bilden är inte en typisk här är min kille bild, men den är perfekt. Den säger allt om oss.
Men sen så senare den veckan fick jag ändå för mig att han ville göra slut igen. Vi åkte till Cardiff för att göra datainsamling och jag höll på att bli galen på honom. Så på måndagen var det jag som var på väg att göra slut. Jag undrade om jag verkligen ville ha det som han gav mig. Om det var värt att kämpa för. Speciellt eftersom jag inte trodde att han var så intresserad av att fortsätta vara typ ihop.
Men så bestämde jag mig för att inte oroa mig så mycket. Att inte tro hela tiden att han ville göra slut med mig, för om han ville göra det så får han väl göra det. Men jag kan ju inte basera mina känslor på huruvida han kanske kommer göra slut eller inte.
Detta kändes och lät mer logiskt i mitt huvud, och det funkar i mitt huvud. Och det absolut bästa är att det funkar med oss. Och hela veckan var vi bara så jävla bra. Sen på helgen åkte vi till Manchester för att göra datainsamling. Han skulle gått på surfkurs, men ställde in för att jag behövde hjälp och vi blev på något sätt mer bekväma med att vara med varandra. Vi delar med oss av vardagssaker, funderingar och förlitar oss på varandra.Kvällen innan jag åkte till Wien var vi på middag med våra kompisar. Trots att alla vet så är vi ändå inte riktigt pariga. Men när alla gått satt vi och lekte med varandras händer på puben och pratade länge länge efter att de andra gått.
Jag tror att det är bra för oss att vara ute med andra. Det har varit mycket bara vi hittils. Men när vi är med andra och när vi är ute så känner jag i hela kroppen hur bra vi är. Han får mig att skratta med hela kroppen. Han gör mig bra och rolig. När jag inte är med honom saknar jag honom. Och det är inte bara en känslomässig saknad, jag saknar honom med hela kroppen. Fysiskt. Inte för att jag behöver vara med honom, utan för att jag vill vara med honom. Jag vill ha hans kropp näranära min.
Då kvällen innan Wien var det riktigt kallt här i soton. Men vi kunde inte riktigt slita oss från varandra när vi skulle säga hejdå. Vi försökte värma oss på varandra, men det var svårt, så vi stod där i kylan och hånglade med kallare och kallare fingrar men ville inte riktigt sluta.